Funderingar en grå dag som denna

Mår tjyvens i kroppen och hoppas på att de hittar något (fast något bra som man kan göra något åt, helst lite enkelt så där) på måndag när jag ska till Vårdcentralen. Förhoppningarna är väl inte så stora men jag vill ju ändå få något svar på om det är något fel på mig, rent kroppsligt eller om det sitter i knoppen efter den här tunga hösten. Fast jag tror faktiskt inte att det gör det, jag tycker jag känner min kropp så pass väl vid det här laget och hur ångest och depression känns det vet jag ju och det här känns inte alls så. Inte alls.
Men som sagt, vi får väl se vad som dyker upp.

För övrigt knallar det på, fast hjärnan är fortfarande tom på både kluriga blogginlägg och berättelser. Det är märkligt för de har alltid funnits där förut men är sjuttsingen som bortblåsta nu. Lusten att skriva som alltid har funnits vill liksom inte riktigt infinna sig. Jag kanske är deprimerad ändå? Men nej, det känns inte alls så. Jag kanske har gjort slut på alla kluriga och roliga saker i huvudet så att det liksom har sinat. Man kanske bara har en viss mängd av det när man föds och jag var klantig och brände allt på en gång, ungefär som man gjorde med veckopengen när man var liten. Eller lönen när man var ung och vild och inte tänkte så mycket på att pengarna skulle räcka en hel månad, vilket slutade i att man fick panta burkar för att ha råd att tanka bilen de sista dagarna innan lön. Gå och handla för tioöringar man skramlat fram ur gamla lådor och under sängen. Gud, vad gammal jag lät nu! Tioöringar, bara en sådan sak! Men det gick ju det också.

Ibland när jag tänker tillbaka på sådana där saker så tänker jag att jag knappt kan fatta att den där tjocka tjejen med tioöringarna verkligen var jag. På riktigt samma person som jag är idag. Fast det klart, man är ju liksom inte samma person men ändå är man ju det. Bra mycket klokare, bra mycket smalare, bra mycket mindre snigelögonbryn i ansiktet och en jäkla massa gladare och mycket mindre arg. Men ändå var ju den där personen jag en gång i tiden. Jag är i alla fall glad att jag är som jag är idag, även om jag knappast är perfekt så är jag i alla fall väldigt mycket nöjdare med mig själv idag än jag var då. Framför allt så respekterar jag mig själv så mycket mer idag än jag gjorde då. På den tiden gjorde jag mest mig själv illa på alla sätt jag kunde komma på och tyckte mest att jag var värdelös och inte förtjänade bättre. Idag kan jag se på mig själv och ändå vara stolt över en massa saker med mig själv. Även fast jag är som jag är och fast jag har dagar när jag är nere eller känner mig lite mindre bra på saker. Som nu tex, när det känns som att jag inte kan få något annat jobb, fast jag vet att jag måste skaffa ett annat och att jag innerst inne vet att jag kan. Rätt var det är, mina vänner, rätt var det är...

Nåja, livet går vidare vad jag än får för svar på vårdcentralen på måndag, om jag får några svar. Det vet man ju inte, det kanske bara är som det är med det. Det kanske bara är att bita sig hårdare i läppen, ta sig samman, stoppa ner det onda i en påse och låtsas som att smärtan inte finns och åka till jobbet fast det gör ont i varenda kroppsdel. Vi får se.

Over and out