Det är skitsynd om jycken just nu eftersom jag sade att han fick stanna i hallen ungefär en halvtimme efter att vi kom hem från promenaden eftersom det spöregnade ute och han var genomsur. Även fast jag torkade av han så vill jag ju inte så jättegärna ha hans blöta avtryck i hela huset och det är inte trevligt när man lägger sig i köksoffan med blöt päls. Han kunde ju ha vett att ta av sig kostymen när vi kommer in tycker man. Parkera tassarna på skohyllan och hänga av sig pälsen i badrummet tills den är torr. Är det så mycket begärt?
Han behagade inte ens lägga sig ner där ute utan satt bara där, blöt och eländig tills jag till slut gav upp och bjöd in han. Efter middagen bestämde han sig sedan för att det var en jättefin idé att torka av dräggel och hundmat på min beiga soffkudde, vilket jag kände var lite onödigt.
Skickade ner han till korgen där han nu sitter och blänger surt på mig. Nåja, det går väl över.
Sommarlov för barnen betyder extrajobb för mamman. Mer matlagning, mer tvätt och mer städning och ganska så obefintligt med egentid. Fast just idag är ingen hemma, Trean är hos pappa, Tvåan hos kusinerna och Ettan hos sin flickvän. Jag passade på att riva ur Ettans säng och tvätta sängtopp och hela skiten. Det är väl bäst så att inte flickvännen blir sjuk där inne i misären. Själv är han ju van vid det och det är väl därför han typ aldrig är förkyld, världens bästa immunförsvar, typ. Inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju.
Jag minns faktiskt att mitt rum, hemma i barndomshemmet, var lika snuskigt och ostädat som mina tonåringars rum är nu men jag kan liksom ändå inte fatta att man vill ha det så där. Hur orkar man vakna och somna i en enda röra av tvätt, skitiga tallrikar, godispapper, pant, damm och hundhår?
För det mesta stänger jag bara dörrarna när jag tycker det blir för äckligt men när det blir alltför sunkigt så röjer jag av skiten.
Jag skulle faktiskt behöva tjata lite mer på barnen, men jag är så jävla dålig på det! Helt enkelt urusel! För om man faktiskt säger till dem så är de jätteduktiga på att göra saker, men det är ju just det, att man måste säga till dem. Jag är så kass på det och är nog mer som en martyr, jag gör det själv samtidigt som jag tycker oerhört synd om mig för att jag alltid måste göra allting själv.
Ganska så patetisk faktiskt, men säkert ganska så vanligt i många familjer.
Oxfilén gör en massa saker men är inte världsbäst på att städa. Han gör det såklart om jag ber han men han är inte typen som ser att aha, där ligger det damm, jag drar fram dammsugaren.
Så enkelt sätt borde det ju bara vara för mig att säga till både gubbe och ungar att idag kära ni gör ni det här medan jag är på jobbet. Fast det funkar liksom dåligt för det känns som att jag tjatar då och jag hatar verkligen tjat. Att säga en sak en gång är ju dessutom inte att tjatat så jag fattar inte att jag har sådana problem med det. Jag kanske bara gillar att vara martyr?
Nu har han i alla fall lagt sig ner, men glad ser han ju inte precis ut. Eller har han lagt sig i ena hörnet av korgen för att han tänker att jag ska ligga i den andra ändan? Eller så är han bara som matte, martyr och ligger i ena hörnet för att det är ändå så synd om han för att han inte får ligga i soffan och dräggla på mina kuddar.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar