fredag 31 december 2010

Sopranoberoende önskade turbodutt. Fick tonfiskmackor.

Vaknade upp ur mitt Sopranokoma. Insåg att jag har levt på tonfiskmackor och julmust sedan barnen åkte. Ja, förutom att Mamman var här och bjöd mig på ostkaka här om kvällen. Annars har det sett ut som följer:
Frukost: Tonfiskmacka, kaffe
Lunch: Tonfiskmackor, Julmust
Middag: Tonfiskmackor, Julmust.
En gång råkade jag äta en påse chips också.
Tur att barnen kommer hem nästa vecka annars får jag väl både skjörbjugg och beriberi.

Speciell vän kom över och spelade Bingo med mig nu i kväll, fast det kanske jag inte fick säga, det passar illa med hans image. Fattar inte hur han tänkte när han köpte en lott till mig, jag vinner ju aldrig något. Men det var snällt av han, jag fick ju i alla fall dutta lite. Fast det skulle varit ballare om man haft en sådan där duttpenna som pensionärerna brukar ha. Det hade varit grymt. Det är ju liksom coolare om man får dutta med riktig duttpenna, som proffsen. Som de där som har sju lotter samtidigt och en duttpenna i varje hand och liksom turboduttar. Fast jag skulle nog inte klara det, jag gissar att det krävs en del träning.

Snajdarn var nog sugen på chokladboll för han kom ut från tvättstugan med hela ansiktet fullt av pärlsocker och slickade sig glatt om munnen. Vad sjutton fick han chokladbollar från tänkte jag tills jag insåg att jag nog trots allt inte behöver hjälp med att tömma kattlådan.

Ja, just ja. Som jag sa så vaknade jag ur Sopranokoman en stund. Inte för att jag inte skulle ha fortsatt att vara där om jag kunde, utan helt enkelt för att jag fick Sopranostorsk. Har inga fler avsnitt hemma. När jag skriver det här så känner jag att det liksom kliar i huvudet och jag får lite ångest. Jag känner att jag väldigt mycket och väldigt gärna skulle vilja se ett eller två eller rent av en hel säsong nu. Men jag tror inte att Mamman och Pappan skulle uppskatta om jag kom hem till dem nu, klockan är 00:55 för att hämta några DVD:er. Det är synd att de inte har börjat titta på det för då skulle de nog ha full förståelse för att jag kom vid den här tidpunkten, men de har ju inte sett det så de kan ju omöjligt förstå exakt hur beroende man blir av den serien. Så jag får väl nöja mig med att titta på TV.
Fast det är svårt nu. Svårt.

Over and out

onsdag 29 december 2010

Kniiiiiip!

Min snälla kusin var här idag och gick ut med Snajdarn. Guld värt då det inte finns så många som kan gå några långpromenader med han nu när jag sitter fast i gipset. Mamman hade lovat att komma annars och ta ut han på en promenad men jag vet att det blir lite mycket för henne att gå någon längre promenad med han eftersom det verkar som att han var slädhund i sitt tidigare liv. Men nu hade jag sådan tur att min kusin är ledig från skolan och kunde ta ut han på en långpromenad. Nu sover han här i soffan, ja inte kusinen utan Snajdarn, godare än han gjort på länge.
Jag fick dessutom en lång pratstund med han, ja kusinen alltså, inte Snajdarn, och det är också riktigt kul för vi ses inte så ofta.

Annars är det mest soffläge idag, med den här snuvan orkar man inte så mycket mer. Så nu tänker jag fortsätta med att ligga här under mitt täcke i soffan och göra femtioelva knip med tårna, spänna låret, trampa i gipset och alla andra övningar som sjukgymnasten tycker att jag ska roa mig med. Och vad gör man inte för att slippa proppar?

Snörvel på er

Over and out

tisdag 28 december 2010

Snabb-blogg

Foten känns lite bättre idag.
De kids som var hemma har dragit söderut.
Själv med Snajdarn.
Förkyld som fan.

Over and out

måndag 27 december 2010

Rudolfpunka

Började skriva ett långt inlägg om julen, traditioner och nyårsafton. Det blev bara långt, svamligt och bittert så det gick till papperskorgen.
Vi tar en kort version istället.
Julen var som vanligt, fast ändå inte. Den brukar mest handla om att springa hit och dit och i år gjorde den ju inte det, av naturliga själ med tanke på foten. Hann för en gång skull se Kalle Anka, hela Kalle Anka, det har nog inte hänt sedan jag var barn. Hoppade ut i köket men kände mig mest i vägen så jag hoppade tillbaka till soffan istället.
Men annars var den som vanligt, massor av mat, glada och spända barn, fulla av förväntan. Eller föresten inte riktigt som vanligt, den vanliga tomten kom inte. Svärtomten kom. Jag tror att den riktiga tomten fått punka på Rudolf eller nåt. Svärtomten var inte att leka med, ful i munnen så att tapeterna svartnade. Men rolig var han och när han skulle gå sa min systerson glatt:
-"Hejdå pappa!"
Fattar inte riktigt vad han menade med det, hans pappa hade ju gått ut för länge sedan för att köpa tidning.

Har tänkt i snart en vecka att, nu är benet nog snart läkt för jag har inte ont alls. Åh, vad skönt, jag dammsuger lite och torkar golv. Sedan tvättar jag fyra maskiner och lagar mat. Sedan ska jag slå in paket, koka skinka och såklart griljera den. Måste städa toan och tömma kattlådorna och vad skönt att jag klarar av allting och att det inte gör ont alls.
Sedan vaknade jag upp ur den drömmen.
Det gör ont i foten så fort jag rör den. Igen. Sådär som det gjorde i början. Och då är man ju inte sen att dra igång en dialog med sig själv om huruvida det har pajat igen och läkningen sket sig och jag kommer att få ha det här jävla gipset till 2023, benet kommer aldrig att läka och de kommer att få operera ihop skiten och sedan får jag vara gipsad i en hel evighet till. Nej, jag vet, det är nog en propp som satt sig där i en av mina vener. Eller artärer eller var fan de nu sätter sig. Jodå, det klart det är, och den kommer att vandra upp i lungan sedan, jaja mensan. Bäst att googla det lite och.... Smart. Nej, inte speciellt.

Har en kass dag och det troliga är väl att jag sov lite tyngre i natt eftersom jag började att känna mig "säker" nu när det inte gjort ont. I en månads tid nu har man ju sovit på nålar och vaknat i exakt samma ställning som man somnade, ledbruten i hela kroppen men foten har i alla fall legat i exakt samma vinkel och ställning hela natten. Vred väl benet i natt medan jag sov helt enkel och det ömmar lite mer idag.
I morgon när jag vaknar kommer det säkert att kännas mycket bättre.

I morgon ska Pappan och jag skjutsa Ettan och Tvåan till tåget, de ska till mitt x och hälsa på en vecka. Så då blir det bara Snajdarn och jag i en hel vecka. Måste alltså lära honom att hämta saker till mig när jag ska ligga på soffan och se fem säsonger Sopranos.
Måste lära han att gå ut och gå med sig själv också för det lär bli svårt. Men Speciell vän har lovat att hjälpa mig, tack och lov, det är jag evigt tacksam för.

Nej, i kväll känns det bistert bittert. Skiter i det här och hoppar i korgen och sover istället. Så måste man ju bara vakna på en bättre sida i morgon.
Ta-da!

Over and out

fredag 24 december 2010

God Jul kära läsare, hoppas ni får en riktigt fröjdefull helg med massor av paket och julmat.

Over and out

Upp och ner, ner och upp, gipset gal i trappans topp


Trappan börjar faktiskt bli en baggis nu även med gipsad fot. Tänkte på det idag, att jag hoppar upp och ner ett antal gånger varje dag utan att ens tänka på det. Fnissar lite när jag tänker på att jag hasade upp och ner på häcken i början. Men det funkade ju det med, men det var ju lite bökigare. Fast allting var ju det i början.

Idag är planen julmust och pepparkakor.

Over and out

torsdag 23 december 2010

Tips vid gips

Idag upptäckte jag ett sätt att tömma kattlådorna. Om jag drar fram pallen, det är en sådan där IKEApall med en litet steg på ena sidan. Då kan jag liksom åla mig ner där och sätta mig lite på det nedre steget med benet rätt ut som en annan kosackdansare. Det är ju tur att jag är rätt vig ändå. Sedan får jag liksom hålla mig i golvet med den ena handen och lägga påsen som skiten ska ner i bredvid lådan och liksom sprätta med den lilla kattskitspaden så kluttarna kommer i påsen.
Hur smidigt som helst.

Det är också huuuuur smidigt som helst att duscha. Varje morgon när jag vaknat och väckt upp kroppen, framför allt benet, med massa vrid, vik, böj, kniprörelser som jag fått av sjukgymnasten så skuttar jag glad och visslande ut i duschen (nej, det var inte riktigt sant, det är mer morrande och flämtande. Jag är ju inte direkt känd för mitt goda morgonhumör före kaffet).
Sedan får jag smidigt som en katt åla av mig pyamasen (ja, bor man i en gruva sover man i flanell när man sover ensam. Och raggsockor. Tro mig ni skulle göra det samma) och sätta mig på pallen. Väl där, plastar jag in hela gipset med en sop-påse (som för övrigt är från ÖB, jag har även provat Stadiums oranga. Tänkte skoja till det i morgon och köra med en vit, enfärgad gammaldags sop-påse utan handtag. Spännande värre) som jag fäster med hederlig frystape.
När hela paketet är klart gäller det att få av sig trosorna. Det är inte så svårt om man kommer ihåg att göra det innan man ställt sig upp och baxat in ovan nämnda pall i duschkabinen. Då är det ju bara att lyfta på häcken och sedan ta ett ben i taget. Det brukar jag oftast glömma. När man glömmer det får man stå på ett ben och hålla sig i tvättmaskinen med ena handen och tvättbänken med den andra och liksom hoppa lite och trixa tills de åker av. Ja, alltså från fötterna inte ändå uppifrån höfterna, så korkad är jag inte.
Nåja, väl alla pyamasar och underkläder och raggsockor är av så är det bara att baxa fram en tvättkorg som man vänder upp och ner på. Sedan sätter man pallen i starläge, dvs precis innanför dörrarna på kabinen, sedan är det bara att slå ner arslet och hasa sig bakåt till pallen står i, vad jag brukar kalla duschläge. Väl där garvar jag alltid lite för mig själv. Bara för att hela proceduren känns så bizarr. Upp med benet på den upp och ner vända tvättkorgen som man förhoppningsvis kommit ihåg att ställa dit. Har man inte det får man gå tillbaka till starläge och börja om därifrån, ja efter att man hämtat tvättkorgen alltså.
Sedan är det bara att köra hårt.
Efter duschen är det bara att göra allt igen fast omvänt.
Hur smidigt som helst.

Man inser verkligen inte, för än det händer, hur krångligt livet blir när man inte får sätta ner ena benet. Inte sätta ner det alls. Inte ens det minsta, lilla, tiny, winy lilla. Det är rätt drygt. Och framför allt rätt jobbigt.
Men det går att dammsuga, det går att tvätta fönster, det går att göra julskinka, det går att städa toaletten och nu mera går det även att tömma kattlådorna.
Men säg inte det till mina barn och Speciell vän, det stannar mellan oss.
Fast det går inte att bära en del saker, speciellt inte upp och ner i trappan. Till exempel en kopp kaffe är jävligt svårt att ta med ner i gruvan. Skulle gissa på att muggen skulle vara relativt tom när jag kom ner. Och troligen skulle både muggen och jag rulla ner för trappan.
Så även om jag är en kaffetunna utan dess like så dricker jag mitt kaffe i köket om ingen annan är hemma.
Men kom ihåg nu vänner, inte ett knyst till kidsen och Speciell vän om att jag klarar mig rätt bra.
Sshhhhhh...

Over and out

Som ett utskitet plommon

Som tur var så hittade jag min underbara, fina, varma unge därunder tonårsskalet.
Skönt!
Men nu är jag helt utblåst i huvudet och känner mig helt slut så nu blir det soffläge.

