Det känns som det går undan

Alltså, jag är verkligen kass på att blogga nu för tiden. Men, vet ni vad, vänner, det betyder att jag nog har ett liv numera. Jag har helt enkelt inte tid att sitta här och knattra. En del beror det nog på att jag har en iPhone också, jag sitter nästan aldrig vid datorn längre. Det beror i sin tur lite på att min dotters dator är trasig så hon har min dator inne på sitt rum mest hela tiden. Och här inne vill inte jag tillbringa mer tid än nödvändigt, alla som har tonårsbarn eller själva har varit tonåringar för inte allt för länge sedan vet varför. Alltså bloggar jag inte så mycket. Visst, jag kan ju blogga från iPhonen, men helvete, det tar ju åratal att skriva på det yttepyttiga tangentbordet. Orkar bara skriva korta bloggar då och det gör jag ju ibland. Då blir de för det mesta rätt meningslösa också. Det händer det ju att de blir ändå, men i alla fall.
Nog dravlat om det.

I går kväll satt vi och drack kaffe på altanen och pratade lite löst om att gå ut med hunden bara för att ha något att göra. Vi åker hoj, sa jag och i samma ögonblick var vi halvvägs ute i hallen med skinnbrallorna halvvägs upp på låren. Slängde på oss jackorna i farten och var ute och iväg innan hunden hann resa sig och fatta att han nyss gått miste om en promenad. Å, jävlar vilken bra idé det var! Det var helt sjukt skönt att åka igår. Precis lagom väder, inte för varmt, inte för kallt. Inte så blåsigt och härligt solsken. Knappt någon trafik och vi bara njöt.

Ser på klockan nu och inser att jag måste slänga ihop en tonfisksallad, kleta lite smink i fejjan, dra på mig arbetskläderna och dra, annars kommer jag för sent till jobbet och det känns lite onödigt.

Smell you later, som Bart säger.

Over, end, out