Att man alltid ska få ha det så roligt

Snart dags att åka till jobbet för sista gången i år (och för första gången nästa år).

Det hade varit roligare att gå på festen vi var bjudna på.

Åhhh!

Men vad är väl en bal på slottet när man får kuska runt i lastbilen?

*Suck*

Over and out

Ingen bra beställning

Den som beställde den här blåsten kan ju ta tillbaka den beställningen för det är minsann ingen höjdare.
Basta!

Over and out

Bradålig jul

Skinka
Julmust
Klappar
Gran
Sena kvällar
Glögg
Nötter

Ja, ungefär så var julen. Ungefär som vanligt.
Det bästa av allt var att den firades med alla barnen, alltså alla fyra.
Det sämsta var att Systeryster och hennes familj saknades.
Men nu är det jobbardags igen och slut på ledigheten. I alla fall för mig.

Over and out

En finfin julklapp till far

Minsann, minsann, det är inte så ofta jag bloggar nu för tiden. Jag vet, jag vet jag är urtråkig. Men det är ju inte så att alla mina tankar och funderingar, både bra och mindre bra, har tagit slut, det är mer orken att sitta vid datorn som inte finns. Inte direkt lusten heller måste jag erkänna.
Eller så är det väl så att de ensam kvällarna är slut helt enkelt. Förut blev man ju sittandes ensam när barnen kojat och nu har jag ju sällskap av Oxfilén när mörkret faller. Och den som inte hellre blir kysst av en stilig brandman än tittar på tv eller knappar på en gammal laptop borde låsas in.
Fast jag bara säger det, den här brandmannen är min. Bara så att ni vet det.

Har varit hemma från jobbet i två och en halv vecka, först med en underbar förkylning (igen!) sedan med en unge som fått stafylokocker i ett gammalt fästingbett. Jättebra nog så fick han pencillin mot det. Mindre bra var att han fick en allergisk reaktion av det. Mindre bra var det också att stafillisarna spred sig även till exsemen vilket resulterade i en unge som såg ut som ett vandrande paket med köttfärs. Det allra sämsta av allt var att det kliade som sjutton och att det var synd om han. Att han sedan var tvingad att ta stora tabletter inte mindre än tre (!) gånger per dag gjorde ju inte direkt lillkillen gladare.
Gråt och tandagnissel har det varit vid vareviga tablettintag, tills storebror plötsligt en dag sa att han skulle tänka på något roligt medan han tog tabletten (just i detta fallet att tänka på någon grej som de gör när de spelar ett visst tv-spel). Det hela restulterade i att lilleman svalde tabletten av bara farten och plötsligt kom på det lilla knepet eller vad det nu är man gör när man tar en stor tablett. Så nu är det ett evigt tjatande om han inte ska få ta sin medicin snart (-Snälla mamma, nuuuuu då?).

Igår berättade lilleman också vad han ska ge sin pappa i julklapp. Han ska få tabletterna. Ja, alltså inte själva medicinen utan han ska få i julklapp att lilleman har lärt sig att ta tabletter. Fin present tycker jag.

Over and out

Erkänn, vad köpte du?

Tv-shop. Vem är det som köper alla träningsredskap, mirakel rengöringsmedel och mirakel bh:ar? Vem är det som tror att mirakel bantar medicinerna som säljs där verkligen fungerar? 

Jag tänker lite i mitt stilla sinne att om de här prylarna var så där fantastiskt bra, skulle vi inte ha hört talas om dem då? Jag menar i något annat forum än just Tv-shop?

Fast det är ändå lätt att fastna i Tv-shop och liksom fantisera om att alla de här fåniga sakerna verkligen funkar.

Och just, ja, om ni äger nåt från Tv-shop, eller har gjort, let me know. 

Själv köpte jag faktiskt mirakel rengöringsmdelet Didi7 i det förvirrade tillståndet när reklam var nytt på tv och man fortfarande gick tidigt till bion för att se reklamen. Det var precis lika värdelöst som man nu förstår att det skulle vara. Det var som en kräm som man skulle lösa upp i vatten, det var bara det att krämen inte löste sig i vatten utan låg som en kladdig korv på botten av hinken. På reklamen skulle man ta det i handen och liksom lösa upp det i vattnet, i verkligheten så fastnade det på fingrarna ungefär som vilket salva som helst. Om det gjorde rent något? Ja, ungefär lika bra som vilken annan salva som helst skulle göra, dvs inte alls.

Over and out

Överkörd, jag är så överkörd

Ja, just ja, det var ju vårdcentralen, ja.
Du behöver sova mer. Sluta jobba natt.
Tack för den utförliga diagnosen.
Men en jävla massa prover tog hon i alla fall.
Så hon körde ju inte över mig med en ångvält i alla fall. Mer som med en kavel.
Så det får väl anses som bra för att vara skojarcentralen vårdcentralen.
Nej, nu var jag så där dum igen. Fy, mig, fy!

Over and out

Melon i vattenglas. Och andra märkliga ting.

Ledigheten förflöt utan att jag gjorde någonting vettigt. Fast, jo, det känns vettigt att ligga i sängen och skratta sig fördärvad med Oxfilén till klockan passerat både lunch och eftermiddagsfika. Julbord med hans tokiga arbetskamrater var inte heller dumt. Så att ni inte missförstår, så tokiga som i roliga, inte tokiga som i crazybanana.