Over and out
Gode Gud i himmeljäveln giv mig en hel jävla massa med styrka för nu blir jag ta mig fan helt jävla galen!!!

onsdag 22 december 2010

Jag erkänner...

Men varför ska vi städa när vi ändå inte ska vara hemma på julafton?

Bra fråga. Det är ju helt onödigt att städa om man ändå inte ska vara hemma. Det är ju bättre att sitta vid datorn hela dagen lång och få musarm, tinnitus och epilepsi.
Och då kan man ju bli sjukpensionär när man blir stor så kan man skita i skolan för då behöver man ju ändå inte kunna någonting.
Bra plan.
Nu är det inte riktigt illa men städa känns onödigt enligt vissa i den här familjen.

Jag vet att de är duktiga på att hjälpa till. Jag vet att de gör en massa saker nu som de inte brukar behöva göra eftersom jag är så snäll (dum?).
Jag är en kräsen skit som hellre gör saker på mitt sätt för att jag vill ha det så. För att jag tycker att man ska torka golv på ett visst sätt för att det ska bli rent. För att jag vill dammsuga under möbler och inte bara mitt på golvet. För att jag tycker att tvätt ska vikas ihop och läggas ner i lådor när den blivit ren. För att jag tycker att fönster ska tvättas, toastolen ska tvättas på utsidan och inte bara inuti. För att väggarna i duschkabinen måste skuras emellanåt.
Jag erkänner att jag vill göra de här sakerna själv och jag erkänner att det inte riktigt duger när någon annan gör det.
Jag erkänner jag är en städtönt.

Sitter här och laddar för att ta en diskussion med Ettan om att han ska tömma kattlådorna och dammsuga i gruvan. Troligtvis kommer det att gå sådär för jag är på uselt humör och han är tonåring idag.
Själv har jag griljerat en skinka och ska ner och tvätta.

Fast idag är mina syskonbarn här och det hjälper lite mot det dåliga humöret.
Håll tummarna att min underbara unge kommer fram under tonårsfjamset.

Over and out

♫♪ Gipset står så grönt och grannt i stugan ♪♫


I dag mina vänner har jag verkligen på riktigt gjort hur mycket som helst. Ja, för att vara enbenting alltså. Pappan kom och hämtade mig vid nio (och då var jag uppe, duschad, mätt i magen, i ordning gjord och hade rena tänder) och så åkte vi in till jobbet och bjöd dem på sockerkaka. Fick både en kram och en julklapp av chefen, jo man tackar, trevligt. Fika och tradarsnack i baracken i nästan två timmar, riktigt roligt att träffa dem.
Så iväg till ÖB för att leta plastgran, men där var de slut. Vidare till stormarknad, där de för övrigt lånade ut rullstol (gillas stenhårt) och leta vidare efter gran. Där fanns en, den är inte vacker men det är en gran i alla fall. Så nu står den, grön och inte grann i stugan. Eller jo, den är lite fin i alla fall nu när den inte är naken utan klädd med kulor.
Vi hade tänkt att vi skulle äta i stan också men vi orkade inte riktigt utan åkte hem till pappan och åt istället. När mamman kom hem följde jag med henne och handlade mat för jag hade ju inte köpt någon julskinka. Men nu står det en i ugnen och bara väntar på att bli uppäten.
Sen kom jag äntligen hem.
Speciell vän dök upp lagom tills vi mekade ihop granen så han fick också hjälpa till lite. Sen pyntade vi upp gipset lite med glada lampor, det var kul.
Nu är det gran i huset, julpynt framme, gipset är pyntat och skinklukten hänger i luften.
Jag känner någonting...
Jag tror det är julstämning!

Over and out

tisdag 21 december 2010

Ärofyllt uppdrag

Jag vet att det här är mitt tredje inlägg idag men jag måste ju bara berätta! En gamla klasskompis som har skrivit på en bok ett längre tag (ja, alltså det tar ju ett tag att skriva en bok när man som han har tusen bollar i luften allt som oftast) och nu är den i princip klar. Och vet ni vad han frågar mig då? Om jag kan läsa den och säga vad jag tycker innan han skickar iväg den. Fattar ni vilken ärofylld uppgift det är? Jag är exakt hur stolt som helst!

Sedan på eftermiddagen så ringde en gammal kompis som jag inte har träffat på ett bra tag nu. Han bor där borta i den andra delen av landet som jag bodde i förut. Vi lärde känna varandra lite ytligt på en festival för ett antal år sedan och sedan blev han min "mentor" skulle jag vilja säga. Jag ringde honom och fick min praktik, när jag utbilde mig till chaufför, på samma företag som han. Där blev han min handledare och jag åkte med honom några gånger i veckan under nästan ett år. Han har lärt mig hur mycket som helst och jag kan ärligt säga att jag inte hade varit hälften av den chauffören jag är idag om det inte varit för han.
Så mycket tålamod som den mannen hade med mig när jag övade på att backa släp så mycket tålamod kommer jag aldrig att få.
Dessutom är han en hyvens kille som har både vett och humor, så jag blev oerhört glad av hans telefonsamtal. Som vanligt när man pratar med någon man sällan pratar med så blir samtalet långt, men det var bra för min utråkade själ.

Sedan var Speciell vän här idag och handlade och fixade en massa trix som är problematiskt för en enbenting (ni vet mingvaser och så). Trean och han åkte iväg och köpte en gran som vi sedan skulle klä för att den förbenade julstämningen äntligen skulle infinna sig. Det sket sig rätt ordentligt då granen var fjorton meter bred och sned som ett fyllo på en parkbänk.
Granen fick flytta ut och får ljus där ute istället, inne får det bli plastgran.
Jag vet, jag vet det är fel men jag orkar inte krångla mer nu. Plast får det bli.

Over and out

Julstämning på G

Tomtar på loftet.



Julgardiner uppe.



Hett, nypimpat gips.


Over and out

måndag 20 december 2010

Klockan slår

Hon vänder ansiktet mot fönstret och tittar ut genom rutan som är kantad av frost. Längs med fönsterbläcket ligger ett tjockt lager av snö som räcker nästan en decimter upp på rutan.
Termometern visar -17 grader men inne är det varmt. Värden har varit uppe hos henne och luftat alla elementen, på så vis är det bra här, hon får allt ordnat med.
Annat var det när Åke och hon bodde i den gamla bagarstugan i Gläntan. Gisten och gammal var kåken, med innerfönster som var tvugna att sättas i under vinter. Spisen var den enda värmekälla de haft då och det drog så kallt längs med golvet att den lille inte fick vara på golvet och leka. Åke han har varit borta i 23 år nu, 23 långa ensamma år i den här lägenheten.

Den gamla klockan i hallen slår och talar om att klockan är middagsdags. Förr var det full rulle vid den här tiden, då skulle gubbarna ha mat och hon stod i köket med rosiga kinder och rörde i grytorna. Kåldolmar med potatis, brunsås och lingon. Rotmos, hackkorv. Nu för tiden fick hon maten i lådor från ett storkök, ibland var det kåldolmar men de såg inte ut som de skulle och de smakade inte som de skulle. Sylten var vattnig.
Hon trodde att de snart skulle komma, de där flickorna som brukade komma med maten. Vilka var de egentligen, varför kom de? Hon mindes inte riktigt.
Det är tyst i lägenheten så när som på klockans tickande från hallen. Hon minns tystnaden i Gläntan om förmiddagarna när Åke var i skogen och jobbade, minns hur hon gick till tvättstugan bakom huset och slet med sängkläderna med den lille springandes runt benen. Den lille som vuxit upp och skaffat en egen familj. En fru och två töser med rågblont hår. Hon försökte komma på vad hans fru hette med huvudet blev tomt. Var fanns de? Hon mindes nästan men inte riktigt.
Hon suckar.

Hon blundar och minns huset i Gläntan och hon tar sig en tur där, i sitt huvud. Hon går in genom dörren som gnisslar på det där speciella sättet trots att Åke smörjt gångjärnen så många gånger. In i köket med de slitna golvbrädorna, ser varje spricka i träet och känner precis hur det känns under de bara fötterna. Den gamla järnspisens lucka som bränt hennes fingrar så många gånger. Hon sätter sig en stund vid köksbordet på den stolen som har ett litet för kort ben så den vickar lite när man slår sig ner. Kammaren där bäddsoffan står ihopbäddad och där på väggen hänger klockan. Samma klocka som nu hänger. Var? I en hall? Hennes hall? Plötsligt är hon inte säker. Hon minns inte riktigt var.
Klockan.

Utanför stugan i Gläntan finns en trädgård med en berså av syrener. De blålila blommorna doftar i kapp med rosa kaprifolen som följer husets gavel upp mot taket. Där står hon nu, varm av solens strålar och kisar mot stigen som går ner till bryggan. Med lätta steg, utan att halta, går hon längs stigen och nynnar tyst för sig själv en melodi hon för länge sedan glömt.
Håret som inte alls är grått av ålder, utan har samma färg som mogen råg ligger i en fläta längs med ryggen. Så ser hon bryggan där nere, vattnet som glittar i sommarsolen och där på bryggan ser hon ryggen på en man. Hon känner genast igen honom, på hållningen, håret. Det är hennes Åke.
Hon ropar och hon hör sin egen röst, stark och ung. Åkte vänder sig om och när han får syn på henne så ler han, ler med hela ansiktet och vinkar mot henne där hon börjar småspringa längs stigen. På starka, unga ben flyger hon fram mot bryggan och Åke. Åke som hon inte sett sedan... 23 år? I morse? Plötsligt blir hon osäker, fumlar, snavar nästan på en rot. Klockan, flickorna med maten. Men då ropar Åke, med stark och klar stämma hör hon hur han ropar hennes namn och hon återfår balansen.
Hon struntar i klockan, i maten, i flickorna som hon inte vet vilka de är. För Åke känner hon, utan och innan och han ler så stort med sin vackra mun där på bryggan.
Han slår ut med armarna och äntligen är hon framme hos han på den solvarma bryggan, hon slänger sig i hans famn och andas, andas in hans lukt.
Äntligen, äntligen mumlar Åke i hennes hår och hon förstår inte rikitgt men vad gör det? Det är sommar, solen skiner och hennes Åke håller henne i sina armar.
Världen blir ljus. Ljus och varm. Sedan minns hon inget mer.
Klockan slår.

Nyckel i låset, prassel av påsar.
-"Tittar du till henne så dukar jag fram?" säger Åsa och pekar mot vardagsrummet i den unkna lägenheten. Åsa undrar i sitt stilla sinne vad det är som luktar så speciellt hemma hos gamla människor. Det luktar liksom ålder och hon kan inte riktigkt vänja sig vid det trots att hon jobbat så länge med det här.
-"Ok,", Lena tar av sig skorna och rättar till sin tröja som har en förmåga av att korva sig under den tjocka vinterjackan. Förbannade vinter, kallt som svinet och den jävla snön som aldrig vill ge sig. När hon kommer in i vardagsrummet sitter den gamla i sin fotölj som vanligt, hon verkar sova djupt. Lena går fram och lägger sin hand på den gamlas och viskar:
-"Märta, det är dags att vakna nu, Åsa och jag är här med maten".
Men i samma stund som hon tar i hennes hand så vet Lena. Vet att handen känns fel, lite för kall, lite fel. Hon tar Märtas haka i sin hand och lyfter hennes huvud mot sig och ser att livet är borta ur hennes fårade ansikte. Kinderna hänger slappa och munnen är öppen, men ögonen är stängda och hon är ändå vacker. Rofylld, det är nästan som att hon har ett leende på sina läppar.
Lena viskar ett tyst
-"Sov gott lilla Märta"
Ute viner vinden runt knuten och snöflingor dalar sakta mot marken.
Klockan slår.

