Bucklig hund och bajs på handen!

Min hund är bucklig. Ja, det är faktiskt sant, även om det låter märkligt. Det är inte så att han har krockat med en katt eller blivit påbackad av en kanin utan han fick en skaplig allergisk reaktion här för någon vecka sedan och blev full av bucklor hela hunden. Det var väldigt synd om han och man kunde knappt känna igen honom varken till utseendet eller till sättet.

Nåja, en tripp till vetten, lite medicin och han var snart på bättringsvägen. Utslagen försvann och svullnaden gick ner. Tyvärr så kliade det väl fortfarande och han har nu två stora, läskiga sår på insidan av öronen och måste tvättas några gånger om dagen och så har han hårda buckor som savar på huvudet. Troligen är har det ju blivit att han kliat sönder sig, ungefär som en annan gör och det är sår som savar under pälsen. Tvättar och fixar och hoppas det snart ger med sig.
Just ja, han är sitt gamla vanliga glada jag till sättet nu i alla fall och det är ju huvudsaken, lite bucklor kan man ju ta.

Annars har jag ju haft semester och inte lyckats blogga en enda gång under hela tiden och det är ju rätt så bra gjort. Men vi har faktiskt fått en himla massa annat gjort. Målat saker som skulle ha målats när jag flyttade hit för fem år sedan, bytt ett tak och en stupränna som skulle gjorts för fem år sedan. Och så har vi åkt en massa motorcykel förstås, säkert dubbelt så många mil som på hela förra sommaren.
Solat, badat och bara varit har vi också hunnit med så det har varit en skön semester helt enkelt.
Vi avslutade den med att ta hojen och åka till en av mina äldsta vänner och hälsa på över helgen, en verkligt trevlig och avspänd helg med massor av god mat, trevligt sällskap och en del rödvin. Abbans så kul helg!

En skum sak som hänt under semestern har hänt på mornarna när jag varit ute med Snajdarn. Ja, ni läste rätt, jag har faktiskt gått upp tidigt varje dag på hela semester (utom en och då var jag så fruktansvärt bakfull så den dagen gillas inte) och gått ut med Snajdarn. De flesta dagarna har jag gått själv med bara radion i öronen och så hunden då förstår (fast han har ju inte varit i öronen utan i andra ändan av kopplet). Flera av dessa mornar har jag vid själva bajsupp-plockningen fått bajs på handen. Helt otroligt eftersom påsen har varit hel och bajset har varit i påsen och jag fattar inte exakt när jag fått bajset på handen. Inget bajs utanpå påsen, bara lite i eller på handen. Som ni förstår är det ju inte så trevligt när man är en bit hemifrån och inte kan tvätta sig och man går ju inte precis och bär med sig tvättlappar som man gjorde när man hade småbarn. Så det har slutat med att vi gått ner till ån om vi varit långt hemifrån så att jag kunnat tvätta av mig det med vatten och sand. Snajdarn har blivit glad varenda gång eftersom han ju älskar att bada, så jag antar att det varit något gott med det i alla fall, i alla fall för han.
Ett tag funderade jag på om det var någon som perforerade bajspåsarna på jävelskap men det sjuka är att jag inte har hittat några hål i dem heller. Fast det klart, när man väl plockat upp bajset och sedan inser att man har bajs på handen så står man ju inte direkt och undersöker påsen så värst noga. Det är mer:
-URK! Blä! Hjälp! medan man äcklad springer runt och får lite lätt panik och slänger sig ner och försöker torka av det i gruset/gräset/vattenpölen.
Ja, Herre Gud, hoppas det är slut med det nu när semestern är slut, att det liksom hade något sjukt kosmiskt samband. Eller nåt.

Föresten, igår var jag glad som ett litet barn när jag kom hem från jobbet för i brevlådan låg min Plåstrabok som jag beställt. Hipp och hurra vilken lycka! Ännu gladare blev jag när jag såg att Malin Svedjeholm som ritar Plåstra skrivit dit en personlig hälsning på mitt paket. Åhå, lycka!

Fast någon bild på det kan jag ju inte lägga ut här utan att avslöja min identitet och likt Stålmannen, Läderlappen och Fantomen håller jag ju hårt på min hemliga identitet och låter ju ingen få veta vem jag egentligen är. För jag menar vem skulle berätta om bajs på handen om folk visste vem man var? 

By the way så läste jag ut Plåstra redan i natt och höll på att storkna av skratt åt när hon låter sina ögonbryn växa ut när hon experimenterar med sin hårväxt. Precis så såg jag ut under mina tonår, precis! Vilket vi också såg bildbevis på i helgen (mouhahahhahahha!!!)

Tack Malin, för din helt underbara serie, Plåstra! 

Ni som har missat den, spring och köp, genast.

Nu ska jag gå ner i källaren och riva lite golv för det finns en liten, liten och gullig vattenläcka där. Härligt! 

Over and out

Långtråkigt

Inget är som väntans tider. 

Inget är i alla fall lika tråkigt.

