En smetig, kladdig, äcklig hundskit på en sten

Han är inte en underbar pappa. Allt var inte gulligt, rosa och fluffigt när ni var där. Det var folköl, bråk och en psyksjuk kärring. 

Han är en skitstövel.

Han är en värdelös pappa.

Han är en skit.

Acceptera det!

Jag vet att man inte får känna så här men ibland blir jag bara så jävla trött på att höra hur jävla viktigt han är fast fanskapet inte visat sig på fem jävla år! 

Jag vet att jag inte får känna så här för det är så jävla barnsligt men ibland blir jag så jävla trött på att vara den som alltid finns här, som ställer upp i vått och torrt. Den som tröstar, tar hand om, betalar, skjutsar, hämtar, möter.  Den som är en blommig soffa i hörnet i förhållande till Den Store Pappan. 

Den Store Pappan som vi inte har sett till på fem år, som inte betalar, inte hämtar, inte skjutsar, inte tröstar, inte syns till alls faktiskt.

Den Store Pappan som sitter högst uppe på en pidestal. 

Fast jag ser ju mest en kladdig hundskit på en sten...

Skulle vara skönt om du slutade tycka synd om dig själv och såg vad du har. Du har en underbar "pappa" som hämtar dig, skjutsar dig, betalar, möter dig när du inte vågar gå själv, som fixar mat till dig, som dammsuger ditt rum, som lagar dina grejer, som tröstar dig när du är ledsen, som finns där i vått och torrt. 

Fast det ser du ju inte. Det enda du ser är en hundskit på en sten.

Vi finns här. Varje dag, varje timme, varje minut. Ställer upp för dig och älskar dig villkorslöst. 

Men ibland blir jag så jävla trött. Vill, som en barnunge, skrika:

-Jaaaa, men gå dit då för helvete! Och ta med dig alla dina saker och bo där då för i fan!!!! 

Fast det gör jag ju såklart inte. Jag är ju din mamma och jag älskar dig mer än mitt eget liv. 

Jag blir bara så jävla trött ibland på att "bara" vara mamma. Fast jag vet att du älskar mig, jag vet ju det. Du säger till mig att jag är din förebild, att du älskar mig och att du är stolt över mig.

Så, det är egentligen bara jag som är en barnrumpa som känner så här, jag vet det. Och jag vet inte ens om man får vara så larvig när man är en vuxen mamma. Fast jag skriver det bara här, där du inte läser det istället för att säga det till dig. Jag vill inte lägga det på dina axlar, för du har faktiskt rätt att känna precis som du vill fast jag blir ledsen.

Men ibland blir jag bara så trött.

Over and out