Fet vattenballong i ett litet, litet sugrör

Igår provade jag på livet som rullstolsburen en stund. Fick av ett älderboende här i byhåla låna en stol för att kunna åka till stan och inhandla lite julklappar. (Eller vad säger jag, jag menar för att visa tomtens nissar vad de ska köpa till mina barn och syskonbarn i julklapp.) Vårdcentralen kunde ju inte låna ut någon ifall att det skulle dyka upp något akutfall som behövde den. Nog för att de har fler än en och nog för att det är stängt hela helgen, men man vet aldrig...
Nåja, lånade stolen och for iväg till stan.
Och det fungerade ju, faktiskt över föväntan. Fast jag fuskade ju lite och hoppade omkring när jag tyckte att det var på tok för trångt att ta sig in med stolen. (Att fuska kan ju vara lite knepigt om det är så att man är förlamad eller helt utan ben och proteserna är i tvätten.)
Nåja, jag hittade på nissarna i allafall och blev nästan klar med det hela.
Speciell vän är lite farlig när han kör stolen för han vill gärna köra på alla (ni vet så där som som får lust att köra på en del slags människor med barnvagn eller kundvagn) med den och då är det ju min fot som sticker ut längst fram. Så det blev en del "andas in genom tänderna" om ni fattar vad jag menar.
Och ja, han var tvungen att skjutsa mig i den för den hade ju små hjul. Det är mest praktiskt för de som jobbar på älderboendet, jag menar hur skulle det se ut om de gamla körde omkring huller om buller i sina stolar. Nej, det är säkrast att de är "självokörbara".
Nåja, benet kom hem helt (eller nej det gjorde det ju inte eftersom det ju är trasigt, det är ju därför det är gipsat. Men det var inte trasigare än innan om jag säger så) och jag är evigt tacksam till älderboendet (som fick en chokladask för besväret. Ni kan dela med de boende föreslog Speciell vän. Bra idé det är säkert nästan ingen som har diabetes där) och till Speciell vän som baxade med stolen och tankade min bil och körde min bil och baxade med mig och ja, ni fattar.

Resten av lördagen skiter vi i att prata om, den var i allafall inget vidare. Benet var som om ni tänker er att man trycker ner en vattenballong i ett litet, litet sugrör. Humöret var väl därefter och dessutom var det fler i huset som hade ett humör som kan jämföras med Godzillas.

I morse (ha ha) sov jag till tolv. (Men kom igen liksom.) Vaknade av att Tvåan och Trean skottade snö här ute. Sa lite i förbifarten igår att det vore bra om någon skottade idag så att soptunnan kommer fram, annars kommer vi att få använda badkaret till soptunna för då tömmer de inte tunnan. Tydligen så hörde väl kidsen det och skottade, helt frivilligt. Mamman var här och fikade i fredagskväll och sa då till Ettan att spegeln i hallen får du tvätta av till mamma för den är dammig. I lördags eftermiddag när jag kom hem så hängde fönsterputset på elementet under spegeln och den var putsad. ( Och då är det helt ok att putset hängde kvar, han hade ju på eget bevåg putsat den, utan att jag tjatat och då är han förlåten för att han glömde att ställa tillbaka den)
Känns som att kidsen vänter på tomten nu. Nej, faktum är att jag är oerhört stolt över hur de hanterar det här med benbrottet. Trodde att det skulle bli gnäll om att de måste hjälpa till med mycket, men inte ett ord, inte ett gnäll.
Fina, fina ungar.
Min gudson och hans mamma kom över och fikade och det är alltid lika roligt. Han är en underbar liten unge han också och hans mamma hade med sig ett suveränt gott te.
Dessutom är det en bra bonus att varje gång de kommer så måste hon dammsuga åt mig eftersom gudsonen gillar att äta det mesta som ligger och skräpar och det ligger en del och skräpar när man har barn och hund. Desstuom är hon lika petig som jag när det kommer till att dammsuga och då blir till och med jag nöjd.
Fina, fina vänner.
Sedan kom Speciell vän också och han hjälpte mig med massa sådant här jox som jag inte fixar så bra, som att bära saker upp och ner i trappan. Det är nästan det trixigaste med det här ska jag säga er, det går nämligen inte. Jo, ner går det ju, med varierande resultat beroende på om det är en tröja eller en mingvas. Och föresten är det samma som gäller upp, med lika varierande resultat.
Nu har ju jag visseligen inga mingvaser att bära upp och ner men en del andra saker blev det. Lite hjälp med både det ena och det andra blev det och det tackar jag väldens bästaste Speciell vän för.
Fina, fina gubbe

Så det blev en bra söndag och nu blir det soffrodel resten av kvällen för det har jag gjort mig förtjänt av eftersom jag har klarat av att göra ingenting idag.

Over and out

fredag 17 december 2010

Gipsfobi, ostfobi och vadmassage

Dagen började hur bra som helst. Vän ringde och frågade om jag kunde bjussa på kaffe. Ska tilläggas att det är en vän som alltid kan få mig att skratta, så även idag. Sedan erbjöd hon mig att följa med henne och luncha med en annan vän som också alltid gör mig så glad och skrattig. Underbar lunch full av skruvade fantasier och gapflapp så att pizzerian vi besökte rätt fort fick slut på lunchgäster för vem sjutton vill lyssna på tre urflippade kvinnor som flatgarvar hämningslöst när man ska äta sin lunch?
Härligt! Fick massor, massor av positiv energi med mig hem som jag bara mös med i flera timmar.

Trean gick till en kompis, som var ny för mig. Sade till honom att det går bra att du går till han men då måste du berätta var han bor och sedan ringa mig direkt när du kommer dit så att jag vet att du kommit fram och så att jag kan få deras telefonummer.
"-Jadå mamma, det klart"
Nejdå, mamma det klart jag inte gör, var närmare sanningen. Efter fyrtio minuter ringde jag upp dem efter att ha" eniroat" deras nummer. Som tur var hade ungen ett ovanligt efternamn och gatans namn var ju inte så svårt att hitta med eniro.
Jodå, han var framme, hel och ren. Nåja, det är lätt att glömma och det ordnade sig ju ändå.
Man kan inte bli arg heller, det är inte så lätt att vara glömsk, tro mig jag vet.


Speciell vän hade försovit sig innan jobbet så han hade inte tid att komma hit och träffa mig innan jobbet. Så han skulle komma på lunchen och jag lovade att laga mat tills dess. Tyvärr blev maten uppäten utan han för han ringde sedan och sa att han inte hade tid, mycket på jobbet.
Har knappt sett han på två veckor. Han kanske har gipsfobi?
Undrar om man kan ha det? Jo, det kan man nog. Jag hade en vän en gång i något av mina förra liv som hade fobi för ost. Ja, vanlig, hård, ost med hål i, sådan som man hyvlar. Det var särskilt smidigt för henne eftersom hon utbildade sig till kock.


Med kvällen kom som vanligt svullnaden. Foten blir som en tung klubba i gipset och det klämmer, skaver och svider. Då blir allting jobbigt och tungt och jag hatar, hatar, hatar gipset. Då, mer än någonsin vill jag bara såga upp skiten och klämma på vaden, massera min stackars fot och tvätta hela klabbet (ja, inte det uppsågade gipset utan benet, foten, hälen).
All huden under gipset längtar efter mänsklig kontakt, huden skriker efter beröring.
Just att massera vaden har nästan blivit en tvångstanke hos mig och när det väl är borta kommer jag behöva en extra veckas sjukskrivning bara till att massera min vad från att jag vaknar på morgonen tills jag somnar på kvällen.

(Visst, tro inte att jag är så naiv så att jag tror att jag ska jobba direkt efter att gipset är av, det fattar väl vilket nöt som helst (till och med jag) att det måste till massor av muskler innan jag kommer att göra något alls med den där pinnen. Eller jo, jag kommer att massera vaden, det kommer jag göra. Så fort som gipset är av ska jag massera, massera, massera...)


Muskler, ja. Jag har alltid så länge jag kan minnas haft starka benmuskler. Nu vet jag hur det känns att inte ha det. Sjukt fort försvinner alla muskler och benet blir som en pinne.
Ja, se själva.



Men nu går jag och lägger mig och gör alla femioelva rörelser som sjukgymnasten bestämmt att man ska göra när man har gipsad fot och underben. Så kanske, kanske det inte blir så mycket värre...

Over and out

torsdag 16 december 2010

Here gud!


Den här lappen mötte mig i morse när jag kom upp. Trean verkade lite irriterad över att brödet han hittade inte var fräscht (kan medela att det fanns två andra sorter att välja mellan så ni behöver inte ringa socialen).
Älskar övergången från irriterad till att skriva under med sitt namn och ett hjärta.
Härliga unge!
Over and out

onsdag 15 december 2010

Överskottad, fast in av av snö men pga av snö

Ettan kom just hem och busade upp Snajdarn. Parkettgolv och hundar är liksom inte direkt bästa vänner. Snajdarn ser ut som Bambi på hal is och både Ettan och jag skattade oss tårögda.
När sedan Snajdarn gjorde ett av sina ytterst sällsynta skall så skällde Ettan tillbaka och då blev Snajdarn så rädd att han sprang (läs slirade sig fram på parketten) till mig och gömde sig.
Ha, ha stackars hund. Men han blev i allafall av med massor av överskotts energi, det är bra. Det blir ju inte så tätt med långpreomenader nu när det är kallt och snö jag jag inte kan ta ut honom.
Och så fick Ettan och jag var sitt gott skratt och det är också bra.

Over and out

Vem fan vill vara normal när man kan vara stollig?







Här om dagen pratade jag med ett av mina ex och han sa att barnen och jag inte är som alla andra. Några dagar senare kommenterade en att vi är en ufo-familj när jag lagt ut en bild på Facebook. Ingen av dem menade ju såklart detta på något sätt negativt och jag tog båda som en komplimang.
Idag om någonsin insåg jag att detta var helt korrekt.

Tvån, Trean och jag kom på den brillianta idén att vi skulle göra en film med mobilen. Vi ritade och målade och klippte och klistrade. Vi riggade bakgrunder och ljus och filmade. Ettan kom hem från träningen och undrade vad sjutton vi höll på med. Även han drogs med och det slutade med att vi spelade in en film med två toapappersgubbar, Gunnar och Lars och en tygtiger. Det var en frågesport och Trean var själva programledaren (tygtigern) ställde intelligenta frågor som:
-"Vem var Bamses dunderhonungsmedhjälpare" (Svaret från Lars var "Fotsvampssvett". Det var fel...) eller:
-"Vilket är Världens högsta berg, är det Mount Everest, Tandberget eller Ögonlocket?" Och där, i det ögonblicket han sade ögonlocket så skrattade jag så mascaran rann ner på sofflocket där jag satt. Improvisationen var helt enkelt lysande. Så mitt i filmen precis efter att han sagt ögonlocket så hörs mitt flatgarv som ett sjukt inslag. Sedan hörs trean:
-"Det var antagligen tyvärr fel"
...varpå jag skrattar igen så tårarna sprutar. Antagligen tyvärr fel. Jag garvar högt här nere i min gruva när jag tänker på det. Tyvärr ville inte min dator läsa formatet som filmen är filmad i så jag kan inte lägga ut den här, annars hade ni lätt fått se den men ni får helt enkelt nöja er med bilden på Lars och Gunnar.

Ibland så är vi nog inte som alla andra, mina barn och jag, men attans så roligt vi kan ha också. Det finns säkert massor av människor som tycker att jag är en barnslig fjant som larvar mig så som jag gör med mina ungar. Men det vill väl jag skita i. Ett stort stycke.
När min syster och jag var små hade vi en granntant som tyckte att det var så förskräckligt att vår mamman sprang omkring och fjamsade med oss ungar och dessutom i bikini! Detta var på sommaren (no shit Sherlock) och vi hade väl troligen något av våra vattenkrig när både pappan och mamman var med. Det och "gömma pappans cigaretter" var kul. (Fast gömma pappans cigg var bara kul tills pappan blev röksugen sedan blev det till att springa utav bara helvete...) Jag älskade när mamman och pappan var tokiga. Som när vi åkte genom en viadukt. Då tittade hela familjen på varandra, alla vevade ner rutorna och satte ut huvudet så långt alla kunde och sedan skrek vi utav bara helvete. En gång för inte allt för många år sedan så skulle vi någonstans alla fyra och åkte i pappans bil, då provade vi igen efter alla dessa år. Det var fortfarande skitkul.

