Att leva och inte bara andas för att överleva

Nu mår jag sådär så man bara känner att man inte vill mer. Man vet att man kommer att gå upp, fortsätta leva och kriga på. Men man vill liksom inte, man orkar egentligen inte men man gör det ju. Vad är alternativet? Att lägga sig ner och dö? Att ge upp?
Hur jävla drygt skiten är så finns ju inte något alternativet ändå. Ibland tänker jag att jag önskar att jag bara skulle ge upp och skita i allt, bara lägga mig ner och liksom bara dö. Men det går ju såklart inte, det funkar ju inte så.

Jag vet ju att någonstans finns min lycka och väntar på mig. Snart är det sommar igen, solen skiner och poolen är igång. Då kanske jag orkar träna igen, finna lycka i att springa tills benen värker av trötthet. Att sitta med ansiktet mot solen, njuta av värmen och dra in lukten av sommar och nyklippt gräs i näsan. Att ligga i solsängen vid poolen på kvällen i värmen och stirra upp i den ljusa sommarkvällen och se stjärnorna komma fram allteftersom kvällen blir mörkare. Såklart med Snajdarn på fötterna.

Snajdarn, min ständiga följeslagare, min räddare i nöden, min sammetslena, vackra hund med de kloka ögonen. Han vet att jag mår skit, han känner det och han visar det hela tiden. Han håller mig sällskap, han tröstar mig när jag är ledsen och han håller mig uppe när det är som värst. Har beställt en tatuering av han nu och förhoppningsvis blir den av snart. Av någon anledning känns det viktig för mig att göra den innan hans tid här på jorden rinner ut. Han är ju ingen valp längre, min vackra pojke. Tiden sätter sina spår och jag vet ju att det börjar dra ihop sig. Men kanske får jag behålla han några år till, ett tag till med min vackre prins och bästa kamrat.

Om alternativet att lägga sig på marken och bara absorberas och försvinna ner i jorden bland rötterna så skulle jag göra det nu. Att bara gå upp i atomer och försvinna. Nu finns ju inte det alternativet utan alternativt till att leva är ju att dö, vilket innebär att man måste antingen ta livet av sig, förolyckas eller plötsligt bli obotligt sjuk och tyna bort. Ta livet av sig är för veklingar och ynkryggar och det kommer jag aldrig att bli så det är inte ett alternativ. Att förolyckas vill man ju gärna slippa och alternativet att tyna bort av en sjukdom känns ju allt annat än angenämt. Alltså är alternativet att leva vidare, det ända som finns.

Men tröttheten är påtaglig. Jag vaknar med den, somnar med den och lever med den. Jag försöker att motivera min trötta själ och hitta ljuspunkterna. Jag försöker hitta lite lycka i mitt trötta inre för att orka lite till. Vissa timmar känns det omöjligt, paniken stiger och jag fattar inte hur jag ska orka! Fast samtidigt vet jag att jag kommer att göra just det, orka. För alternativet finns ju inte. Jag vet ju att jag är en fighter, en glad skit som ändå är bra på att leva. Jag vet att jag har ett värde och att jag faktist fått ett liv och ska vara rädd om det för det går fort, åt helvete för fort.

Den här julen har kanske inte varit så jävla rolig, tindrande eller positiv för mig, men jag vet att nästa kommer kanske att vara just det; rolig, tindrande och skitkul! Full av positiv energi, roliga upptåg och en sådan där underbar och härlig känsla av att vara lycklig. För det som faktiskt får mig att orka, att gå upp på morgonen är att jag ändå vet att jag kommer att vara där igen. Där, i mitt happyplace där jag hör hemma. För jag vet att jag är värd att vara lycklig, att jag faktiskt är, över lag, en bra människa även om jag har mina dåliga sidor.

Och när jag har uppesittarkväll med Ettan till klockan 03:30 med mängder av underbar hårdrock och snickisnack om livets väsentligheter, när jag åker till Tvåan och bara dricker kaffe i soffan med henne och mitt "barnbarn" och skrattar åt dåliga skämt eller när Trean bara dyker upp och vill sova här fast det är pappavecka och vi ser en usel film och spårar ur som bara vi kan, då om någonsin vet jag att jag faktiskt är bra. Att jag förtjänar att vara lycklig för jag har faktiskt gjord de här tre helt underbara människorna. De kommer faktiskt från mig och jag har faktiskt format dem till de underbara människor de är idag.

Eller när jag, som idag, åker till min kursare som jag faktiskt genuint verkligen gillar som människa och får hela själen uppfylld av energi. När hennes man säger direkt efter att ha presenterat sig: -"Jag har hört så mycket om dig!" och hon berätta hur kul hon tycker att det är att ha mig där och få visa mig sin familj, sitt liv som hon har när vi inte möts på kursträffar. Eller när jag umgås med en gammal kompis som jag trodde var förlorad för länge sedan och vi bara faller på plats som vanligt. Eller när jag blir bjuden på middag hemma hos en person som jag egentligen inte känner men som ändå vill ha mig med på en tjejkväll bara för att jag är, just jag. När jag faktiskt tar mig i kragen och fikar med en gammal arbetskamrat och vi sitter i tre timmar och pratar om allt och inget. När jag faktiskt säger jag när en kompis vill bjussa på mat en lördagkväll när jag egentligen ville åka hem och se en usel film och gråta mig till sömns i soffan.

Det är ändå de här sakerna som får mig att känna mitt värde. Min nytta med att finnas. Mitt liv. Mitt liv, som ändå är så värt att leva, att kämpa för, att fortsätta kämpa för.
För trots allt, trots att jag är sönder och trasig så är jag värd och livet är värt.
Därför kämpar jag vidare och andas och snart, snart kommer jag faktiskt också att leva. Leva igen och inte bara andas för att överleva.