Var på julkonsert igår kväll. Systersonens skola ordnar det i en av granstadens kyrkor och det brukar vara en både rolig och vacker tillställning.
Vackert är det med barn och luciatåg. Inte för att de är så där ljuvligt, vackra i välstrukna vita särkar och fladddrande ljus. Inte vackert som i skönsång med femtioelva stämmor och tomtenissar i grå, kardade luvor och rågblonda flätor. Inte vackert som i levande ljus, saffransdoft och perfekt framföra toner.
Nej, mer vackert som i skrynkliga, lite för korta lucialinnen. Vackert som i tomtar i femtioelva olika röda dräkter, några med toviga skägg och lösnäsa, andra med elektriska ljus i plastlyktor. Vackert som i luciakronor på sniskan med, om man har tur, bara ett ljus som är slocknat. Ett av dem lyser extra starkt för den lampan snart, snart är trasig. Vackert som i pepparkaksgubbar i brun pyamas med hatten på svaj. Vackert som i stjärngossar med stjärnan i håret på tärnan framför som står vänd åt fel håll och tittar avundsjuk på lucian bredvid. Vackert som i barn som inte, ens för en minut, kan stå stilla och inte heller låta bli att prata med tärnan bredvid, hon som har glittret nedhasat lite för långt i pannan och därför kliar sig konstant. Vackert så där som bara barn kan sjunga.
Vad är vackrare än en systerson med brun pyamas och lintotthåret utstickandes under den bruna hatten? (Hatten som förövrigt systersonen fick rysningar var gång han råkade röra vid).
Lite fint på något sätt är det också med en moster sittandes bakom en på tok för lång kvinna med myror i häcken, en moster med tårar i ögonen och ett stort, stort leende på läpparna.
Åkte hem med lätt hjärta, tyst nynnandes på "Tre gubbar".
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar