söndag 30 december 2018

Att leva och inte bara andas för att överleva

Nu mår jag sådär så man bara känner att man inte vill mer. Man vet att man kommer att gå upp, fortsätta leva och kriga på. Men man vill liksom inte, man orkar egentligen inte men man gör det ju. Vad är alternativet? Att lägga sig ner och dö? Att ge upp?
Hur jävla drygt skiten är så finns ju inte något alternativet ändå. Ibland tänker jag att jag önskar att jag bara skulle ge upp och skita i allt, bara lägga mig ner och liksom bara dö. Men det går ju såklart inte, det funkar ju inte så.

Jag vet ju att någonstans finns min lycka och väntar på mig. Snart är det sommar igen, solen skiner och poolen är igång. Då kanske jag orkar träna igen, finna lycka i att springa tills benen värker av trötthet. Att sitta med ansiktet mot solen, njuta av värmen och dra in lukten av sommar och nyklippt gräs i näsan. Att ligga i solsängen vid poolen på kvällen i värmen och stirra upp i den ljusa sommarkvällen och se stjärnorna komma fram allteftersom kvällen blir mörkare. Såklart med Snajdarn på fötterna.

Snajdarn, min ständiga följeslagare, min räddare i nöden, min sammetslena, vackra hund med de kloka ögonen. Han vet att jag mår skit, han känner det och han visar det hela tiden. Han håller mig sällskap, han tröstar mig när jag är ledsen och han håller mig uppe när det är som värst. Har beställt en tatuering av han nu och förhoppningsvis blir den av snart. Av någon anledning känns det viktig för mig att göra den innan hans tid här på jorden rinner ut. Han är ju ingen valp längre, min vackra pojke. Tiden sätter sina spår och jag vet ju att det börjar dra ihop sig. Men kanske får jag behålla han några år till, ett tag till med min vackre prins och bästa kamrat.

Om alternativet att lägga sig på marken och bara absorberas och försvinna ner i jorden bland rötterna så skulle jag göra det nu. Att bara gå upp i atomer och försvinna. Nu finns ju inte det alternativet utan alternativt till att leva är ju att dö, vilket innebär att man måste antingen ta livet av sig, förolyckas eller plötsligt bli obotligt sjuk och tyna bort. Ta livet av sig är för veklingar och ynkryggar och det kommer jag aldrig att bli så det är inte ett alternativ. Att förolyckas vill man ju gärna slippa och alternativet att tyna bort av en sjukdom känns ju allt annat än angenämt. Alltså är alternativet att leva vidare, det ända som finns.

Men tröttheten är påtaglig. Jag vaknar med den, somnar med den och lever med den. Jag försöker att motivera min trötta själ och hitta ljuspunkterna. Jag försöker hitta lite lycka i mitt trötta inre för att orka lite till. Vissa timmar känns det omöjligt, paniken stiger och jag fattar inte hur jag ska orka! Fast samtidigt vet jag att jag kommer att göra just det, orka. För alternativet finns ju inte. Jag vet ju att jag är en fighter, en glad skit som ändå är bra på att leva. Jag vet att jag har ett värde och att jag faktist fått ett liv och ska vara rädd om det för det går fort, åt helvete för fort.

Den här julen har kanske inte varit så jävla rolig, tindrande eller positiv för mig, men jag vet att nästa kommer kanske att vara just det; rolig, tindrande och skitkul! Full av positiv energi, roliga upptåg och en sådan där underbar och härlig känsla av att vara lycklig. För det som faktiskt får mig att orka, att gå upp på morgonen är att jag ändå vet att jag kommer att vara där igen. Där, i mitt happyplace där jag hör hemma. För jag vet att jag är värd att vara lycklig, att jag faktiskt är, över lag, en bra människa även om jag har mina dåliga sidor.

Och när jag har uppesittarkväll med Ettan till klockan 03:30 med mängder av underbar hårdrock och snickisnack om livets väsentligheter, när jag åker till Tvåan och bara dricker kaffe i soffan med henne och mitt "barnbarn" och skrattar åt dåliga skämt eller när Trean bara dyker upp och vill sova här fast det är pappavecka och vi ser en usel film och spårar ur som bara vi kan, då om någonsin vet jag att jag faktiskt är bra. Att jag förtjänar att vara lycklig för jag har faktiskt gjord de här tre helt underbara människorna. De kommer faktiskt från mig och jag har faktiskt format dem till de underbara människor de är idag.

