fredag 26 april 2013

Glassbåt, lastbilsbåt, pälsboll och långhelg.

Ettan fyllde ju år här om dagen och igår fyllde även min svåger år så då bestämde klanen sig för att gå ut och äta för att fira det hela. Mycket mätta och mycket belåtna åkte vi sedan hem till min syster och avslutade med kaffe och hederliga glassbåtar. Klart underskattat mums, glassbåtar. Som att äta en skvätt barndom, underbart! 
Hos syrran började vi titta på gamla kort och herre min skapare! Jag skrattade så mycket åt gamla kort på mig själv sedan nittiotalet så att tårarna sprutade och jag fick andnöd. 
Jag har bara en fråga till min familj och mina vänner angående nittiotalet, 
-Varför sa ni inte till mig!?
Det enda positiva i kråksången är väl att det inte är så svårt att känna sig snygg nu, trots att jag är tjugo år äldre. Ja, bevare mig väl.

På jobbet hade vi kaos här om natten, väntetider på flera timmar innan vi fick lasta upp och åka. Det är så oerhört tråkigt när det blir så, man vill ju lasta upp och komma iväg. När jag väl fick lappen stod det att jag skulle ha med mig 75,5 pallplatser, vilket blir rätt omöjligt då ekipaget tar 51,5. Nog för att vår nya bil är som en finlandsfärja men det var ju lite att ta i.  Ha ha, ja, man kan inte annat än att skratta åt eländet. Och undra lite över intelligensen hos vissa.
Nåja, det hela slutade med att jag fick 48,5 platser med mig och kom iväg en och en halv timma sent. Natten (läs morgonen) flöt i alla fall på bra sedan och jag kunde faktiskt åka hem i tid utan en enda minut övertid ändå. Då får man vara mer än bara nöjd.

Idag är det bara en vecka kvar innan vår bonushund åker hem till sin riktiga familj. Vemodigt och sorgligt känns det i hjärtat när man inser att hon ju faktiskt inte är vår och har en egen familj som saknar henne och längtar tills hon kommer hem. Fast hennes hårstrån kommer vi inte att sakna, jo, kanske lite ändå. Bara för att det är hennes. När det kommer till det där med pälsen kan man inte tro att det är mor och son de där två. De har helt olika päls och hon fäller typ tre gånger så mycket som han. Nu är det ju dessutom vinterpälsväcktid så det är mycket dammsugare nu för tiden.
Nåja, tomt kommer det i alla fall bli utan henne och vem sjutton ska hålla reda på alla pinnar och bollar när hon åker hem?
Snajadarn är totalt ointresserad av allt vad pinnar och bollar heter och hon, hon går i taket bara hon ser en boll! Lycklig som en lärka hoppar hon som en studsboll på stället så fort man håller i någon som liknar en pinne eller en boll. När hon sedan rejsat i fatt bollen eller pinnen så släpper hon inte för allt i världen! Hon släpar runt på tingesten tills hon efter kanske tio minuter till slut lägger den vid ens fötter och backar och ser bedjande på en tills man tjottar i väg den. Härliga jycke, hon kommer att fattas hos oss.

Slöar mig i sängen, bara för att jag kan. Långledig helg som ska tillbringas med mycket goda vänner, mat, vin och, om vädret tillåter, lite kubbspel. Kanske dammar vi av Singstaret och sjunger några verser också. Kul ska vi ha i alla fall, det är säkert.
Tror jag släpar mig upp och börjar beta av vad som ska göras i dag. 
God morgon på er!

Over and out

tisdag 16 april 2013

Min sambo är som ett par skor!

Promenerat hundar, tvättat lite vinterkläder som ska in i garderoberna tills nästa vinter och städar lite så där på halvfart. Ganska så soft dag så där, inga direkta krav utan bara plockar lite med det jag har lust. I morgon drar veckans skift igång på jobbet så sedan blir det inget vettigt gjort förrän på lördag.

Sitter här och kommer på mig själv med att längta efter Oxfilén. Hur kan man längta efter någon som bara är på jobbet och snart kommer hem? Rätt sjukt egentligen men efter två år så saknar jag honom fortfarande så fort vi inte är på samma ställe. Och vi har verkligen varit tillsammans varenda dag sedan vi blev tillsammans. Det har inte gått en enda dag sedan den där kvällen vi träffades på lokala vattenhålet och drogs till varandra som två magneter som vi inte har träffats. Varje dag i två år och jag längtar fortfarande. Jag tänker på han minst fyrtioelva gånger om dagen och vill bara vara nära. Vi har väl bråkat ungeför två gånger undre den här tiden och det var ganska så tidigt in i relationen när man inte riktigt vet var man står och var man har varandra.
Jag mår så bra tillsammans med honom. Känner mig som att jag äntligen hittat de där supersköna skorna som passar så där precis utan att skava någonstans. De där som dessutom är snygga och man bär med stolthet.
Ibland blir jag lite ledsen över allt vi missat tillsammans, som att skaffa barn och allt det där. Att jag kan känna att jag önskar att vi träffats för länge sedan, det känns liksom som att vi gått miste om en massa saker. Men å andra sidan hade vi kanske inte varit varandras supersköna skor om vi träffats tidigare, vem vet?

