I den verkliga världen

Det här är mitt 967:e inägg i bloggen. Det har dock inte blivit så många inlägg den senaste tiden och kanske kan vi skylla en del av det på Oxfilén. Det här halvåret som har gått sedan vi träffades har liksom gått åt till annat än att sitta vid datorn. Tänker att det nog märks rätt tydligt på min facebook också. Fnular vidare och konstaterar att det nog är positivt att jag tillbringar mindre tid på nätet och mer tid i den verkliga världen.

Just nu tillbringar jag tiden i den verkliga världen med hög feber, huvudvärk och halsont. I lördagskväll hade jag nästan 40 graders feber och yrade om glass som såg ut som färg och allt vad det var. Var så mosig i huvudet att jag nästan blev rädd själv. Ja, ja tänker ni, det är ju inte som att hon är så knivskarp alla gånger i vanliga fall heller, jag menar det rör sig ju en del märkliga tankar i den här hjärnan de friska dagarna också. Och jo, det är sant, men det här var något annat. Det gick liksom inte att behålla en redig tanke utan det svävade runt och blandades upp och jag drömde fast jag var vaken. Märkligt.
Nåja, febern är i alla fall inte fullt så hög även om den är kvar. Somnade huttrandes under två täcken och vaknade i en pöl av svett med båda täckena på golvet.
Lever gör jag i alla fall, men bra mår jag inte.

Men å andra sidan är det bara lite feber jag har. Det är ju inte hela världen och det kommer att gå över. Man kan ju tänka när man känner sig dålig och är sjuk att det är rätt synd om en. Men å andra sidan så är det ju inte så farligt för det går ju över snart. Det finns ju faktiskt många människor som blir sjuka "på riktigt" och aldrig blir friska igen. Om man då jämför sin feber och lite halsont med det så tycker man plötsligt inte så synd om sig själv längre.

Mig är det i alla fall inte ett dugg jävla synd om. Nej, det kan det ju inte vara så bra som jag mår. Ja, nu menar jag inte att jag plötsligt och mirakulöst blev frisk från febern och att halsontet flög sin kos, utan jag menar inuti. Jag menar i själ och hjärta. Där mår jag bra. Fantastiskt, underbart och till hundra procent.
Och då kan jag stå ut med att ha feber en dag eller två, jag till och med en vecka.

Resten av den här dagen tänker jag fortsätta med att ligga i sängen och möjligtvis flytta mig över till soffan. Om jag orkar. Fast ett problem jag har är att alla barn är bortresta och Oxfilén är på jobbet vilket innebär att jag måste hasa mig ut med jycken. Han lär få nöja sig med en väldigt kort och inte så intensiv promenad men det kan inte hjälpas.

Till mina vänner som läser mig blogg vill jag passa på att säga:
Jag tänker på er även fast jag är sämre än någonsin på att höra av mig.
Bara så att ni vet.

Over and out