Jag tar det helt klart som en komplimang när någon säger att jag är galen eller tokig eller inte som alla andra. För vem sjutton vill vara normal och som alla andra?
Inte jag. Och uppenbarligen inte mina barn heller.
Jag älskar´t!

Over and out

Men varför bloggar jag då?

Upptäckte att jag nu skrivit mer än 600(!) inlägg i min blogg, helt sjukt många. Ibland tittar jag själv tillbaka i bloggen och det händer till och med att jag drar lite på munnen åt vissa av mina inlägg som tillexempel "Dogshit avenger" om ni minns den. Sedan finns det ju en hel hög med tråkiga och ledsamma inlägg som jag skrivit när det varit som jobbigast.
Här om dagen läste jag ett inlägg som hette "Rutten frukt" som handlar om de stora barnens pappa och jag insåg att jag aldrig tänker på han längre. Förut fanns han liksom i bakhuvudet allt som oftast, inte för att jag på något sätt saknar han utan för att barnen gjorde det. Men där inser jag att jag verkligen har fått ett avslut. Han är borta, finns inte mer och framför allt han förstör inte mitt liv längre. Bitterheten är borta, hatet är borta, hela han är borta. Vilket i slutändan innebär, barnen mår bra, jag mår bra. Alla nöjda och glada. Ja, kanske inte han då men det vill väl jag skita ett stort stycke i.

Jag försöker ju att hålla mig skapligt anonym här på bloggen, de flesta som läser antar jag är folk som vet vem jag är och känner mig för er har jag ju valt att ge adressen hit. En del av er vet jag inte känner mig men följer bloggen ändå. Alla är ni lika viktiga och jag uppskattar era kommentarer ska ni veta.

Varför bloggar man då?
Jag tror att det är olika, vissa gör det för att höras men framförallt för att synas. De är väl de som bombar sina bloggar med bilder av sig själva.
Jag gör det för att jag älskar att skriva och för att det verkligen har hjälpt mig att bearbeta saker som jag inte fått styr på. Som den ruttna frukten. I bland skriver jag för att jag vill att ni ska skratta, för att göra er glada. Fast jag antar att det i allafall är av rent egoistiska själ för om jag får er att skratta så mår ju jag bra.
Men det jag mest av allt hoppas är ju att ni tycker om att läsa min blogg och att den för det mesta gör er glada.
Sedan jag var liten har jag alltid fått höra att jag pratar så mycket. Och det är nog sant, käften går väl för det mesta. Men ofta så är det ju inte något speciellt som kommer ut, mest bara bla, bla. Jag får nog mer sagt när jag skriver än när jag talar, i allafall mer av värde.
Fast så kankse det inte är, det kanske bara är vad jag tror.

Att sitta hemma med bruten fot innebär att man hinner tänka en hel del. Och det bästa av allt är att fast jag sitter här och ugglar och fnular så har inga negativa tankar kommit. Jo, lite sådär allmänt om att det är tråkigt att ha brutit foten, men inga sådana där djupa saker som får mig att må skit. Och det har jag funderat ut, måste ju innebära att jag mår jävligt bra. Och det mina vänner, det är guld värt.

Over and out

tisdag 14 december 2010

Lite sentimental på gamla dagar

Glömde ju berätta att jag var på systersonens luciauppträdande nu i kväll. Inte utan att jag fällde en tår för att de sjöng så fint och för att systersonen försvann bakom lucian framför och bara han lilla tomteluva stack upp som en svamp.
En liten tår för att mina ungar inte längre är så där små, för att de troligtvis inte kommer att vara med i några fler luciatåg. I allafall inte sådär okritiskt, så där som bara små barn kan göra.
En tärna som anväder ljuset som mikrofon, en tomte som gäspar så käkarna knakar, en stjärngosse som studerar takets struktur under hela upptädandet, en lucia var ljuskrona halkar ner över huvudet och blir hängande kring halsen och en pepparkaksgubbe som skakar loss som en värsta Michael Jackson. Så härligt, så underbart, så vackert.
Nu när de är större blir ju allt så allvarligt, så seriöst. Som att det inte är lika lätt att ta en bild av dem, antingen gör de en grimas eller så hamnar handen framför kameran och följs av ett:
"-Men maaaaaaammaaaaaa!"
Men det hör ju till. De ska ju bli stora.
Men inte utan att mamma gråter en tår.

Systersonen ville också ha svar på allt vad det gällde benbrottet:
-"Moster, var var du när du bröt benet? Gjorde det ont? Vad sa doktorn? Hämtade de dig? Hur blev det sedan? Hur länge ska gipset vara på? Får jag se gipset?"
Systerdottern frågade bara lite och var sedan nöjd. Men efter själva uppträdandet när jag skulle hoppa till utgången och det var lite blött och halt och besvärligt sa hon:
-"Moster, jag vill ha en kram, jag vet inte varför, men jag vill ha det nu av dig."
Tror att hon nog tyckte lite synd om sin gamla moster där.
Och både luciaupptädandet och kramen hjälpte. Fina, fina mosters gullungar. Som medicin för en sjukling.

Over and out

Angående Idol, igen

Hmm, jag kan hålla med dig där. Till en viss gräns.
Vilka lysnar dina
barn på nu? Du själv?
Jag ÄLSKAR Robbie Williams (du med va´?) och
depeche
mode. Robbie kan nog inte skryta med att ha levt ett drogfritt
liv... inte
heller många i depeche mode...

Så här skrev min vän Angie i mina komentarer här om dagen angående min åsikt om huruvida Jay var en värdig Idolvinnare eller inte.

Du har så rätt, så rätt min vän. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är "inte ok" att han kunde torska på att ha rökt gräs och det liksom inte hände någonting. Jag är inte så värst fördömmande utan tycker nog att alla får göra i princip vad de själva känner. Jag lägger ingen större vikt vid om folk röker gräs, om de gillar att kladda in varandar i senap när de har sex eller om de lever som polygamister. Så länge alla är med på allt så go for it. (Med det vill jag ju såklart inte säga att jag tycker att droger är bra men jag tänker inte komma med några pekpinnar. Så länge folk är vuxna osv osv, ni hajar vad jag menar och jag är för trött för att vara politiskt korrekt just nu.)
Men jag kan ju inte tycka att det är okej att en person som ska vara en förebild för barn (för hur det än är så anser i allafall jag att Idol är ett barnprogram) kommer undan med bara ett pekfinger i tidningen. Jag tycker att han borde ha blivit diskad ur tävlingen.
Jag erkänner att det är dubbelmoral men då får det väl vara så då.
Men jag erkänner också utan omsvep att karln är en jävel på att sjunga.
Men som vanligt så är ju inte allt svart eller vitt. Så jag väljer att anta en grå nyans den här gången.
Fast jag står för vad jag sagt, att jag inte tycker att han är en värdig vinnare, fast han lätt sjöng brallorna av de andra.

Over and out

måndag 13 december 2010

Hur som helst, brutet ben eller inte

Jag är trots allt så jävla lyckligt lottad.
En, två, tre.
Ni är det vackraste jag vet!

Over and out

Huruvuda Jay är en värdig vinnare av Idol

Föresten har vi ju glömt att prata om Idolfinalen.
Om jag tycker att Jay är en värdig vinnare?
Nej.
Inte för att han inte sjunger bra som fan och inte för att han inte rockar.
Utan för att jag inte tycker att någon som röker på är en bra förebild för mina barn.
Så det så.

Over and out

söndag 12 december 2010

Dödligt uttråkad

Hur ska man kunna hjälpa en fjortonåring att plugga matte när man inte kan själv?
Hur ska man undvika att få träsmak i röven när man har brutit foten?
Hur ska man undvika att få skavsår i händerna av kryllorna när man har brutit ovan nämnda fot?
Hur ska man kunna städa och julpynta när man bara har ett ben och inga armar för de måste hålla i kryllorna?
Hur ska man kunna handla några julklappar när man inte kan gå in i affärer med kryllor när alla människor går omkring med blöta skor?
Hur ska man motionera sin boxer när man har kryllor?
Hur ska man roa sig själv, en boxer och tre barn när man bara kan sitta på sitt arsle eller möjligen stå upp kortare stunder?

Ja, ni har rätt, idag är jag jävligt less på kryckorna och gipset och den brutna foten.
Har suttit på mitt arsle här i köksoffan sedan i morse. Pluggat med Ettan, ritat med Trean och pratat skit med Tvåan. Det mesta samtidigt så det blev ganska trevligt.
Men nu har fan hela mitt arsle domnat bort och känns som att det tillhör någon annan. Speciell vän skulle komma snart, kanske han kan få mig på bättre humör för idag är det dödligt tråkigt. Jag tror till och med att jag tar och hoppar ner i källaren och försöker med att tvätta lite, då händer det ju i allafall någonting annat.

Over and out

Halksockor kan vara the shit!

Pju! What a day, what a day. Startade tidigt med att Trean kom ner och ville att jag skulle gå upp. Mutade han kvar i sängen med julkalendern och massa andra bra barnprogram på SVT-play. Köpte mig väl nästan en timme. Och vann dessutom massor av go kramtid med den lilla raringen.
Upp och hoppa (ha ha, oj vad rolig man är) och iväg till pappan och mamman för att äta frulle (ingen, absolut igen hade handlat någon frukost. Det ekade tomt i brödskrinet) och sätta sig i duschen. Sedan iväg och kolla när Ettan spelade innebandy. Hem fem minuter och sedan iväg till grannstanden och kolla lite i (i allafall en) affärer och sedan mellanlanda på mataffären på vägen hem. Det var faktiskt för första gången riktigt kul att vara och handla. Tänk vad allt är relativt ändå. Men faktiskt riktigt trevligt att gå där och strosa och köpa lite vad jag ville. Men tyvärr så är jag lite rädd och stel på grund av klotningen inne på affären här om dagen. Det blir alltså fruktansvärt halt inne i affärer eftersom alla, precis alla, denna årstid drar in en jävla massa vatten som sedan gör gång med kryllor till rena rama Bamipromenaden.
Köpte ett par halksockor i storlek 17 (för att sätta som tossor på kryllorna) idag för att testa om de kan hindra det värsta så att man kan gå in i en affär och handla några julklappar (annars får jag väl arga, ledsna och lite lätt besvikna barn misstänker jag). Ska testa i morgon. Man får lov att vara lite påhittig. Talar om ifall det funkar.
Efter alla strapatser ute i den riktiga världen hakade jag på hem till mamman och pappan och sedan blev jag ju kvar där hela eftermiddagen och kvällen. Hoppade hem nu i kväll och då började vi städa här hemma så jag hamnade inte här i soffan förän sent nu på kvällen.
Jag får inget gjort om dagarna men jag hinner inte heller göra något för det känns som det går i ett. Men det klart, allt det lilla man gör tar ju sådan tid när man är enbent. Men det är väl tur det så att man inte dör av tristess.

Over and out

lördag 11 december 2010

Nej, matte du fattade fel, inte kissnödig utan leknödig


Idag kom Trean hem. Ni vet vad det innebär...

Jag är hel!

Tvåan åkte dock och sov över hos bästa kompisen och Ettan har varit på innebandycup hela kvällen. Han kom hem här för en stund sedan med guldmedalj på bröstet. Stolt som en tupp. Mamman också.


Trean och jag insåg efter att Speciell vän åkte hem för att kurera sin förkylning och vännen åkt hem med sin terrier att Snajdarn nog var lite kissnödig. Hm, en invalid och en liten kille som är lite för liten för att ta ut en stor och stark boxer. Vad göra?

Uppfinningsrik som man är tog man söklinan och satte sig helt sonika på en stol innanför ytterdörren och sedan släppte man ut den lille gynnaren. Tyvärr fattade inte Snajdarn att han skulle kissa utan tyckte att det var mycket roligare att slåss med söklinan. Men skit samma, han fick ju leka av sig istället för att göra ifrån sig. Och eftersom han inte kissade så antar jag att det var leknödig han var och inte kissnödig.