Eller när jag, som idag, åker till min kursare som jag faktiskt genuint verkligen gillar som människa och får hela själen uppfylld av energi. När hennes man säger direkt efter att ha presenterat sig: -"Jag har hört så mycket om dig!" och hon berätta hur kul hon tycker att det är att ha mig där och få visa mig sin familj, sitt liv som hon har när vi inte möts på kursträffar. Eller när jag umgås med en gammal kompis som jag trodde var förlorad för länge sedan och vi bara faller på plats som vanligt. Eller när jag blir bjuden på middag hemma hos en person som jag egentligen inte känner men som ändå vill ha mig med på en tjejkväll bara för att jag är, just jag. När jag faktiskt tar mig i kragen och fikar med en gammal arbetskamrat och vi sitter i tre timmar och pratar om allt och inget. När jag faktiskt säger jag när en kompis vill bjussa på mat en lördagkväll när jag egentligen ville åka hem och se en usel film och gråta mig till sömns i soffan.

Det är ändå de här sakerna som får mig att känna mitt värde. Min nytta med att finnas. Mitt liv. Mitt liv, som ändå är så värt att leva, att kämpa för, att fortsätta kämpa för.
För trots allt, trots att jag är sönder och trasig så är jag värd och livet är värt.
Därför kämpar jag vidare och andas och snart, snart kommer jag faktiskt också att leva. Leva igen och inte bara andas för att överleva.




lördag 3 november 2018

En antennlös, kakhålsklapprande vettvilling

Jag har ett nytt jobb som jag nämnde igår. Att vara lärare innebär oftast att man har sitt arbetsrum tillsammans med många andra människor och det kan ju på många sätt vara trevligt. Man har alltid någon att fråga när man ska installera en skrivare, man kan småprata lite när man ändå går och hämtar kaffe (ja, det dricks en massa kaffe i lärarrummet så där är det ingen skillnad från att vara chaufför) och om man behöver låna ett gem eller en häftapparat kan man bara sno en på grannens skrivbord (hmf jag menar såklart låna). Men, för här finns det verkligen ett men! Man delar också sin arbetsplats med människor som är helt antennlösa. Nu menar jag såklart inte antenner som myror har utan sådana osynliga som gör att människor kan läsa av situationer och ha vett att hålla snattran när andra människor arbetar eller är upptagna med andra saker som kräver koncentration. Jag menar, visst jag kan prata, ibland både på ut och inandningen men nog sjutton har jag vett och vet när det är dags att stänga kakhålet.

Så har vi då den här antennlösa personen som sitter och bladdrar dagarna i ända. Alla, och jag menar alla, andra i arbetsrummet använder hörlurar när den här personen är i närheten, vi måste, annars skulle vi inte få någonting alls gjort. Personen i fråga ringer privata samtal där det ska dyftas än det ena än det andra, och högt såklart. Så att ingen där inne missar någon oerhört viktig information om personens privatliv. Sedan när telefonen äntligen läggs på ser man hur folk tittar upp från sina skrivbord och tänker; "Ah, kanske kan jag ta av lurarna ett tag". Men icke! Då börjar vederbörande att istället bladdra oupphörligt med den stackars personen som just försökte smyga förbi för att få en kopp välförtjänt kaffe eller hämta en plastmapp på andra sidan rummet. Den stackaren dras in som av ett osynligt spindelnät och kan sedan inte ta sig loss förrän det är lunch eller den kraken begår självmord. Det övergår verkligen mitt förstånd hur man kan vara så extremt döv och blind för sin omgivning att man liksom inte känner av att; "oj, nu har jag nog gått lite långt".
Personen talar också gärna om sin egen förträfflighet och hur andra enheter är så dåliga och hur bra allt blivit just där personen själv numera arbetar. Såklart beror det ju på personens enorma yrkesskicklighet och allmänna förträfflighet.

Jag har två arbetsplatser eftersom jag råkar tillhöra två arbetslag och förra veckan var det bara jag som jobbade på den ena arbetsplatsen så jag körde in till jobbet för att sitta och plugga i godan ro. Det är då den arbetsplats där den förträffliga, kakhålsklapprande, antennlösa vettvillingen INTE arbetar. Satt där, med dojorna av och tassarna på bordet, läste kurslitteratur så att överstrykningspennan glödde när plötsligt personen i fråga dyker på även på denna arbetsplatsen. Kakhålsklappraren har inget i vårt arbetsrum att göra, det är inte ens antennlösingens enhet men ändå stövlas det in och vettvillingen kläcker ur sig: "Nu stör väl jag dig" när jag upplyst vederbörande om vad jag faktiskt försöker att uträtta. Efter detta konstaterande sätter sig kakhålsklappraren på en stol och drar igång svadan. Jag packade ihop och körde hem efter ungefär 15 minuter då jag insåg att klapprandet med största sannolikhet inte skulle upphöra förrän jag antingen fått gå på lunch eller helt sonika skulle ha avlivat mig själv i ren frustration.

Vad är det för fel på folk?

