På sexton hjul genom Sverige

Nu har det varit lite mycket, av det mesta förutom fritid. Var ju och snackade lite med en åkare som jag känner på måndagen och redan på tisdagen ringde han mig och frågade om jag kunde byta av en kille som blivit sjuk. Så jag körde till en grannstad och tog över bilen där och visste egentligen bara att jag skulle till huvudstaden. Nåväl, jag kom dit, lyckades hitta var jag skulle (vilket var ett av de värsta ställen man kan våga sig in med ett stort släp där uppe. Fast det visade sig inte vara något märkvärdigt alls när allt kom om kring)  och lyckades komma på hur man bar sig åt med öppningsbara sidor och underliga spännband på golvet som inte jag alls är van vid.
Jag har ju inte gjort något annat än kört mat och det är ju helt annorlunda det.
Nåväl, jag fixade den där första dagen och sedan dess har det så att säga rullat på (hehe). Den här veckan blev det att sova i lastbilen två nätter och det var premiär för mig. Så nu kan jag kanske kalla mig för trucker på riktigt. Blev en lite nätt vända på 136 mil i mestadels äckligt snöande och hård blåst så det var spännande. Dessutom var jag uppe i fjällen och det var en ny upplevelse det också! Snö så att det räckte mig till midjan och blåst som jag aldrig sett maken till. Premiärkört i Sveriges näst största stad också och det var ju också spännande (och lite läskigt). Men ändå när jag kom hem igår så kände jag mig stolt och nöjd över att ha fixat det här och att jag faktiskt kan själv.
När jag kom hem hade jag också fått ett fack på jobbet med mitt namn på (rolig detalj var att det var facket längst ner och en kille, mycket längre än jag, fick flytta upp till den översta platsen. Haha, 162 cm över havet och stolta 162 cm!) . Då blev jag varm i magen och tänkte att den här timanställningen förhoppningsvis blir en tillsvidareanställning.

Hund, gubbe och barn blev glada när jag kom hem. Mest för att det blir längre promenader, mindre matlagning och tvätten tvättad och vikt.



Nej, jag skojade bara!

Over and out

Jaaaaaaaaaaaa!!!

Jag har ju glömt berätta att jag fick jobb! Ännu så länge bara på timme men ändå, ett jobb!

Jag berättar mer sedan, nu blev det natt här.

Over and out

Joråsåatt... skitbra på arabiska

Så, då blev det en ny vecka med nya utmaningar. Ska väl som vanligt nu för tiden bråka lite med facket, söka lite jobb och kämpa på rent allmänt.
På arbetsförmedlingens hemsida när man loggar in så kommer det upp jobb som det står att de passar mig på och dessa jobb ska man, som jag har förstått det, vara tvingad att söka för att ha rätt till a-kassa (Ha ha det är ju ett skämt redan där eftersom jag fortfarande är avstängd därifrån och inte får någon a-kassa). Idag hade det kommit in ett nytt jobb där som jag då alltså måste söka. Jobbet innebar att man skulle köra ut färdiglagad mat och jag misstänker att det handlade om pizza. Ja, visst det kan man jobba som, det är absolut inte det jag menar, det var bara det att ett av kraven för jobbet var att man skulle tala flytande arabiska. Ja, där kan jag säga att vi har ett jävligt stort problem för jag kan inte ens säga "hej" på arabiska. Men jag gör väl som jag brukar, jag skickar helt enkelt en ansökan och tycker synd om rekryteraren som måste sitta och sortera bland alla andra som jag, som inte talar ett ord arabiska men ändå måste söka jobbet.
Förra veckan sökte jag flera jobb där ett av kraven var att man hade ADR-intyg, vilket jag inte har. Dessutom sökte jag flera jobb där ett krav var YKB och det har jag inte heller. Flera jobb där båda dessa var ett krav sökte jag också. (Vad dessa förkortningar står för orkar jag inte dra, vet ni inte och är nyfikna så googla det. Kort annars så har det med chaufförsyrket att göra).
Man tänker bara att det är så onödigt för mig att sitta och skriva ansökningar till jobb jag inte har rätt kompetens för och dessutom onödigt för de som ska sitta och läsa igenom ansökningarna och inse att jag inte har rätt kompetens för det. Suck. Dubbelsuck och trippelsuck.
Nu väntar jag bara på ett samtal från kommunen i och med att min vattenräkning blev trippelt så dyr som vanligt i december (jättelägligt när man har noll inkomst va?) och se vad det var som gick fel där, sedan ska jag ut med lopphögen en sväng i kylan. På eftermiddagen ska jag iväg på en jobbintervju, så håll tummarna!

Over and out

En smetig, kladdig, äcklig hundskit på en sten

Han är inte en underbar pappa. Allt var inte gulligt, rosa och fluffigt när ni var där. Det var folköl, bråk och en psyksjuk kärring. 

Han är en skitstövel.

Han är en värdelös pappa.

Han är en skit.

Acceptera det!

Jag vet att man inte får känna så här men ibland blir jag bara så jävla trött på att höra hur jävla viktigt han är fast fanskapet inte visat sig på fem jävla år! 

Jag vet att jag inte får känna så här för det är så jävla barnsligt men ibland blir jag så jävla trött på att vara den som alltid finns här, som ställer upp i vått och torrt. Den som tröstar, tar hand om, betalar, skjutsar, hämtar, möter.  Den som är en blommig soffa i hörnet i förhållande till Den Store Pappan. 

Den Store Pappan som vi inte har sett till på fem år, som inte betalar, inte hämtar, inte skjutsar, inte tröstar, inte syns till alls faktiskt.

Den Store Pappan som sitter högst uppe på en pidestal. 

Fast jag ser ju mest en kladdig hundskit på en sten...

Skulle vara skönt om du slutade tycka synd om dig själv och såg vad du har. Du har en underbar "pappa" som hämtar dig, skjutsar dig, betalar, möter dig när du inte vågar gå själv, som fixar mat till dig, som dammsuger ditt rum, som lagar dina grejer, som tröstar dig när du är ledsen, som finns där i vått och torrt. 

Fast det ser du ju inte. Det enda du ser är en hundskit på en sten.

Vi finns här. Varje dag, varje timme, varje minut. Ställer upp för dig och älskar dig villkorslöst. 

Men ibland blir jag så jävla trött. Vill, som en barnunge, skrika:

-Jaaaa, men gå dit då för helvete! Och ta med dig alla dina saker och bo där då för i fan!!!! 

Fast det gör jag ju såklart inte. Jag är ju din mamma och jag älskar dig mer än mitt eget liv. 

Jag blir bara så jävla trött ibland på att "bara" vara mamma. Fast jag vet att du älskar mig, jag vet ju det. Du säger till mig att jag är din förebild, att du älskar mig och att du är stolt över mig.

Så, det är egentligen bara jag som är en barnrumpa som känner så här, jag vet det. Och jag vet inte ens om man får vara så larvig när man är en vuxen mamma. Fast jag skriver det bara här, där du inte läser det istället för att säga det till dig. Jag vill inte lägga det på dina axlar, för du har faktiskt rätt att känna precis som du vill fast jag blir ledsen.

Men ibland blir jag bara så trött.

Over and out

God Jul & Gott Nytt År

Bättre sent än aldrig heter det ju.
Shit, jag har missat att blogga under hela julen! Jag vet inte hur det gick till men nu är det ett nytt år och jag har inte skrivit någonting om det som varit. Ingen årskrönika till er, kära läsare.
Vi får se, kanske i morgon, just nu ville jag bara tala om att jag lever.

Over and out

Ps. Nej, inga pengar på kontot ännu. Ds.