Tänk hur det kan bli

Satt och läste mina gamla inlägg från ungefär den här tiden förra året. Det var ungefär då som saker och ting verkligen hade vänt för mig. Som jag äntligen, för kanske första gången i livet, fötterna verkligen var nedåt och huvudet uppåt. Jag blir så glad i hjärtat när jag tänker på hur bra allting blev efter det.
Att jag äntligen känner att allt verkligen är som det ska. Med mig, barnen och med mannen i mitt liv.
Jag som bittert konstaterat så många gånger att den stora kärleken gått mig förlorad och att jag skulle få leva med det livet ut. Att jag skulle upptäcka att jag hade fel, visste jag inte då. Men det vet jag nu.
Jag vet det för att allt fungerar så bra, vi fungerar så bra. Vi tänker så lika om saker och ting, om allt det där som brukar vara det som triggar igång ett bråk. Om hur man faktiskt bråkar när man väl gör det (att man helt enkelt inte låter det bli ett bråk, man löser det ändå), om pengar, om bostad, om bilar om barn. Om hundar och om filmer, katter och Ullared. Hur smidigt ett förhållande kan vara, det visste jag inte, jag hade faktiskt ingen aning om att det kunde vara så här friktionsfritt.
Att jag kan vakna på morgonen, se på dig när du sover och bara veta så där långt inne i mitt hjärta att du är rätt. Att du är den där personen som jag har letat efter i hela mitt liv.

Att jag skulle träffa mannen som är min stora kärlek. Att du faktiskt fanns, fast jag gett upp hoppet för länge sedan. Att jag faktiskt säger alla de där sakerna till dig som jag sagt att jag aldrig ska säga, att jag är för gammal och bitter för det och att jag redan förlorat den sanna kärleken.
Men jag säger ingen, ingen är gladare än jag att jag hade fel!

Jag älskar dig, av hela mitt hjärta.
Du är den mest fantastiska människa jag känner och jag längtar tills resten av vårat liv.
Stanna hos mig, med mig!

Over and out