Ett av livets stora mysterium

Idag ska jag på arbetsintervju och jobbet har inget med lastbilar att göra. Tyvärr så ligger det ca 5 mil bort men det är ju en bagis att pendla det när man slipper köra 10 timmar på arbetet sedan.
Som jag fattade innefattar det inte heller helg eller nattjobb, men det vet man ju inte säkert innan man får kolla upp det ordentligt. Jag blev mest snopen när hon ringde och frågade om jag kunde komma idag.
Det läskiga är väl att jag inte jobbat med det här på några år och är nog lite ringrostig men jag tänker som så att det är väl som att cykla. Det går lite vingligt på våren men på senhösten så skjutsar man två kompisar samtidigt som man släpper händerna från styret.
Men det känns ju lite som att slänga sig ut från ett höghus med en gummisnodd runt fotleden. Men det löser sig väl om det nu skulle bli så att jag får jobbet.
Var på arbetsförmedlingen igår igen. Det är ju alltid lika upplyftande. Personalen är så glad och positiv, ja hela stället dryper av glada, positiva vibbar. Eller inte.
Men när jag tänker efter är det nog inte så konstigt att det är så deprimerande där, alla som kommer in genom dörren släpar fötterna efter sig, ser både trötta och sura ut och det luktar lite som gamla gymnastiksal där inne. Frågan är om det är de arbetslösa som tar dessa vibbar med sig in där eller om det är tvärtom.
Det får vi nog aldrig veta, det är ett av livets mysterium, ungefär som var alla strumpor tar vägen i tvätten och varför katter aldrig landar på rygg. Förresten, om man knyter fast en smörgås med smörsidan uppåt på ryggen på en katt, vilken kommer att landa nedåt då?
Fundera på den ni!

Over and out