lördag 3 november 2018

En antennlös, kakhålsklapprande vettvilling

Jag har ett nytt jobb som jag nämnde igår. Att vara lärare innebär oftast att man har sitt arbetsrum tillsammans med många andra människor och det kan ju på många sätt vara trevligt. Man har alltid någon att fråga när man ska installera en skrivare, man kan småprata lite när man ändå går och hämtar kaffe (ja, det dricks en massa kaffe i lärarrummet så där är det ingen skillnad från att vara chaufför) och om man behöver låna ett gem eller en häftapparat kan man bara sno en på grannens skrivbord (hmf jag menar såklart låna). Men, för här finns det verkligen ett men! Man delar också sin arbetsplats med människor som är helt antennlösa. Nu menar jag såklart inte antenner som myror har utan sådana osynliga som gör att människor kan läsa av situationer och ha vett att hålla snattran när andra människor arbetar eller är upptagna med andra saker som kräver koncentration. Jag menar, visst jag kan prata, ibland både på ut och inandningen men nog sjutton har jag vett och vet när det är dags att stänga kakhålet.

Så har vi då den här antennlösa personen som sitter och bladdrar dagarna i ända. Alla, och jag menar alla, andra i arbetsrummet använder hörlurar när den här personen är i närheten, vi måste, annars skulle vi inte få någonting alls gjort. Personen i fråga ringer privata samtal där det ska dyftas än det ena än det andra, och högt såklart. Så att ingen där inne missar någon oerhört viktig information om personens privatliv. Sedan när telefonen äntligen läggs på ser man hur folk tittar upp från sina skrivbord och tänker; "Ah, kanske kan jag ta av lurarna ett tag". Men icke! Då börjar vederbörande att istället bladdra oupphörligt med den stackars personen som just försökte smyga förbi för att få en kopp välförtjänt kaffe eller hämta en plastmapp på andra sidan rummet. Den stackaren dras in som av ett osynligt spindelnät och kan sedan inte ta sig loss förrän det är lunch eller den kraken begår självmord. Det övergår verkligen mitt förstånd hur man kan vara så extremt döv och blind för sin omgivning att man liksom inte känner av att; "oj, nu har jag nog gått lite långt".
Personen talar också gärna om sin egen förträfflighet och hur andra enheter är så dåliga och hur bra allt blivit just där personen själv numera arbetar. Såklart beror det ju på personens enorma yrkesskicklighet och allmänna förträfflighet.

Jag har två arbetsplatser eftersom jag råkar tillhöra två arbetslag och förra veckan var det bara jag som jobbade på den ena arbetsplatsen så jag körde in till jobbet för att sitta och plugga i godan ro. Det är då den arbetsplats där den förträffliga, kakhålsklapprande, antennlösa vettvillingen INTE arbetar. Satt där, med dojorna av och tassarna på bordet, läste kurslitteratur så att överstrykningspennan glödde när plötsligt personen i fråga dyker på även på denna arbetsplatsen. Kakhålsklappraren har inget i vårt arbetsrum att göra, det är inte ens antennlösingens enhet men ändå stövlas det in och vettvillingen kläcker ur sig: "Nu stör väl jag dig" när jag upplyst vederbörande om vad jag faktiskt försöker att uträtta. Efter detta konstaterande sätter sig kakhålsklappraren på en stol och drar igång svadan. Jag packade ihop och körde hem efter ungefär 15 minuter då jag insåg att klapprandet med största sannolikhet inte skulle upphöra förrän jag antingen fått gå på lunch eller helt sonika skulle ha avlivat mig själv i ren frustration.

Vad är det för fel på folk?

Over and out

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar