Var är de virvlande höstlöven?

Långledig igen då och tillbaka i det verkliga livet och inte enbart i arbetsbubblan. Exakt så känns det, som att man bara jobbar och jobbar och inte orkar tänka på någonting annat. En och en halv veckas jobb, som en zombie, ledig fem dagar, är som människor är mest. Arbetsdagen igår var en sån där som man vill kapsla in i betong, sänka ner på havsbotten och förtränga att den någonsin ägt rum. Extra körningar, stress hela dagen för att hinna i tid, nattchaffisen hade struntat i allt returgods med effekten att jag hade mer gods med hem än ut på turen. Vi toppar med en trasig axel, ja ni fattar. 

Tänkte i min fantasi att den här helgen skulle innehålla årets kanske sista hojtur (jag ser oss där, i solskenet med gula och röda löv virvlandes runt oss i fartvinden), gräsklippning och att vi skulle göra höst på altanen, ta in dynor och göra poolen klar för vintern. Spöregn. Och med det gick alla planer i stöpet.

Ny plan är i stället en flaska rödvin, rött kött och någonting med avokado. Det kan ju funka det med. 

Trean kommer hem idag. Åh, lycka! Den här mamman blir hel, fullkomlig och total. Underbart! 

Ettan for till flickvännen fast den här taskiga mamman har sagt att, på vardagar sover ni var och en för sig.   Jag tycker det viktigaste just nu är att sköta skolan med allt som det innebär, men just den här dagen fick de dispance eftersom flickebarnet var sjuk. Inte bara förkylning alltså, utan sjuk så att hon var på sjukhus igår. Då tyckte jag att det var ok att han åkte dit och tog hand om henne lite. Verkar inte som att hon har några föräldrar hemma, utan bor typ själv och det kan ju såklart bli lite ensamt för henne. Jag kände mig som den elakaste av mammor när jag bestämde att hon inte får sova här på vardagar, men jag orkar inte riktigt vara mamma till en tonåring till. Jag tycker synd om henne att hon känner sig ensam när ingen förälder är hemma hos henne men jag känner ändå att jag måste räcka till åt de barn som jag har satt till världen. Det är inte lätt att räcka till åt alla och ibland gör man inte det. Jag har bestämt mig för att jag måste försöka att säga ifrån när jag inte orkar så att jag inte bränner ut mig emotionellt. Igen.

Ibland måste man bara ta beslut som kanske inte känns så jysta, för att orka.

Hon är såklart välkommen hit på helgerna och jag både bryr mig och henne och tycker om henne. Jag är inte känslokall om ni trodde det. Men tonåringar som de är, jag känner att jag måste ställa ner foten och visa att skolan kommer först.

Varför försvarar jag mitt beslut? För att jag har dåligt samvete fattar ni ju. Men det ska man väl ständigt ha som förälder va?

Over and out