Over and out 

Martyrens liv och leverne

Kör på med hellweek, går på natten i kväll och kör till måndag morgon. Åh, vad härligt! Men det är i alla fall näst sista veckan innan semester så jag antar att det bara är att kämpa på.

Det är skitsynd om jycken just nu eftersom jag sade att han fick stanna i hallen ungefär en halvtimme efter att vi kom hem från promenaden eftersom det spöregnade ute och han var genomsur. Även fast jag torkade av han så vill jag ju inte så jättegärna ha hans blöta avtryck i hela huset och det är inte trevligt när man lägger sig i köksoffan med blöt päls. Han kunde ju ha vett att ta av sig kostymen när vi kommer in tycker man. Parkera tassarna på skohyllan och hänga av sig pälsen i badrummet tills den är torr. Är det så mycket begärt?
Han behagade inte ens lägga sig ner där ute utan satt bara där, blöt och eländig tills jag till slut gav upp och bjöd in han. Efter middagen bestämde han sig sedan för att det var en jättefin idé att torka av dräggel och hundmat på min beiga soffkudde, vilket jag kände var lite onödigt.
Skickade ner han till korgen där han nu sitter och blänger surt på mig. Nåja, det går väl över.

Sommarlov för barnen betyder extrajobb för mamman. Mer matlagning, mer tvätt och mer städning och ganska så obefintligt med egentid. Fast just idag är ingen hemma, Trean är hos pappa, Tvåan hos kusinerna och Ettan hos sin flickvän. Jag passade på att riva ur Ettans säng och tvätta sängtopp och hela skiten. Det är väl bäst så att inte flickvännen blir sjuk där inne i misären. Själv är han ju van vid det och det är väl därför han typ aldrig är förkyld, världens bästa immunförsvar, typ. Inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju.
Jag minns faktiskt att mitt rum, hemma i barndomshemmet, var lika snuskigt och ostädat som mina tonåringars rum är nu men jag kan liksom ändå inte fatta att man vill ha det så där. Hur orkar man vakna och somna i en enda röra av tvätt, skitiga tallrikar, godispapper, pant, damm och hundhår?
För det mesta stänger jag bara dörrarna när jag tycker det blir för äckligt men när det blir alltför sunkigt så röjer jag av skiten.
Jag skulle faktiskt behöva tjata lite mer på barnen, men jag är så jävla dålig på det! Helt enkelt urusel! För om man faktiskt säger till dem så är de jätteduktiga på att göra saker, men det är ju just det, att man måste säga till dem. Jag är så kass på det och är nog mer som en martyr, jag gör det själv samtidigt som jag tycker oerhört synd om mig för att jag alltid måste göra allting själv.
Ganska så patetisk faktiskt, men säkert ganska så vanligt i många familjer.
Oxfilén gör en massa saker men är inte världsbäst på att städa. Han gör det såklart om jag ber han men han är inte typen som ser att aha, där ligger det damm, jag drar fram dammsugaren.
Så enkelt sätt borde det ju bara vara för mig att säga till både gubbe och ungar att idag kära ni gör ni det här medan jag är på jobbet. Fast det funkar liksom dåligt för det känns som att jag tjatar då och jag hatar verkligen tjat. Att säga en sak en gång är ju dessutom inte att tjatat så jag fattar inte att jag har sådana problem med det. Jag kanske bara gillar att vara martyr?

Nu har han i alla fall lagt sig ner, men glad ser han ju inte precis ut. Eller har han lagt sig i ena hörnet av korgen för att han tänker att jag ska ligga i den andra ändan? Eller så är han bara som matte, martyr och ligger i ena hörnet för att det är ändå så synd om han för att han inte får ligga i soffan och dräggla på mina kuddar.

Over and out

Helvetesvecka på G

Okej, jag vet, det är 200 år sedan jag uppdaterade. Förlåt! Det har bara varit lite hysteriskt ett tag med studentskivor och främmande och bilar som måste besiktigas och allt vad det har varit. Dessutom ska man ju hinna med att jobba och lite sådant där under tiden också.
Har börjat hos en jobbcoach som ska hjälpa mig att hitta ett nytt jobb efter oktober då jag ju faktiskt slutar på mitt jobb där jag har varit i fem år. Visst, hitta ett nytt jobb. Men först vill jag ju bestämma mig för vad jag  vill försöka hitta för jobb, jag har ju ingen aning! Jag vet bara att jag inte vill fortsätta som nu.
Veckan som kommer nu är en sådan här helvetesvecka som troligen kommer att göra minst 66 timmar och troligen mer under sex dagar. Känns inte så lockande direkt men nu är det i alla fall bara denna och nästa vecka och sedan är det faktiskt semester. Underbart!

Biljävlen dog en lördag så nu åker jag i min gamla pärla. Men det är ok, den funkar bra. Mest synd om Oxfilén bara som får åka cykel till jobbet. Men det känns som att det är bättre han cyklar sina fem minuter än att jag skulle göra det för det skulle nog ta 1,5 timme eller något sådant. Snäll är han i alla fall som lånar ut den till mig.

