fredag 13 juli 2012

fredag 6 juli 2012

Rutan nere, huvudet ute och gasen i botten!

Det är konstigt att jag fnular så lite nu för tiden. Det kommer liksom inte så mycket tankar. Förut hade jag skallen proppfull av märkliga tankar och många av dem var liksom rätt svarta eller i alla fall grå. Inte alla så klart, men många av dem. Tänkte mycket på hur saker och ting var och hur det kunde ha varit. Många långa nätter gick åt till att tänka på pappan till de två äldsta barnen och hur han kan göra som han gör. Ödslade massor av tid till att tänka på att folk som han sagt till att han inte får träffa dem går omkring och tror att det är så. Tror att jag är en idiot som inte låter de träffas. (Vilket ju är intressant när man tänker på det med tanke på att de är fjorton och sexton år gamla och med all säkerhet skulle träffa honom om de ville vare sig jag sa bu eller bä). Jag tyckte på allvar att det var jättejobbigt att folk gick omkring och trodde att jag var en sån mamma. Nu skiter jag fullkomligt i både honom och vad alla andra tycker. Jag tänker inte på vare sig honom eller dem.
Ägnade nätter åt att tänka på kärlek och känslor och varför saker kändes si eller så.
Sörjde att jag förlorat den stora kärleken för åratal sedan. Satt liksom fast i ett ekorrhjul av svart, saknad, ångest över saker jag gjort eller inte gjort. Satt fast i tankar som aldrig tog slut, bara var mer eller mindre närvarande.
Så hände det.
Jag vågade vara bara jag. Vågade ha tråkigt. Vågade vara ensam. Vågade bli lycklig helt av mig själv.
Och då kom du, som från ingenstans, fast du funnits där i åratal. Jag önskar jag hade förstått redan för alla de där åren sedan att du var HAN.
Och så plötsligt vågade jag satsa,
Jag vevade ner rutan, stack ut huvudet och trampade på gasen.
Jag tillät mig äntligen att få vara lycklig, vågade äntligen älska.
Vågade äntligen vara sårbar.
Jag vågar äntligen älska!
Och älskar det gör jag, så att det värker i bröstet på mig. Tänk att jag äntligen träffade någon som passar mig som handen i handsken. Någon som är perfekt, just för mig.
Att du bara finns! Jag älskar dig så gränslöst och jag vill gärna bli både gamla och halvblind med dig.
Jag har äntligen hittat vad jag letat efter i hela mitt liv, mig själv, och då var det inte så svårt att hitta sin Oxfilé, den allra största kärleken!

Over, end, out

måndag 2 juli 2012

Borde...

Förlåt att jag aldrig uppdaterar nu för tiden! Jag hinner liksom inte och dessutom har jag ju på sätt och vis blivit av med min dator. Jag lånar den lite då och då av Tvåan som annars har lagt beslag på den, och då kan det hända att det blir en liten uppdatering.

Just nu borde jag inte alls sitta här utan stå i duschen, eller ännu hellre, ligga i sängen. Sen hem idag och det är en natt kvar på det här skiftet. Sedan är det två dagpass innan långhelgen. Efter långhelgen så är det fyra nattpass och sedan är det äntligen, äntligen, äntligen semester!
Som jag längtar!

Bäst jag gör som jag borde, går ner och skvalar av mig och hoppar i bingen så att jag inte somnar i natt.

Over, end, out