Började på ett nytt arbetsskift i tisdagskväll och redan första natten hände det märkliga saker. Det dök upp en ledsen och frusen lite tjej som jag fick låna ut jacka och passagerarsätet till. Skjutsade henne till en station så att hon kunde ta sig hem. Inte kunde jag lämna henne ensam där, mitt i kalla natten. Det går ju bara inte.
Jag hoppas bara att hon kom hem sedan, om än sent.

Kom sent i säng och sov som en stock i exakt två timmar och tio minuter. Sedan vägrade liksom ögonlocken att stängas och kroppen att ligga stilla. Summan av det blir ju att man inte sover och summan av det blir ju att man är sjukt trött och därmed en inte alltför bra chaufför. Men vad gör man? Jo, man ligger kvar och läser i några timmar till och sedan gosar man några timmar med Oxfilén och känner sig trots allt ganska levande.

Den här natten blev inte alls så trevlig. Det började redan på lagret att strula och jag blev sen iväg. Hade sedan fem däck att efterdra och det är inte så värstans smidig på en artonhjulare. Jag menar, det är lite större doningar än på en personbil och en herrans massa fler bultar på varje hjul.
Nåja, så var jag i alla fall på G mot första lossningen och det rullade på trevligt  och jag tänkte att det nog inte skulle bli värre än så. Men ack, ack, ack så fel jag hade. Kommer fram till lossningen och något smartskaft har ställt av typ femtioelva pallar mitt för godsmotagningen. Ja, men man tackar så ödmjukast, idiot! Planen runt själva lossningsplejset är full av väldigt strategiskt (not!) utplacerade stolpar och jag trodde ett tag att det inte skulle gå att ta sig ner där. Nåja, skam den som ger sig, trettio minuter senare hade jag i alla fall lyckats med konststycket att lirka ner 25,25 meter tradare vid kajen. Ungefär som att klämma in en melon i ett dricksglas. Men glad det var jag inte. Inte alls.

Under tiden som detta drama utspelar sig mitt i natten kommer också en skön feber smygande som en indian i moccasiner. Luftrör torra som ett sämsskinn som legat ett år i solen och en känsla i bihålorna som närmast kan beskrivas som luddig som fetvadd. Åh, ljuva känsla. Lägg på en känsla i bröstet som av fjärilar och då pratar vi inte om sådana där magfjärilar som jag får när Oxfilén går i bara kalsonger utan ett obehagligt fladder lite åt vänster i bröstkorgen. Inte så där jättebra tänker jag. Det kanske ni också tänker men då tröstar jag er med att tid redan är beställd på vårdcentralen för besiktning av den här gamla trotjänaren. Fladdret har varit där några veckor nu och känns inte bra. Inte bra alls faktiskt. Det troliga är väl att det helt enkelt är trötthet som gör det men de tyckte att jag skulle komma ner och ta lite prover och jag är ju lika artig som vanligt och gör som jag blir tillsagd. Skit i det nu, jag berättar mer om det sedan när jag vet nåt.

I alla fulla fall så fick jag i alla fall blunda en timme i bilen, vilket var nödvändigt för att jag överhuvudtaget skulle kunna tänka och fungera. När jag så åker från sista lossningen och tänker att snart är den här skitnatten över och jag får komma hem, duscha hett och ligga i min soffa och bara tillåta mig att vara sjuk, så ringer den där vidriga, slitna, skitiga saken som stavas jobbtelefon. Jourkillen berättar snällt att jag får den äran att åka ner till åkeriet och lasta sju pallar med laxar. Nåja, tänker ni, sju laxar i en lastbil kan väl inte vara så illa. Det är det inte heller, säkert bättre än sex laxar i en laxask, men det är inte själva fiskarna som är problemet. Det är själva åkeriet. För att var mer specifik, själva byggnaden som åkeriet ligger i. Det är toklitet och det är tokmånga bilar som ska in i tokfå portar och sedan ska tokmånga chaufförer springa som yra hönor och köra på varandra med truckarna på hälsenorna. Jag fullkomligt älskar att vara en av de yra hönorna och få hälsenorna kapade. Speciellt när jag är sjuk och trött så jag måste palla upp ögonlocken med tändstickor för att inte av misstag råka blinka en gång för det innebär plötslig sömnattack. Då skulle jag helt enkelt bara somna där på golvet mitt bland alla hönsen och sedan vakna upp och sakna fler kroppsdelar än bara hälsenorna.

Jag glömde nämna att gården runt själva byggnaden dessutom är mer lagom till att parkera trehjulingar på ett dagis än trafik av lastbilar i varierande storlek. Så att ställa av en fjorton meter lång vagn där inne är ju bara att glömma. Alltså måste man först ut på gatorna och leta efter en liten lucka mellan alla vagnar och trailrar som står överallt i kvarteret.
Nåja, några timmar senare var jag i alla fall på väg hemåt. Fortfarande trött, fortfarande sjuk men i alla fall lite gladare.

Nu landar jag i soffan en stund innan jag ska agera nåldyna på vårdcentralen.
Medan jag gör det tänker jag på att själen i alla fall är friskare än någonsin. Synd att inte kroppen kan fatta att den också ska må bra. Jag skäller lite på den och hoppas det hjälper.

Over and out