Helgen har varit bra, lite studentfirande, lite motorcykel och en del grillat. Mer sådana helger, fast det klart studentskivor lär ju dröja ett tag nu men grilla och åka hoj hoppas jag det blir mycket av under sommaren.
Barnen har sommarlov nu och det innebär att det går åt sjukt mycket mat och att man aldrig får vara ensam hemma. Fast å andra sidan innebär det ju också att man får vara med sina underbara barn varje dag och att hunden aldrig behöver vara ensam. Så på det stora hela är det ändå på plus.

Nehej, bäst jag trollar fram en matlåda och drar iväg och kör igång helvetesveckan så att den tar slut någon gång. Hej på er!

Over and out

Gammal som gatsten

Idag fyller jag år och det har vi firat med pastasallad, tårta och kaffe. Och så tjocka släkten förstås. Nöjd med dagen och glad ända in i själen. Men trött nu och nu blir det en film i soffan med Oxfilen innan jag somnar sött.

Hårt, högt älskade jycke

Hittade några gamla bilder på Snajdarn när han bara var en liten skit. Kan knappt fatta att han varit så där liten min fina, vackra herre. Men bevisligen har han det. Älskar den här jycken så att det värker i hjärtat. 

Over and out

Hoppskutta till hobbyrummet, eller var det mer som att vada i vatten?

Hänger lite i mitt hobbyrum, som ni kan se ovan. Tyvärr har jag ett problem, det går nämligen bara att köra en av maskinerna i taget, annars går proppen. Inte så värst praktiskt, nej. Med fem personer och en jycke blir det ju en del tvätt, speciellt som två är tonåringar som gör av med femhundra handdukar i veckan och ibland byter kläder fler än en gång om dagen. Men det får gå, som allt annat. Eller ja, allt och allt, ormar till exempel går ju inte, inte heller sniglar, larver eller min yngste son. Han mer liksom hoppskuttar för det mesta. Önskar jag hade halva hans energi. 

Energi är något jag inte har för tillfället, det känns lite som att jag går på halvfart hela tiden. Som att röra sig i vatten eller som att fötterna är fulla av inkletad lera som liksom tynger ner mig när jag ska gå. Tror hela tiden att jag ska bli sjuk men blir aldrig det utan går här i min lera och hoppas nästan att det ska bryta ut någon så att energin kan komma tillbaka sedan.

Kanske är det oron över att jag faktiskt ska bli arbetslös om några månader? Jag vet inte, jag orkar inte tänka på det heller. Å ena sidan är jag glad och lättad över att jag faktiskt ska komma därifrån, å andra sidan är jag livrädd för hur jag ska försörja mig. Men det löser sig, det vet jag. Frågan är bara om jag kommer att hamna på ett likadant jobb, med lika jobbiga tider och sedan sitta fast där och vantrivas och vänta på hjärtattacken. Jag vill inte det, jag vill inte, vill inte, vill inte!

För övrigt är allt bra, äldsta sonen fick just papper om sommarjobb i några veckor, skönt då löser det sig. Tvåan ska nog också jobba några veckor genom skolan så då löser sig det också. Trean han får allt vara ledig hela sommaren han, den lilla lyxliraren, fast det har man allt rätt till när man ska fylla elva år. Då får man vara fri och ledig utan dåligt samvete och bara njuta av att ha sand i håret och gröna fotsulor på kvällen. 

Oxfilén och jag ska allt ha fyra veckor ledigt samtidigt i år och jag hoppas på vacker väder så att vi kan åka mycket motorcykel och kanske eventuellt få något gjort hemma i år. Vi tänker nämligen inte åka på någon semester i år, vi skiter helt enkelt i det. Alltså, visst det är skönt att komma i väg och se något annat men jag känner att jag inte har någon lust i år. Bilen går illa och det är inte roligt att bli ståendes med en husvagn och en havererad bil efter vägen. Nej, vi tänker ta oss lite utflykter över dagen och någon kryssning så där, det vekar lagom tycker vi. Dessutom har vi ju inte någon bra hundvakt längre, ingen som det känns så där supertryggt att lämna honom till. Då menar jag inte för att jag tror att någon ska vara dum mot honom, inte heller att han ska vara dum mot någon. Mer så där att jag känner att jag inte har någon hundvan person som jag kan lita på inte tycker att det är jobbigt att ha honom, om ni fattar hur jag menar. 

Satt och läste lite bakåt i min blogg och inser hur mycket jag har förändrats på bara några år. Helt sjukt egentligen hur fantastiskt bra jag faktiskt mår nu. Hur trygg jag är, hur nöjd jag äntligen är med mitt liv. Jag vet att det låter som en astöntig klyscha men äntligen känner jag mig tillfreds och mår bra. Fattas bara ett roligt och givande jobb så är jag hemma.

Någon?

Nu, tillbaka till hobbyrummet.

Over and out