Sitter här och har ont i min fot och är sjukt trött och undar varför jag inte bara går och lägger mig. Verkar ju urdumt att bara sitta här och nästan somna hela tiden. Sängen ropar.


Over and out

fredag 10 december 2010

Lång dag, långt inlägg

Ni anar inte vilken fullspäckad dag jag har haft. Jo, den här gången är det faktiskt sant.
Började med att jag skulle vara inne på röntgen klockan 09:30 och sedan hos ortopeden klockan 10:00. Det blev inte riktigt som planerat då de "glömt" skicka remiss från ortopeden till röntgen (som för övrigt ligger på samma ställe i sjukhuset fast en våning upp). Syrrorna på röntgen var dock helt fantastiska och glömde inte bort mig för en sekund utan kom och pratade och ringde till ortopeden stup i snöret för att påminna dem om min remiss. När den så väl kom tog det väl fem minuter att röntga benet och sedan upp till ortopeden för att få "dommen".
Benet låg precis som det skulle i gipset och hade inte blivit påverkat av min aj-svim-spy-fågelfrö-stol-julmust-incident alls.
Allt såg bra ut, allt utom gipset som ju var trasigt både här och där (och fullklottrat med bra saker som: OBS! Bajs, Krya, världens bästa mamma, mummy goes never dance again och andra glada tillrop). Bra, sa jag för jag vill ha ett nytt och jag vill ha något lättare (vadå fiska efter ett nytt och dyrt plastgips? Inte skulle väl jag?)
Så fram med sågen och sågade och bände och bröt upp eländet (aj, sa jag. Nej, det gjorde jag ju inte, jag bet mig i läppen och teg. Som vanligt.) Och hoppla, ut kom... någon annans ben, typ. Hallå, vad hände med min vad? Om jag inte hade sett min tatuering hade jag trott att den där smala stickan med blåmelerad fot var någon annans. Men den var tydligen min.
Hur kan det vara möjligt att den blir helt smal och förslappad på bara en och en halv vecka? Och följdfrågan, hur fan ska den se ut om fem-sex veckor till?!
Fick kramp och skakningar i benet och det kändes helskumt, men som sagt, det var tydligen mitt ben i allafall.
Sedan tog den snälla människan och tvättade av benet och foten och jag kan med lätthet erkänna att det var det skönaste jag känt på länge. Åh, ah, vilken fröjd.
Sedan var det ju tyvärr dags att sätta dit ett nytt gips. Men medan hon gjorde det och innan det stelnat så masserade hon liksom fast det runt vaden och foten och jävlar i havet vad skönt det var.
Efter att det nya gipset som var typ hälften så tungt (och tydligen typ dubbelt så dyrt) hoppade jag tillbaka upp på röntgen för att kontrollröntga att allt fortfande låg som det skulle efter allt sågande och brytande med bräckjärn innan de fick loss det gamla gipset. Väl där så, ta-da!, vänta på remiss från ortopenden i typ fyrtio minuter. Suck. Men syrrorna var fortfarande lika trevliga så det fick gå an ändå. Tillbaka upp till ortopeden och träffa läkaren igen som sa att det såg finfint ut innanför gipset. Bra, nu vill jag se en bild på eländet. Det kunde jag absolut sa han, men han kunde tyvärr inte skriva ut den för skrivaren var trasig. Men det var ändå ballt att se hur det såg ut, jag är alltid nyfiken när det gäller sånt här. Ville dessutom se exakt var det var av. Helst av allt hade jag velat haft en skelettbild med mig hem till Trean som kommer hem i morgon, det hade varit fränt. Men, men. Han får nöja sig med ett helt fint och vitt gips att klottra på.

Väl hemma, efter en massa mer timmar än jag hade tänkt, så var det vila lite, tvätta och sedan iväg på utvecklingssamtal med Ettan. Äh, tänkte jag, styrkt av dagens positivitet, jag hoppar dit och hem det är ju nära. Och det är verkligen nära. Men det känns inte så nära när man inte kan gå utan måste använda armarna hela vägen dit. Ett telefonsamtal så var pappan på plats när vi skulle hem. Bästa pappan.
Utvecklingssamtalet gick bra om ni undrar.

Hem och bleka Ettans hår kändes som en bra idé. Det var det inte. Det blev lite jobbigt och jag undrar hur det egentligen ser ut nu när det har torkat. Men han var nöjd sa Tvåan när hon hälsade på här nere i gruvan. Dåså.

Efter det har jag inte varit särskilt aktiv, förutom i soffrodel. Och det blir det ett tag till innan jag ska stupa i säng och sova som en gris med ett gips som inte trycker så förbannat på foten.

Over and out

torsdag 9 december 2010

Jävla skitcentrifug

Vad skulle jag göra utan Snajdarn? Ja, inte vet jag.
Har en tung dag idag. Inte speciellt så där, känner mig bara trött. Trött på gipset, trött på kryckorna, trött på tv-dekodern som inte funkar som den ska, skit-trött på Försäkringskassan som inte betalar ut några pengar, trött på att ingenting är gjort för handikappade här hemma, trött på att foten känns ihopklämd, trött på att gipset glappar överallt utom längst fram på foten (ja, det är där den är ihopklämd), trött på att vara trött, trött på mig själv för att jag gnäller.
Sen är jag lite trött på att tvättmaskinen centrifugerar just nu, irriterande.
Blä!

Annars har det väl hänt, inte så mycket idag. Var i allafall över till pappan och tog en dusch idag. Inte dumt alls. Var ju tvungen att fräscha upp mig lite eftersom jag ska till doktorn i morgon och se hur foten mår. Ska först till röntgen och fota den lite och sedan till själva doktorn. Den här gången tänker jag tjata tills jag får se bilden. Jag vill ju se hur ett benbrott ser ut, ju. Speciellt när det är mitt eget. Något roligt kan man väl få ut av det i allafall?
Ska bli intressant att se om det blev något tok när jag halkade här om dagen, eller intressant och intressant, jag är ärligt livrädd att de ska säga att det inte har läkt ett skit. Eller att det hade det men gick sönder igen när jag halkade. Och sedan att de säger att det blir två extra veckor med gips, eller vi måste operera eller tyvärr vi måste amputera hela benet.
Hoppas på att få ett nytt gips i allafall för det här är det inte så mycket kvar av längre. Det är mjukt i hälen och mjukt framme vid tårna.
Men å andra sidan innebär ju ett nytt gips att det kommer att sitta åt så där klaustrofobiskt igen. Urk.

Nä, inte klaga. Läste om en ung tjej idag som fått båda benen och båda armarna amputerade efter att hon som sjuttonåring fått någon urläskig mördarbakterie. Nu körde hon bil, arbetade och red på sin häst.
Ok, och här ligger jag och gnäller om (en spik i foten) en bruten fotled. Den kommer ju faktiskt att läka ihop igen.

Over and out

tisdag 7 december 2010

Hundar gillar ben

Verkar som att Snajdarn gillar ben för han vaktar på mitt hela dagarna.

Over and out

Fet ko gjorde livet surt för enbent fågelhatare

Typiskt mig. Bara så typiskt mig.

Åkte med in till stan för att handla hundmat. Skönt att komma ut, kul att se lite folk. Jag njöt faktiskt bara av att få komma ut lite ur huset ett tag. Joxigt och moxigt att ta sig ut, att ta sig till bilen, att ta sig in i bilen. Sitter som ett arsle men är ändå så nöjd där i bilen.
Kommer så fram till affären, joxar och moxar mig ur bilen och in i affären. Tänker;
"Hm, blött på golvet, inte bra"
Kryckor och våta golv är ju liksom ingen bra kombo, det har jag ju redan fattat. Testkör lite med kryckan för att kolla om det verkar halt. Nä, inte ett skit glider den även om jag verkligen drar den i vattnet. Då så, tänker jag glatt och hoppar in i affären.
Ungefär tio meter.
Sedan glider höger krycka framåt, inte långsamt om ni trodde det, den attackglider framåt.
Vad som händer då? Jo, jag faller ju såklart framåt och ställer då ner den gipsade foten och eftesom kryckan attackglider så attacksätter jag ner foten.
Det enda jag hinner tänka är:
"-AJ SOM FAN!"
Svensk som man är så biter man ju ihop och låtsas som ingenting. Bara ställer sig upp på den friska tassen. Speciell vän frågar såklart hur det gick och om jag ska sätta mig i bilen men jag säger att det går bra, vi hämtar hundmaten och sen åker vi.
Efter några hopp och lite tid så kommer själva svim/spykänslan och medan han hämtar hundmat så står jag dubbelvikt över en pall med (ironiskt för er som känner mig) fågelfrö.
Och jag kan verkligen inte resa upp mig för varje gång jag försöker så kommer svim/spykänslan som tsunamivågor. Kallsvetten rinner i nacken och jag får för mitt liv inte upp drgkedjan till jackan. Sjalen kring halsen åker av och jag kan inte tänka på något förutom att jag blir oerhört irriterad på att det står en kille som arbetar i affären bara någon meter ifrån mig och pratar med en bekant. Och jag kan inte tänka på något annat än att den jäveln borde ha folkvett nog att komma med en stol eller i allafall fråga om jag är ok.
Tillslut ser jag en stol, eller jag ser dess fyra ben där jag står och hänger på fågelfröna och jag väser till Speciell vän:
"-Stoooolen, jag spyr."
Han fattar och hämtar den och när jag satt mig ser jag att affären är vänliga nog att ha satt ut muggar och flaskor med julmust, varpå jag väser igen:
"-Juuulmuuuuust, dricka, nu"
Han fattar igen och efter fem minuter är jag redo att hoppa till kassorna. Hajar ju att kryckorna var en dålig idé och tar vagnen som krycka i högerhanden för att undvika ännu en aj-svim-spy-fågelfrö-stol-julmust-incident. Funkar klockrent. Står vid kassan och slänger upp benet på kryckan för att hålla den värsta smärtan i chack. Väntar, hoppar, väntar, hoppar, ja ni fattar.
Snart framme, snart ut i bilen, snart kolla om gipset är i femtioelva delar, snart hemma, snart.
Tanten framför i kön.
"-Jo, alltså jag har lite rabatt som inte har blivit dragen (fnissar lite generad) och jag tänkte att du kunde ordna det. Det är fyra och femtio, där (visar på kvittot). Om det inte är till besvär?" avslutar hon med att fråga i damen i kassan.
Så nära, så jävla nära att jag skrek allt vad jag orkade:
"-Jo! Din feta kossa! Det är till jävligt mycket besvär! Ta din jävla rabatt och kör upp den så långt upp i arslet så att den aldrig mer kommer ut! Hagga!
Alltså, sååååå nära.
Men jag är ju svensk, så jag teg och led och hörde henne (den feta kossan) säga:
"-Hi hi, ja det var ju tur att det gick att ordna så lätt."
"-Lätt? Lätt? Jag ska fan visa dig vad som är lätt din förtappade jävla snåljåp!"
Såååå nära.
Nåja, jag kom ut i bilen, gipset var helt och jag kom hem utan vidare incidenter.
Men i morgon stannar jag fan hemma. I allafall till kvällen för då ska jag ta mig till skolan och gå på ett av veckans föräldrarmöten.

Over and out

måndag 6 december 2010

Snajdarn gillar ostmackor

Det är tur att jag har den här kompisen vid min sida hela dagarna. Jag vet inte vad det är med han, men han följer med mig överallt hela tiden. Lägger sig bredvid mig var jag än är. Samma sak när vi var hos mamman och pappan här om dagen. Tror att han tycker att han måste vakta mig extra noga nu när jag inte är som jag ska.
För det är klart att han märker att jag inte är som jag ska. Jag var lite fundersam de första dagarna om det skulle komma någon slags test nu när jag är sjuk. Jag menar han är ju i allafall unghund och han har ju inte börjat med att testa mig något vidare. Alla säger ju att det kommer och att alla hundar har en period när de ska testa om det går att få ner husse eller matte från höjdarpositionen. Men jag jag då inte märkt av något sådan. Visst kör han med lite smågrejer ibland, typ tar 100 år på sig att gå ner ur soffan om jag säger till, men inga stora grejer där han verkligen testar mig.
Så vi myser väl på och hoppas att trotset uteblir även i fortsättningen.
Tänkte bara säga det att jag är en lyckans ost som har en så go hund som den här snajdarn.