Over and out

Lite som körsbär i choklad

Ooo, lala! Här är jag! long time no see, kära vänner! Ett tag trodde jag att lusten att blogga hade tagit tåget till Uzbekistan och lämnat mig ensam här i kära gamla Sverige, men jag kände det idag att jo, den fanns nog kvar ändå. Den har väl typ legat lite i ett ide och slumrat under några år, men idag vaknade den till och den gjorde inte som man kanske hade förväntat sig efter några år i mörkret, smög ut, utan den fullkomligt slängde sig ut och skrek: Hallå där världen, här är jag! Så nu är jag här, kära bloggare, tillbaka i cyberrymden (som man skulle sagt under 90-talets glada dagar).

Pluggar på universitet och jobbar numera som lärare. Ja, ni läste faktiskt rätt, jag har lagt ratten på hyllan och ägnar mina dagar åt att stå vid katedern (höll på att skriva katetern, men det hade ju varit skapligt märkligt om jag stått vid en kateter hela dagarna. Vad jobbar du som? Kiss-vakt, jag står här och kollar in det här kisset som rinner ner i den här påsen förstår du. Verkligen jääääätteintressant!) och försöker att lära ungdomar bra saker. Ratten ligger som sagt på hyllan, jag säger inte att det är för all framtid, jag har lagt den där och så får jag se om den får ligga kvar eller om jag eventuellt tar ner den och sätter tillbaka den i en Scania några år till. Nåja, att vara lärare är minsann både utmanande och lärorikt, på alla möjliga sätt ska jag säga er. Ibland är det roligt, ibland är det... inte så roligt. Men det klart, chaufförsyrket är också varierande roligt. Skillnaden för mig är nog att köra lastbil det är jag en fena på, jag kan göra det i sömnen (tror jag, jag har såklart aldrig testat, det skulle kunna bli lite konstigt. Köra ut chips när man sover liksom, hur skulle det se ut?) men att vara lärare är jag ny på och allt som jag är ny på och inte kan är jag jävligt dålig på. Som när jag skulle lära mig att köra motorcykel, jag tycker liksom att det är lite pinsamt att inte vara bra på saker. Jag vill vara bra på saker som jag gör, annars tycker jag att det är lite småpinsamt och skämmigt, och jag är helt enkelt sämst på att vara sämst. Nåja, jag åker till jobbet, kämpar på och hoppas att jag plötsligt ska vara okej bra på att vara lärare. Fram tills dess kämpar jag på och hoppas att ingen kommer på mig att jag inte är vuxen själv och såklart inte kan jobba som lärare, man måste ju vara vuxen då ju!

Jag ska inte trötta ut er med en massa långt dravel så här det första inlägget på typ 1000 år men en snabb uppdatering kanske inte är fel. Så jag tänkte jag slänger ut det så här bara: Jag är singel. Så, nu vet ni det och jag orkar inte dra storyn. Eller jo, det gör jag kanske, men jag tänker ändå inte göra det,  jag orkar inte dra det i smutsen och jag vill inte heller göra det. Jag drar den gamla klyschan, det är aldrig ens fel att två träter. Så sant, så sant och mer än så behöver vi inte ventilera det hela. Ute på marknaden är jag i alla fall och det är ju ett tag sedan. Det känns lite märkligt och lite ovant och jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera det hela. Jag vet inte men jag hade en känsla av att män i min ålder skulle vara lite mer vuxna än killar i 14-års åldern. Jag konstaterade snabbt att så inte var fallet, många män i 40-års åldern är fortfarande som småkillar. Många verkar drivas av hormoner och det mindre huvudet de har (inte det som sitter på halsen. Det kan ju emellanåt hända att någon man har ett väldigt litet huvud på halsen också men det är ändå inte det jag tänker på. Jag tänker på det där flintskalliga, lilla huvudet som har ett eget litet liv lite mer söderut på mannens kropp. Ja, äh, jag tror ni fattar vilket jag menar utan att jag krånglar in mig ännu svårare resonemang här) och inte så mycket av andra saker så som att sitta i min soffa och glo på tv (eller vänta jag har ju ingen tv! Om du jobbar i Kiruna på Radiotjänst kan du blunda och hoppa över vad jag skrev) eller bara laga lite mat. De bra männen är dessutom redan upptagna, det fattar man ju! När jag då tänker att de bra kvinnorna också borde vara det blir jag lite ledsen och tänker att jag kanske är lite som den där likörindränkra saken i Alladinasken som ingen vill ha. Men sedan minns jag att den rackaren är utbytt mot någonting annat nuförtiden och då blir jag lite gladare. Sedan minns jag att den kanske är något med fläder i och då blir jag ännu mer ledsen för likör är ju ändå godare än fläder. Det finns inte mycket som är mer obehagligt än fläder.

Nåja, inte kan jag sitta här och känna mig som en spritindränkt chokladbit en fredagkväll! Jag går helt enkelt och lägger mig och dömmer, för i drömmen träffar jag "mannen i mitt liv" varenda natt.

Godnatt och på återseende snart!