Om mina trumhinnor, det billiga vinet och en fantastiskt bra dag i det gröna och resten av året som gick. Och aldrig mer kommer tillbaka.

Så var det gamla året slut och det nya har startat. Jag vaknade dock upp med, vad det känns som, samma jobbiga förkylning det här året som jag somnade med förra året. Nej, nu ljög jag. Hade det varit så hade jag ju sovit över tolvslaget och det gjorde jag ju inte. Då skålade jag i billigt, vitt, mousserande vin och fick trumhinnorna spräckta av nyårsraketer. Nej, nu ljög jag igen. Inte om vinet men om trumhinnorna, de är hela och fina. Eller ja, nu tummade jag kanske på sanningen lite igen för jag tror inte de är så fina med tanke på förkylningen.
Nåja, huruvuda mina trumhinnor är vackra eller inte kanske vi inte behöver tillägna hela dagens inlägg. Vi struntar i trumhinnorna och går vidare med våra liv med vetskapen att mina trumhinnor mår relativt bra trots att de kanske är en aning förkylda. Vad nu det innebär för ett par trumhinnor.
Men skit nu i de förbaskade trumhinnorna! Nu har jag, igen, fastnat i en av mina sjuka tanke-skriv-loopar. Det går liksom inte att stoppa när det sätter fart.
Vad jag skulle skriva om här var väl en summering av året som gått. Nu verkar ju mina fingrar ha någon slags kartell med min hjärna eller något eftersom att det enda som verkar komma ut idag är osanningar och prat om mina trumhinnor. (Och, ja, jag vet vad en kartell är och varken mina fingrar eller min hjärna eller ens mina trumhinnor är något företag, men ordet passade liksom in. Det blev bra i texten trots att det blev fel).

Och nu lämnar vi trumhinnorna.

Så, året som gick. Ja, det var å enda sidan helt fantastiskt. I alla fall en varm och solig dag i maj när vi tog hojen och åkte ut i gröngräset (eller ja, rent teoretiskt så åkte vi inte ända ut i gröngräset med hojen, vi parkerade den på en parkering, som för övrigt var av grus, och därifrån knallade vi med matsäcken ut i gröngräset) (om ni nu ska vara så petiga). Väl i gröngräset, på en filt är det väl bäst att jag tillägger, så käkade vi en smarrig matsäck med urusla plastbestick som gick av och sprätte iväg plastbitar över gröngräset. Och där, med hjälmfrisyr och skinnbrallorna avkavlade fick jag en ring på fingret av mannen i mitt liv. Och ja då, han fick en av mig också, en likadan faktiskt, fast lite större och med mitt namn istället för sitt egen ingraverat. Det hade ju varit lite märkligt annars.

Å andra sidan var det ju inte så fantastiskt just den där höstdagen när jag just kommit hem från en natt på jobbet och tog en snabbpromenad med lopphögen. En sådan där promenad som man liksom tar fast man är på tok för trött men man ändå måste göra för man vet att jycken gärna vill lägga en hög eller två och kanske lyfter på benet en gång eller så. En sådan där dag när man ändå tänker att det mesta är ganska bra i ens liv, man har ju trots allt den där ringen på fingret och hunden i andra ändan av kopplet och en hel hög braiga barn och ett hus som inte läcker in vatten och ett jobb som man trots att man å en sidan hatar ändå trivs med ibland. En sådan dag var det.
Sedan blev den helt annorlunda. Sedan när mannen i mitt liv ringde och jag hörde direkt på hans röst att någonting var jättefel. Någonting var jättefel. Min svärfar var död.
Bara sådär. Han föll ihop och bara dog. Bara sådär.
Folk gör det hela tiden. Varje dag, faller plötsligt folk ihop och bara dör. Fast det var bara just den här dagen som just min svärfar gjorde det.
Så just den dagen var ju inte precis fantastisk.

Det hände ju en hel del andra saker under det här året också, både bra och dåliga. En av de dåliga var väl att jag insåg att olika människor kan ha väldigt olika syn på vad vänskap är. Men så kan det ju vara och det är ju egentligen inget mer med det. Vissa tycker att antalet gånger dörrklockan ringer avgör vad som är en bra vän, andra kanske anser att det mer handlar om att man finns där när det verkligen gäller, oavsett. Men som det mesta annat som blir fel här i livet så handlar det väl mest om bristande kommunikation, vi människor är ju inget vidare på tankeläsning. Med det inte sagt att jag är något bättre på varken kommunikation eller tankeläsning, mer som ett konstaterande.

Nåja, bra saker hände ju också som sagt, som tex ännu en tattarsemester med en på tok för liten husvagn och löjliga familjen. Hur kan det gå fel liksom? Nej, det gjorde det ju inte heller. Det enda som blev fel var väl att vi skulle till Dalarna men hamnade i Fucking Åmål. Men så kan det vara, man vet aldrig var en bil, en på tok för liten husvagn och en löjlig familj kan ta en. Nåja, vi kom till kusten också och backade in den lilla husvagnen bredvid några flotta, trettiometers husbilar och såg fantastisk utsikt och ett sjuhelvetes åskoväder.

Apropå åskoväder så hamnade vi i ett annat sådant en dag på semestern när vi bestämde oss för att ta en tripp till huvudstaden (visst, på semestern vill jag ju jättegärna åka till samma stad som jag åker till alla dagar på jobbet. Jo, fast jag ville faktiskt det för det var jag som var på jakt efter en ny störtkruka för att skydda den delen av kartellen som sitter högst upp på halsen, och nu talar jag inte om trumhinnorna, när vi åker hoj. Men satan, nu är jag där igen! Trumhinnor gå hem!) (Var var jag? Nu har jag tappat tråden fullständigt igen) (Jo, nu minns jag, huvudstaden var det, ja!).
Så vi valde att åka till en av förorterna som har gratis parkering och ta tuben in till stan. Det hade varit smart om det varit billigt att åka tunnelbana. Det är det inte. Fast det blev nog billigare än att parkera i stan i alla fall. Något som vi i alla fall blev var våta. Precis när vi skulle lämna bilen och gå till tunnelbanan öppnade sig himlens alla portar och då menar jag verkligen himlens alla portar. Som fem dränka katter gjorde vi sedan staden. Det var en bra dag. På sitt sätt.

Håhåjaja, det fanns många dagar på året som gick, närmare bestämt 365 och jag kan ärligt säga att jag har glömt flera stycken av dem. Några av dem har ni fått ta del av här och några av dem kommer att fall i glömska och försvinna som vilka dammtussar som helst. Nu ligger det i alla fall en hel hög nya, outforskade dagar på lut som jag ska fylla med säkerligen både roliga och tråkiga händelser.
Vill ni veta hur det kommer att gå kan ni fortsätta att följa den här bloggen. Om ni däremot känner att ni inte vill veta ett skit om hur mitt kommande år ska te sig kan ni glatt stänga ner er webbläsare eller surfa vidare i cyberrymden och lämna mig och mina trumhinnor åt vårt öde.
Valet är ditt.

Min utsikt så här på årets första dag är en hund på rygg med alla fyra benen i vädret i den ena ändan av kökssoffan och en gubbe med händerna på magen och tunga ögonlock i den andra ändan. Båda snarkar och jag tror att det är bäst att jag tar ut och rastar de små liven innan de fastnar i den där ställningen i all framtid.

Over and out