Annars har det väl inte hänt nåt vidare spännande här idag, lite hårtvätt i slasken och några telefonsamtal för att försöka reda upp ekonomin nu när man ska vara sjukskriven så länge.
Annars så sitter jag mest och försöker hitta på dåliga skämt att lägga ut på Facebook som har med ben, av, knäckt och hoppande att göra. Det gäller ju att ta vara på tiden.

Men i eftermiddag ska jag få komma ut och rastas en stund. Speciell vän lovade att vi skulle åka en sväng för jag måste handla lite hundmat åt Snajdarn. Näst in till tomt i tunnan och i morse fick han äta ostmackor tillsammans med mig. Inte för att han har något emot det men jag vet inte om det är så bra i längden. Och sedan så tycker han inte så jättemycket om kaffet och det är lite meckigt när han ska upp på stolen.

Over and out

Meckigt men så värt det!

Oj, oj jag har ju så mycket att stå i nu för tiden att jag inte hinner blogga. Jag menar, igår var jag ju borta hela dagen och idag har det städats och sedan kom min kära kusin och hälsade på. Och hon hade med sig en hel påse med böcker som jag inte har läst. Härligt! Tack käraste kusin :)

Jo, igår släpptes jag ut i friska luften. Pappan kom med bilen och hämtade mig men då hade jag hunnit hoppa nästa halva gatan fram. Det var bara så underbart skönt att komma ut i luften och andas in något annat än den tunga luften av damm och hundhår. Härligt.
Men inte om man jämför med hur otroligt skönt det var att ställa (sätta) sig i duschen. Åh, vad underbart det var att bara sitta där och bara bli ren. Meckigt som fan men helt klart värt varenda sekund av tejpande och joxande med pallar och skit. Så värt det!

Det var skönt bara att komma hemifrån en stund, så skönt att jag stannade hos mamman och pappan hela dagen. Och insåg att om jag någonsin köper nåt mer hus i mitt liv så kommer det att bli ett enplanshus. Inga trappor, inga trappor, inga trappor.
Jag har aldrig tänkt på hur mycket enklare det är med ett enda plan. Men det klart, så länge man är frisk och på benen så reflekterar man ju aldrig över det.
Finns rätt mycket som man aldrig reflekterar över, man bara gör saker utan att ägna det en tanke. Man slänger sig i bilen för att köpa den där osten man glömt, man går ner i källaren när man glömde mobilen där, man tar en sväng till tjotta innan man går och lägger sig.
Sånt där gör man inte när man har ett gipsat ben.

Läste en blogg som jag följer och hennes son har båda sina ben gipsade och det ger en ju lite perspektiv. Jag har ju i allafall ett ben som funkar som det ska (peppar, peppar).
Så nu tar jag mitt fungerande ben och hoppar ner i källaren och dammsuger lite.

Over and out

torsdag 2 december 2010

Relativa perspektiv

Allting är relativt och allting handlar om perspektiv.

Satt, eller ja, låg är väl närmare sanningen, i soffan och kollade på tv. Dagtid är det ju inte direkt de bästa programen på TV men som situationen är så glor man ju på det som bjuds.
Slötittade på Extreme Home Make Over och surfade lite under tiden. Ser i allafall i ögonvrån att de bygger ett hus till en familj som driver ett camp för barn med speciella behov. De bygger även nya hus till själva campet. Nåja, stänger datorn och glor vidare.
Jag är ju inte så mycket för The all american way med all sin storslagenhet och sin patriotism. Alltså det är inget fel i att vara stolt över sitt land men amerikanerna gör det ju gärna med lite väl överdrivet engagemang.
Nåja, det är ju verkligen fint att de gör en bra sak för människor som gjort sig förtjänt av det och verligen behöver det (till skillnad från exempelvis det svenska programet Roomservice där man nu i veckan gjorde ett rum till Pernilla Wahlgren och hennes snubbe. Inget direkt ont om dem men det känns väl som att de har råd att göra det ändå).
I alla fulla fall så intervjuade de en tjej som hade varit på ovan nämnda camp tio år i rad men skulle inte kunna närvara vid årets nya camp pga hon skulle få dialys hela sommaren. Hon berättade vidare att hon var så sjuk så att hon skulle dö (klump i halsen) men att hon var glad för de år hon fått (större klump i halsen). Hon ger sedan ett egenhändigt gjort armband till tjejen som intervjuar henne och berättar att det är ett speciellt armband och visar en liten bricka på det där det står, laugh. För det får man inte glömma bort att göra fortsätter hon (gråter) även om saker känns jobbigt.

Och här sitter jag och gnäller över en bruten fot.

Och när en blind pojke sjöng Amazing Grace med den vackaste pojkrösten (grät som ett barn) så blev det lite så där klibbigt och lite för mycket om ni hajar.

Själva poängen med det här inlägget är väl i allafall att allting är relativt och allt handlar om perspektiv. Och det, mina vänner, kanske vi ska komma ihåg lite oftare.

Over and out

onsdag 1 december 2010

Varning för livsfarligt gips

Ja, visst ja, glömde ju att berätta att jag fick ett litet psykbryt idag också. Har haft ont idag och då är det lätt att man börjar inbilla sig än det ena än det andra. Insåg dessutom att gipset redan har luckrats upp under hälen (kan vara min tåjuice efter lördagens dans som liksom fräter sig genom gipset) värre än vad jag trodde igår. Tänkte att det kanske var därför det gör ondare idag än igår. Ja, ni vet ju hur det är, sätter man fart på tankarna så snurrar de fortare än tekoppskarusellen.
Fnulade på om inte tårna var väldigt kalla i allafall och ifall det inte var så att det nog gjorde ont i hela benet och jag äter ju faktiskt p-piller och att halva släkten ju haft blodproppar och att det nog minst är en propp plus att gipset nog sitter för hårt så att nerverna kommer i klämm och jag kommer nog att dö!
Ja, ni fattar.
Ringa in till ortopeden skulle man göra om man hade frågor. Men när man gjorde det så talade den inspelade rösten om att det tyvärr inte fanns några som helst telefontider idag och att det gick bra att återkomma nästa dag.
Nästa dag?! Nästa dag?!
Jaha och vad hjälper det mig när jag redan har fått femtioelva blodproppar och karpaltunnelsyndrom som måste opereras och gipset sitter för hårt!!!
Ringer mamman.
Som tur är så är min mamman resonabel och hon kommer och klämmer lite på mina tår som nog inte är sååå kalla i allafall. Hon klämmer lite på gipset också och konstaterar att det nog är lite mjukt där under hälen men inte ett dugg mjukare än det var igår när hon var här.
Hon sätter på lite kaffe och säger att jag kan ju ringa till sjukvårdsupplysningen och prata lite med dem. När jag har gjort det och hon har sagt att jag ska ringa in till ortopeden i morgon för de vill nog sätta dit lite mer gips under den mjuka hälen. Hon säger också att man har ganska ont efter att man har brutit foten och att det är helt normalt och när mamman sitter där och håller i mitt ben och den snälla sjukvårdsupplysningstanten pratar så där lugnt och fint med mig så är jag nog rätt övertygad om att jag överlever ett tag till. Trots allt.

Och svaret är ja, jag har läst allt om gips och brutna ben på nätet. Och ja, det är precis lika farligt som att läsa alla biverkningar i bipacksedeln på mediciner.

Nu ska jag ta mitt livsfarliga gips med mig in i sängen och läsa några kapitell i "Det fördolda" av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (japp, han från Parlamentet) för den är BRA.

Over and out

Na-na-naaa-na-na-na

Den här har jag tittat på tok för djupt ner i under dagen. Fick den i gårkväll av Speciell vän och då var den proppfull. Nu är den slut.
Men jag åt den inte själv, det gjorde jag inte. För det hände den mest underliga saken när jag låg här nere i min ruggiga källare (ja, det är oerhört synd om mig, jag har inte bara brutit foten jag bor dessutom i en kall och dragig källare) när jag plötsligt hörde ett ljud i trappan. Det var den där melodin ur filmen "Mission impossible". Jag tittade nyfiket upp för att se vad det var för spektakel på gång.
Nerför trappan smygandes med ryggen längs väggen kommer Tvåan nynnandes på ovan nämnda melodi. Hela vägen ner för trappan går hon sidledes och nynnandes. Väl nere smyger hon längs väggen fram till "sovaövermadrassen" som ligger längs väggen till barn, särbos och andra som inte har brutit foten och har VIP-plats i soffan. Väl där kastar hon sig ner och gör en "filmkampsportsrullning" och nynnar fortfarande. Sedan ålar hon sig runt bordet och smyger upp handen mot godispåsen, och ja, fortfarande nynnandes.
Jag garvade så att jag satte en halväten Polly i halsen.
Såklart så bjöd jag bort resten av påsen som tack för underhållnigen.

Over and out

tisdag 30 november 2010

Rövåkning is the shit

Det är bra för er som gillar min blogg att jag har brutit foten, tänk vad mycket tid jag har att blogga på. Tyvärr så händer det ju inte så mycket här hemma att skriva om.
Det som händer är att jag sitt-ligger i soffan och är på Facebook eller tittar på TV. Sen hasar jag mig upp och ner för trappan för att försöka få något som helst gjort och för att få tiden att gå.
Pappan kom med en ledstång till trappan så nu ska jag bara lura någon att sätta upp den (säg bara till om du känner dig manad). Trappa utan ledstång är inte bra, inte bra alls. Det är helt livsfarligt att hoppa nerför trappan och helt omöjlig att hoppa uppför. Rövåkning is the shit.
Dammsög lite i köket på ren envishet.
Tvåan har i allafall tvättat och upptäckte då hur lätt det är. Vad bra sa jag när hon sa det, då är det bara att köra på. Hon fixade mat också och dammsög och torkade golvet i hallen. Ettan dammsög också, gick ut med soporna och tömde kattlådan.
Tur jag har stora kids, annars skulle det här vara riktigt bökigt.

Nåja, nu har jag ju fått till ett helt inlägg och det handlade inte om någonting, det är ju en bedrift i sig. Hoppas det händer något mer i morgon så att jag har nåt kul att berätta. Annars får jag väl börja leta i mitt huvuds gömmor och vem vet vad det blir då?

Over and out

Detaljer, detaljer...

Och nu, på begäran av Speciell vän, den ocensurerade versionen av benbrottet.

På vägen hem, i armarna på min goda vän och mitt x grät jag som ett barn. Erkänner.
Väl hemma, grät jag som ett barn. Erkänner.
Vägrade konstant att åka till akuten. Erkänner.
Grät som ett barn när Speciell vän var ute och rökte i tron att han inte hörde mig och på så sätt undvika att åka till någon som helst slag av sjukhus. Erkänner.
Tjatade oupphörligt hela vägen till akuten, ett par timmars resväg i det dåliga väglaget, att vi skulle vända för det var bara en liten stukning. Erkänner.
Tvingade Speciell vän att säga att det var hans fel att vi åkt in om det skulle visa sig att det inte var brutet och vi upptagit viktig tid för personalen på akuten. Erkänner.
Tryckte i mig en beagle, en stor smörgås, en kopp kaffe och en yoghurt på vägen hem från akuten. Toppade med en halv räkbaguette. Erkänner.

Speciell vän tyckte att jag hade "glömt" berätta en hel del. Detaljer, detaljer sa jag.

Over and out

söndag 28 november 2010

Snäpp. Så var foten av.