Vad ville jag egentligen säga med det här inlägget? Jo, jag ville bara tala om hur förbaskat lycklig jag är att jag äntligen hittade mannen i mitt liv. Min andra hälft, min självfrände, mannen med stort H. Mitt livs kärlek. Bättre sent än aldrig!

Over and out

Sämre kan man ju ha det



måndag 15 april 2013

Var tog jag vägen?

Nej, men hej på er! Just när ni trodde att jag var försvunnen för alltid så dyker jag upp, som gubben i lådan. Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på den här gången, det har varit lite mycket bara och det har inte precis funnits några ord att skriva ner. Lite så där blank i hjärnan en tag som man kan vara ibland.

Det knallar väl på som vanligt kan man väl säga. Du vet, hundar och så. Ja, visst ja, jag har ju inte berättat att det är två dräggliga boxrar här nu. Snajdarns mamma, Moffarn är här i några veckor och förgyller våra liv. Hennes matte är väldigt allergisk och de ville prova att vara utan hund några veckor för att se om det blir någon förbättring eller om det är någonting annat som hon blir så dålig av. Hon har nämligen alltid varit allergisk men de har haft henne i sju år så det är ju underligt att hon skulle bli så extremt mycket mer allergisk mot henne plötsligt. Jag har ju full förståelse för att man inte vill lämna bort sin älskade familjemedlem på heltid utan att prova allt först. Så, hon har varit här drygt en vecka nu och stannar hela tre veckor till.
Lyckans oss som får ha denna keliga och glada kompis hos oss. Det enda som känns lite jobbigt är att tänka på att hon faktiskt har en husse och matte som hon ska tillbaka till och lämna oss utan henne. Det känns tungt då vi redan har fäst oss något otroligt vid henne. En riktig pärla!
Snajdarn till vänster och Moffarn till höger.
Varför jag valde namnet Moffarn till henne här på bloggen är för att hon är ett riktigt litet matvrak! Snajdarn har inte hunnit halvvägs genom sin middag när hon redan är klar. Som en matmaskin! 

Vad har mer hänt på sista tiden då? Ja, i lördags var vi på en hejdundrandes rolig 90-tals fest, ordnad av bla en av mina kära kusiner. Ja, herre gud vilket anskrämligt mode det var på 90-talet. Så sjukt smaklöst! Själv hoppade jag i ett par snickarbyxor från Gkås a la 1994 eller så, en randig tröja som jag köpte 1993. Accessoarer till detta var den klassiska plastnappen i läderrem om ni minns den. Mest liknade jag nog Karlsson på taket och jag undrar hur man tänkte!? 
Men herre min skapare vilken rolig fest! Dansade så att jag fortfarande har träningsvärk. 
Min käraste storasyster var med också och det är inte så ofta vi går på fest ihop, så det var extra bonus. Massor av plus i energibanken!

Igår blev det två timmars promenad med jyckarna och sedan soffhäng resten av dagen. Sköna söndag, liksom. Egentligen hade jag jobbarhelg men tog semester lördag och söndag för att kunna vara med på festen och det var det verkligen värt. Nu är jag ledig några dagar för att sedan jobba i slutet av veckan, fast helgen är i alla fall ledig. 

Idag blir det utvecklingssamtal med Ettan, som för övrigt fyller 17 år nästa vecka! Sjukt vad tiden springer iväg när man har barn. Jag kan knappt fatta att den där lilla parvlen som älskade bilar, tåg, traktorer och lastbilar är samma som den här långa, gängliga grabben som tränar på gym fem dagar i veckan och har tjejer sover över på helgerna. Älskade unge.

Tvåan skrev så fina saker som sin gamla mamma på sin blogg här om veckan så att jag var tvungen att gråta en skvätt. Jag är lyckligt lottad som har så goa ungar och som kommer så bra överens med mina tonåringar. Jag håller mina tummar krampaktigt att det inte ska gå över.
Trean är hos sin far men kommer hem igen på fredag. Tur att veckorna går så fort att man knappt hinner sakna han innan han är hemma igen. 

Jaha, ja. Men det var väl de viktigaste uppdateringarna. Nu måste jag kamma ut det här toviga håret så att jag inte skrämmer slag på Ettans lärare vid utvecklingssamtalet. 
Jag gör som vanligt, lovar att uppdatera lite oftare och det kan ju hända att jag håller vad jag lovar. Det kan ju hända.

Over and out