Käck eller fräck knäck. Välj själv.

Åh, knäck, denna underbara, smarriga godbit. Som en liten bit av julen, nedsmält i en liten, fin, ljuv gottebit.

Mamman i familjen kokar denna julens klassiker på spisen i sitt röd och vitrutiga förkläde medan barnen sitter på golvet och pysslar. Hon gnolar på en julmelodi medan hon låter knäcksmeten sakta förvandlas till seg, gräddljuv massa som skall hällas i de käckt, prickiga formarna.
Hunden ligger vid den sprakande brasan och plirar på mamman ifall hon skulle bjuda honom på något smarrigt.
Pappan kommer hem med portföljen i högsta hugg och med en nyhuggen gran under andra armen. Familjen välkomnar honom med öppna armar och doften av knäck sprider sig vida omkring.

Eller, så är det mer så här det går till:

Mamman slänger in knäckingredienserna i micron och fräser på de i en sisådär tio minuter. Klädd är hon, i raggsockor, pippitröja och träningsbyxor. Bara en unge är hemma och han sitter vid datorn och kollar på traktorer på You Tube. Mamman småsjunger på Fuck her med Tenacious D medan hon kluttar den sega kolan än i, än bredvid de knöliga formarna.
Hunden ligger på rygg i köksoffan med snorren i vädret och suckar av tristess.
Plastpappan kommer hem, men inte ännu på ett tag, och då luktar han svets och är svart i ansiktet av olja. Han är trött och mer sugen på en dusch än en seg knäck som fastnar i pappret och dessutom kommer att sitta kvar i tänderna tills nästkommande morgon.

När jag gjorde knäcken på bilden ovan kan man väl säga att det var ett litet mellanting mellan de här båda förslagen. Vilket som var sant av vad får ni lista ut själva.

Over and out