Jaha, och så gick jag på fest och hade skitkul. Gick ut och hade fortfarande skitkul. Sen bröt jag foten och det var inte kul.
Fattar inte vad som hände egentligen men plötsligt var foten av. Vi dansade och tjoade omkring till det roliga bandet och jag struttade omkull lite och sedan när jag hoppade upp igen så ville inte foten riktigt vara med länge. Kände ju att något hände men dansade lite till och tyckte att det här funkar ju.
Envis som jag är så skulle jag ju såklart gå hem. Jodå, visst ser´u, inga problem. Nä, visst inte alls. Tillslut mer eller mindre bar min goda vän och mitt x mig hem.
Väl hemma krånglade Speciell vän av mig stövel och då såg vi ju att det inte såg jättebra ut och det var bara att sätta sig i bilen och åka till akuten.
Väl där så var det lugnt och stillsamt så det gick snabbt att komma in på röntgen och få ett snyggt litet gips från tårna upp till knät.
Jättefint. Jo, jag lovar. Men inte så värst praktiskt när man är trebarnsmorsa, matte och lastbilschaffis.
Så nu är jag sjukskriven i allafall till slutet av januari och tydligen hade doktorn sagt att det var det allra kortaste och att det med all säkerhet skulle bli längre ändå. Just det hörde inte jag att han sa. Jag antar att jag valde att inte höra just det.
Det positiva är ju att jag i allafall blir "ledig" över jul och nyår. Man får ju lov att försöka hitta det positiva i det negativa.

Har insett att jag måste skaffa en ledstång till trappan för det har jag tyckt varit onödigt att ha. Jo, visst jätteonödigt. Men inte så värst onödigt när man ska ta sig upp och ner för trappan och foten är av. Då plötsligt är det väldigt, väldigt nödvändigt med en ledstång.
Just nu så hoppar jag ner för trappan med kryckorna och hasar mig upp på röven för trappan och försöker på olika sätt och med blandat resultat att få med mig kryckorna. Funkar ju sådär.

En annan positiv sak som hände igår var att jag hittade en god gammal vän som jag har saknat och ännu gladare blev jag idag när hon ringde för att kolla hur det var med mig och sa att hon var glad att ha mig tillbaka i sitt liv. Det kändes bra i mitt bröst och nu tänker jag inte låta något skit, varken gammalt eller nytt, komma ivägen.

torsdag 25 november 2010

Sexy bitch

Speciell vän sov över i natt. Jag sov i flanellpyamas, strumpor, raggsockor och duntofflor. Väldigt sexig kände jag mig, speciellt som snoret rann och jag frossade i feber. Som sagt, välidgt sexigt.
Idag är det raggsockor och mössa som gäller inne. Fast jag fryser lite ändå.

Over and out

onsdag 24 november 2010

Bättre en förkylning i näsan än en storm utanför hytten

Måste ju erkänna att det faktiskt till och med är skönare att vara sjuk än att ge sig ut i natt.
Antar att man egentligen inte får säga så, alltså säg inget till chefen. Men jag har hellre denna snuva än ger mig ut i denna svinstorm.
Släpade oss ut med hundarna på en pissväng nu och det var inte ett jävla dugg skönt.

I morgon ska Trean och jag ha en mysig dag och läsa massor av böcker och bygga garage av kapplastavar. Det bestämmde vi innan han somnade och det tycker jag låter som ett lagom projekt med tanke på hur jag mår.
Så det blir sängen länge med massor av Alfons Åberg, Axel som kör fast i leran med sin trehjuling, Halvan och alla hans fordon och så förstås den bästa boken, Guppyresan av Camilla Eriksson.
Läsa ska jag väl klara om jag tar några Alvedon och laddar upp med näsdukar, man kan väl ta snytpauser emellanåt.

Läste gjorde jag natten som var, Emma Janestigs bok; Varför gråter inte Emma?
Och nog fan grät jag allt, från pärm till pärm. Grät så tårarna sprutade.
Sedan smög jag mig upp i natten och lyssnade till mina barns andetag.

Var på kurs på jobbet idag också. Det var lite nyheter så det var nog nytta med det. Åt lite smaklös bricklunch också. Inte för att jag hade märkt om det hade smakat någonting med tanke på att alla mina lukt och smaksinnen är på semester i förkylningen men jag blev mätt i allafall.

Nu blir det sängen. Tills i morgon kväll eller så, natti.

Over and out

tisdag 23 november 2010

Och som jag grät!

Over and out

Havregrynsgröt med lingon det är gott men inget vidare att ha i bihålorna

Idag "vabbar" jag för andra gången på ett år. Fan, det börjar ju nästan att bli en vana. Treans fröken ringde på förmiddagen och det var bara att hasta hem och hämta upp han. Det gjorde inte direkt mig någonting med tanke på att det känns som att någon tryckt in havregrynsgröt i mina bihålor. Havregrynsgröt med sura lingon. Vi lade oss i soffan och tittade på film och sedan blev jag kvar där hela dagen. Jag är faktiskt fortfarande kvar i soffan och den enda sträcka jag tänker avlägga idag är den från soffan och in till sängen.

I morgon måste jag dock släpa mig iväg till stan för vi har kurs på jobbet och den kan jag inte missa. Som tur är lovade pappan att ställa upp med Trean under tiden. Tur att jag har min pappan och mamman. Men jag ville inte be pappan att ta Trean hela tiden nu när han är sjuk för jag vet inte rikitgt hur mycket han egentligen orkar. Han säger ju hela tiden att det inte är någon fara och att han känner sig helt återställd efter sin stroke, men jag köper inte riktigt det där faktiskt. Man kan ganska lätt se att det inte är riktigt sant men det skulle han ju aldrig erkänna. Aldrig (Åh, envisa gubbe. Se där, då vet man var man fått det ifrån).

Natten som var på jobbet flöt väl på skapligt ändå till sista stället. Dit hade jag pallar både på släpet och på bilen och när jag har lossat där brukar jag lämna vagnen där för att sedan ta min rast och efter den köra till sista lossnignen. Men igår klantade jag mig och glömde lossa en pall från vagnen vilket innebar att jag fick koppla på den igen efter att ha lossat bilen (det var nämligen då jag kom på det, när jag upptäckte att den pallen jag trodde stod på bilen inte gjorde det och då är ju inte ens jag dummare än att jag hajjade att den stod kvar på vagnen och att den inte mirakulöst hade försvunnit från bilen under natten) och backa ner den igen och lossa den (jävlaskit-)pallen jag glömt, koppla loss igen och sedan ta min rast. Men så är det när man är klantig och inte tänker sig för. Min arbetskamrat hade inte direkt strörre tur, han kom till samma ställe som mig för att parkera sin vagn och dra över en pall från vagn till bil (ja, han klantade sig också) och när han svängde runt med vagnen gick han lite för tight och drog av kabeln mellan bil och vagn och hela vagnen blev svart. Grattis.

Nu tänker jag gå och lägga mig och läsa "Varför gråter inte Emma".
Och gråta är ju just vad jag gör bara jag öppnar den där boken.

Over and out

lördag 20 november 2010

Bussfilen är ingen bra väg till skolan, i allafall inte när man är utanför bussen

I morse sa de på trafikradion i Stockholm att en liten kille i sex, sju års ålderna sprang i bussfilen på motorvägen. Ja, ni läste rätt, i bussfilen på motorvägen!
Mitt hjärta höll på att stanna. Inte för att jag var i närheten utan bara för själva tanken att en liten knodd på sex, sju år sprang omkring mitt i morgontrafiken i Stockholm. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den lille killen kom i säkerhet så snabbt som möjligt och att allt gick väl.
Bara tanken på det hela fick nästan mitt hjärta att stanna.

Annars har natten på jobbet varit bra, Speciell vän var med och höll mig sällskap. Och han höll mig faktiskt sällskap hela natten. Han sov över sista lossningen på morgonen men det förlåter jag han för. Jag blev så glad när han fixat och ordnat med hundvakt och ordnat så att han kunde sluta tidigare för att följa med mig i natt. Det gjorde mig så där fluffig inuti. Sådär klibbetiklabbig och glad i hjärtat. För vilken tjej gillar inte när en kille planerar och genomför en liten överraskning?
Jag gillar´t stenhårt i allafall.

Men den här dagen har nog inte så mycket att bjuda på och även om det skulle vara så att den har det så vet i fan om jag orkar vara med på det. Blir nog mest soffa.
Och i morgon fyller världens bästa mormor 91 år och det ska såklart firas.

Over and out

fredag 19 november 2010

Dammig gammal soffa. I hörnet, under all bråte

Ibland känner man sig som en blommig soffa i ett hörn. En som står sådär lite i skymundan med högar av tvätt och dammiga gamla kuddar i. En bortglömd, dammig, ensam gammal soffa som ingen längre vill sitta i.
Det handlar såklart om att bli tagen för given.
Säger det på en gång så att det inte blir några missförstånd, det är inte Speciell vän som får mig att känna mig som en blommig soffa.
Det sjuka är att jag dessutom känner mig småsint för att jag känner mig som att jag blir tagen för given. För jag antar att det gör en till en lite dålig människa när man är så småsint att man inte kan se förbi det.
Är det jag som är en otacksam skit som känner så här?
Åh, jag vet inte!
Men jag gör väl som vanligt, biter ihop och låtsas som ingenting. För egentligen spelar det ju ingen roll, jag kommer ju att finnas här ändå. För att jag vill.

Over and out

torsdag 18 november 2010

Ålande körning gör mig rädd

Var lite skraj igår och fick myrkryp i hela kroppen. Blev inte mindre rädd när jag körde till jobbet och det var halt som bara fan.
Har lånebil på jobbet eftersom "min" lastbil ju står med trasig bakaxel sedan i lördags. När jag körde mot huvudstaden i natt så tänkte jag att det var väl fan vad den här bilen var ostadig och vinglig att köra. Hela ekipaget ålade som en orm över vägen och jag tänkte att det var tur att det var tvåfilig väg så att jag inte åkte ner i diket.
Sedan isåg jag att det inte var bilen som var problemet.
Det var halt.
Då blev jag rädd.
Men fram kom jag i allafall. Men det blev inte så mycket till rast men det var lika bra det för värmaren fungerade inte i hytten och det var ju inte direkt varmt i natt om man säger så.
Hoppas på att den här natten blir bättre och att jag har mindre oro i kroppen inatt.

Ser ni "Välkommen åter" på fyran?
Om inte, gör det!

Over and out

onsdag 17 november 2010

Ge mig en flaska med Myrr!

Men vad fan. Känner mig orolig i kroppen. Det känns liksom inte bra, bara. Jag kan inte sätta fingret på det men det känns bara liksom...fel.
Men hur kan det göra det när jag är så sjukt lycklig för tillfället?
Varför kan man inte bara få känna sig glad och bra och lycklig.
Nej, kroppen känns orolig.
Rastlös. Myrkryp. Oro.
Varför?

Over and out

Goa, roliga, fräna mormor

Har varit på sjukan och hälsat på min fina mormor idag.
Lilla, goa tant. Get well and go home.
Älskar dig lilla mormor.

Over and out

tisdag 16 november 2010

Att vara eller inte vara

Vissa lossningställen är bättre än andra. Min chef har nu bestämmt att båda mina bilar ska köra till det stället som jag tycker är absolut drygast att lossa på. Det känns inte som jackpot direkt.

Men som jag sa till han här om dagen, det börjar kanske bli dags att leta på något annat att göra ett tag. Vi får se vad som dyker upp.





Jag kanske ska hitta på något helt annat att göra? Sluta dra tunga pallar, sluta köra i snö och elände, sluta vara chaufför.
Vet inte riktigt vad jag vill.

Fnular.

Over and out

måndag 15 november 2010

Men det är tur att man inte behöver gå ner till ån med sin tvättbräda...

