Trasig i kroppen

Nu gick det inte längre att stå ut med smärtan i handlederna, armarna, axlarna och nacken. Orkade inte en dag till på jobbet! Jag är slut, trasig, sönder och helt enkelt färdig för tippen rent fysiskt. Just nu ligger jag bara i sängen och försöker att hitta en något så när skaplig ställning så att armarna inte ska värka allt för illa. Sitta med datorn är väl ingen lysande idé men å andra sidan funkar inget annat heller så skit det samma.
Inser att jag måste ringa vårdcentralen och försöka få hjälp, det går inte att ignorera det längre nu för jag orkar helt enkelt inte en endaste dag till.
Jag håller er uppdaterade med eländet så får vi se om jag får någon hjälp eller om det bara är att köra vidare och gå sönder för all framtid. För jag känner på mig att jag snart är där om jag inte gör något åt det.

Annars då, tänker ni. Jodå, det mesta knallar på. Vi är snart klara med "sommarstugen", det vill säga Oxfiléns hus som stått tom ett år eller så nu. Det är tomt på saker nu och snart är det färdigstädat också, nu är det faktiskt bara två golv kvar att torka sedan är det klart för försäljning. Så sitter du där och är sugen på att köpa världens gulligaste lilla hus, just let me know. Surt känns det att sälja det, för det är verkligen ett hus som jag skulle vilja bo i, det är litet och gammalt och jävligt fint så där som bara gamla hus kan vara. Men ack så litet till en familj med tre barn som bor hemma. Det går bara inte. Då kommer den närmaste framtiden enbart att handla om utbyggnader och renoveringar och det känns det som att jag kan vara utan.

Läste i tidningen att vid fyrtio, där jag är om enbart några få år nu, är det dags att förverkliga sina drömmer och följa sitt hjärta och göra verklighet av sina drömmar. Att våga ta steget ut i livet och starta ett företag eller flytta till andra sidan jorden. Ok, tänker jag och tar sats och ska precis hoppa när jag inser att jag inte har några spännande drömmar att uppfylla.
Jag har inga bra ideér till något eget företag och till någon annan del av jorden har jag inte alls lust att flytta. Ett nytt jobb skulle jag med all säkerhet behöva, innan jag är helt trasig i kroppen, helt trasig mentalt av all nervositet av att vara på sunkiga ställen ensam nattetid eller får en hjärtattack av den mentala stressen av ovan nämnda sunkställen och skumma typer som är ute på nätterna. Jag vet att jag måste därifrån, men hur fan får man ett nytt jobb? Jo, man startat något fyndigt företag och blir rik på kuppen. Men det var ju just där problemet låg, jag har ju inga fyndiga och bra ideér! Jag är ju bara en vanlig enkel åkarslav, vad fan begär ni, liksom.

Känns som det här inlägget inte är det mest positiva jag har skrivit. Men det är väl så när man ligger hemma i sängen med en kropp som gör ont. Med ångesten över en som en tung filt för att man vet att man borde vara på väg någonstans rent professionellt men man inte är det. Man tuggar kvar i samma dödande hjulspår fast jag vet att det, på riktigt, kommer att ta livet av mig på ett eller annat sätt.
Stannar jag mycket längre som kommer det att ta livet av mig, jag vet det. Om inte annat så kommer jag ruttna inifrån och bara dö.
Jag drömde att jag bad min chef dra åt helvete. Det var ju inget smart drag men jag minns att det kändes bra i drömmen. Det sjuka är att jag inte har något emot hen som person, men ändå, tillfredsställelsen att få göra det och åka därifrån och aldrig åka tillbaka övervägde ändå det hela.

Nej, nu får det vara slutältat, nu säger kroppen ifrån datortid.

Over and out