Jag kom på att jag inte har berättat om min roliga jobbarhelg. Observera att roliga ska uttalas med ett ytterst ironiskt uttal.
Natten till fredag så tyckte jag att bilen lät lite märkligt sådär. Inget jättestort utan när jag svängde till höger så skramalde det lite och jag körde ner rutan vid ett antal tillfällen för att lyssna efter ljudet. Ibland skramlade det till och ibland inte.
Upplyste min chef på morgonen när jag kom in men han hade nog inte riktigt tid att ta till sig informationen eller någon för det hände inget speciellt utan bilen gick på dagen med en annan chaufför. Han hade tydligen inte hört något för han hade inte sagt någon om något missljud.
Natten till lördag så lyssnade jag efter ljudet och fnulade på om det kunde ligga något skräp i verktygslådan (stor låda på sidan av lastbilen som brukar kunna innehålla allt från dunkar med olja och spolarvätska till gamla verktyg och skitiga spännband) och skramla omkring.
På turen hade jag tre lossningar på vagnen och en på bilen och när jag åkte från det näst sista stället som jag hade på vagnen så lät det plötsligt mer när jag åkte i ett nedförslut men jag hankade mig fram till sista lossningen som stod på vagnen.
Väl där och färdiglossad så kom min arbetskamrat förbi eftersom han var i närheten och jag ville ha hjälp med att lyssna/titta utifrån bilen vilket ju av naturliga skäl är rätt svårt när man måste sitta i hytten och köra.
Han lyssnade och tittade och hummade en stund och muttrade om bakaxelhaveri.
Suck, suck, suck
Jouren meddelade att jag inte fick köra en meter med lasset på utan arbetskamraten fick köra och lossa sitt sista ställe sedan fick vi dra av hela mitt lass på hans bil. Medan jag körde och lossade det så körde han min bil i fem km/h till verkstaden där det snabbt konstaterades att det verkligen var ett redigt haveri.
Det hela slutade med att arbetskamraten och jag fick köra genom hela huvudstaden för att hämta en lånebil innan vi kunde köra hem.
Ett nattpass som slutade på sisådär fjorton och en halv timme.
Det är inte att rekomendera kan jag säga er.
Hem och sa hej och sedan godnatt till mina barn och sedan sova några få timmar innan det var dags att åka till nästa pass.

Natten till söndag tillbringade jag min rast med att studera några uteliggare som har "flyttat in" med sin van på en byggarbetsplats. De har nu på ca en vecka spridit ut allt från gamla cyklar till plaströr och allsköns sopor så det finns allt att titta på.
Sedan somnade jag och försov mig en kvart.

Sista lossningen skulle jag pressa in sjutton pall i ett litet rum som enbart rymmer sexton pall. Det gick med jävligt god vilja och en pall som fick plockas på golvet, på andra pallar och lite här och där. Så kan det gå när det är "nyckellossning".
Jag undrar om personalen där tyckte om mig när de skulle ta reda på det hela. Min gissning är att de gillade mig ungefär lika mycket som jag tycker om nyponsoppa. Inte alls med andra ord.

Nu är det i allafall helg och jag skiter fullständigt i allt vad lastbilar, palltruckar och bakaxlar heter i flera dagar.
Nice!
Nu får man koncentrera sig på tvättmaskiner, dammsugare och diskmaskiner istället. Och såklart mina ungar och han den där skäggiga typen. Och det, mina vänner, det gör jag så gärna så.

Over and out

söndag 14 november 2010

Skadeglädjen; den enda sanna glädjen?

Har precis börjat min helg med en lång varm dusch och nu tänker jag bädda rent i sängen och sedan tänker jag väl inte göra någonting resten av dagen.
Jo, kanske se några filmer, läsa något i någon bok, pilla mig i min obefintliga navel och eventuellt äta något. Om jag orkar.
Annars kanske jag mest ligger i soffan och tittar på de fyra personer som jag älskar mest i hela vida värden.
Resten av er kan ju njuta av era eventuella baksmällor och söndagsångestar.

Over and out

fredag 12 november 2010

Höga och i mocca, det kan ju inte bli fel!

I dag har jag varit och hämtat mina bästaste stövlar i stan eftersom de har varit inne på reparation. För det mesta brukar jag slänga skor och stövlar som inte behagar hålla men just det här paret har allt som ett par stövlar ska ha.
De har höga klackar, de är i mocca och de är snygga.
Se där, allt ett par stövlar behöver. Dessutom är de sköna och det gör ju inget det heller.
Så nu har de hela, fina sulor under klackarna också och dessutom hade den snälla klackbarspersonen (som för övrigt är läskigt lika Karlsson på taket, fast utan propellern då) borstat upp dem och gett dem ett lager impregnering.
Åh, vad härligt.

Nu blir det te och rostade mackor med Ettan och Speciell vän. Ja, jävlar vad trevligt!

Over and out

torsdag 11 november 2010

Mord med tv-dosa

Insåg under onsdagsritualen (Berg flyttar in och Välkommen åter med Tvåan. Idag även med Speciell vän) att jag kanske inte är så där stensäker i soffan trots allt.
Tvåans ögon blev plötsligt så där enormt stora som bara hennes ögon kan bli och hon stirrade med fasa över axeln på mig. När jag sakta vänder mig om spatserar en spindel stor som en Honda Civic ner för väggen. Stor och tuff som man är så måste man ju hålla minen och pedagogiskt säga till dottern att det ju bara är en liten, liten spindel och den DÖDAR man ju hur lätt som helst.
Letar i panik efter vadsomhelst som jag kan döda den vidriga saken med.
Slår herr (eller om det var fru, vem tusan ser skillnad?) femhundrafemtioelva gånger med en tv-dosa tills det endast återstår en liten, luggig hög av det som en gång i tiden var herr/fru spindel. Sen slår jag den lite till, bara så där för säkerhets skull. Just in case, liksom.
Immse, vimmse spindel klättar inget mer.
Mouhahahhah!
Så om det regnar i morgon så är det mitt fel.

Over and out

onsdag 10 november 2010

Jag är i allafall inte en lika dålig medmänniska...

Märklig grej som hände idag var att det kom hit en kille och skulle ge mig en offert på en värmepump och prata lite om hur det funkar och vilka besparingar man kunde göra. Ja, det verkar väl inte så märkligt tycker ni och det var det väl inte heller. Det märkliga med det hela var att det slutade med att vi satt och diskuterade ekonomi i några timmar istället för att prata om tråkiga värmepumpar.
Fast vi pratade så klart om värmepumpar också, inte bara infrastruktur.

Körde en snabbis till affären och där kunde jag konstatera att vi här i byn inte har lika tråkig attityd gentemot våra medmänniskor som i vissa andra städer. Vi var fyra personer på parkeringen, varav ett var ett par, en ensam dam och sedan jag. Både damen i paret och den ensamma damen föll omkull samtidigt. Damen i paret kom snabbt upp med hjälp av sin man och sedan hjälptes paret och jag åt att hjälpa den ensama damen. Det visade sig att hon hade en benprotes som gjorde det svårt för henne att komma upp även fast vi stöttade henne. Nåja, upp kom hon och vi hjälpte henne till bilen med kassar och allt.
Jag tänker i allafall inte vara lika taskig som andra var mot mig när jag behövde hjälp.
Sisådär, nu fick jag slå mig på bröstet lite idag med.

Hittade ett jobb idag som jag tänker söka. Tänk om man skulle få det.
Jobba dagtid.
Om det här var en ljudblogg skulle ni höra mig göra Homer Simpsons ljudet nu, ni vet det där han gör när man pratar om munkar.

Ser ute nu att det börjat snöa igen. Jag vill inte ha någon snö. Jag vill verkligen inte ha någon snö.
Som tur är så är jag ledig i kväll också. Så oroa er inte över mig i kväll heller för jag sitter säker i soffan i kväll, precis som ni, hoppas jag.
Dessutom ska Speciell vän sova över i natt så det blir extra mysigt.

Over and out

tisdag 9 november 2010

Tänker på dig

Min bästaste vän mår urdåligt just nu och jag önskar så av hela mitt hjärta att jag kunde göra någonting för att underlätta för henne. Jag önskar jag kunde ställa allt till rätta och fixa allt genom en liten knäpp med fingrarna.
Klapp, klapp och hon var hel igen.
Men jag kan inte, hur gärna jag än vill.
Jag vet faktiskt ärligt inte om hon läser min blogg eller inte.
Hur som helst, vare sig hon gör det eller inte så hoppas jag hon vet hur fantastiskt viktig hon är för mig.
Älskar dig, älskade vän

Over and out

måndag 8 november 2010

(O)medmänniskor finns det gott om

Vad fan har hänt med medmänniskorna?
I morse runt sju lossade jag på en av Stockholms mest trafikerade gator. Jag hade just börjat när det hände en olycka vilket resulterade i att jag fastnade under ett gods, fastklämd mot trottoarkanten. Jag blev alltså liggande på trottoaren med en tung vagn över mitt högra ben och fot och kunde inte komma loss.
På gatan precis bredvid åker det både bilar och bussar och på andra sidan av mig, på trottoaren, går och cyklar det människor. Kom också ihåg att det här är en av sveriges mest trafikerade gator.
Ingen, jag upprepar, ingen stannade för att hjälpa mig. Ingen stannade för att fråga och jag var okej eller om jag behövde hjälp. Ingen.
Jag ligger alltså fastklämd på trottoaren med massor av människor runt om kring mig och är ändå helt ensam.
Är det inte för jävla ynkligt?
Folk brukar skylla på att de inte vågar stanna för det kan vara en galen knarkare påtänd av gudvetvad. Eller ett fyllo som blivit liggande efter en helkväll med T-röd.
Men en trettioårig tjej i arbetskläder under en vagn lastade med gods bredvid en lastbil kan man väl knappast missta för en nerdrogad uteliggare?
(Med detta menar inte jag att man inte ska hjälpa uteliggare, knarkare och fyllon som blivit liggandes utmed gatan, det tycker jag såklart att man ska. Man ska erbjuda alla hjälp. Jag har själv stannat, backat tillbaka med bilen, gått ut och ruskat liv i en stenfull gubbe och frågat om han ville ha hjälp. Hjälp ville han inte ha, men han verkade ändå nöjd över att jag faktiskt frågat och inte bara nonchalerat han där han låg på trottoaren. Han kom till sans och tittade klart på mig och sa att han klarade sig och att jag kunde åka. Då gjorde jag så. Men jag stannade i allafall och frågade.)

Jag lyckades till slut göra någon slags Houdinigrej där och lirka loss benet så att jag kunde ta mig upp från asfalten och känna att inget var brutet.
Men att folk bara går förbi. Att man ser att de ser en och tittar på en men inte gör ett jävla dugg för att hjälpa en känns som att få ett slag i ansiktet.

Är de för fina för att hjälpa en simpel arbetare?
Ska var och en sköta sitt?
Är de rädda för andra människor?
Eller vad fan handlar det om?

Nåja, jag tog mig hem med alla lemmar fast vid bålen och inget verkar som sagt brutet men jag är ordentligt ledbruten och ryggen och nacken fick sig en jävla kyss när jag lekte Houdini. Benet under knät fick sig en tryckare och gör ont.
Ringde min chef på vägen hem och berättade att jag gjort mig illa och undrade om jag kunde åka hem klockan tio (då jag slutar enligt schema) och att någon annan kunde ta returgodset då jag knappt tog mig i och ur bilen ens. Men nehej du, det gick inte för sig för det fanns ingen annan som kunde göra det och det var så mycket att göra idag.
Vad bra sa jag, att det inte är så noga med oss anställda. För det är ju klart, vi är ju ersättningsbara.
Frågade om han kunde komma och hjälpa mig i allafall eftesom han ändå var inne vid jobbet. Men si det skulle han inte alls ha tid med för han låg efter med sitt. Antar att det han menade med sitt var pappersarbete.
Vad skönt att veta att det är viktigare än jag.
När vagnen var loss kom han i allafall och hjälpte mig att lossa bilen.
Så jag kanske har något slags värde i allafall.

Man kan väl säga att den här morgonens eskapader fick mig att känna mig lite som ett intrampat tuggummi i asfalten där på trottoaren.
Och en liten aning fick jag ju om hur det måste kännas att vara en del av bottenskiktet som folk knappt sneglar åt där på trottoaren när de går till sina viktiga möten och sammanträden.
Eller till sina jobb på Seveneleven eller OKQ8 eller vad det nu kan vara för ställen de jobbar på. För det var ju inte bara kostymer som gick förbi mig där på trottoaren.

Nu, väl hemma och efter ett bad hetare än i helvetet så känner jag mig mörbultad men ganska okej. Ska vara hemma i natt i allafall och se hur jag mår i morgon.
Håll tummarna att alla ben är hela och att ryggen rätar ut sig.

Men jag säger bara det;
Fy fan för medmänniskor.

Over and out