Bajshunden from hell

Den här dagen började ju jättebra. Snajdarn bajsade ner exakt hela hallgolvet. Stackarn satt som en ledsen hund, eller ja, som den ledsna hund han var, och hängde med huvudet och såg som att han tyckte att det var extremt pinsamt. Måste väl varit någonting som han ätit som inte var bra för det hann bli en hög till på golvet innan jag hunnit få på mig kläder och gå ut med han. Stackarn. Och stackars mig som fick ta reda på det. Urk. Nu verkar han stabilare i magen i alla fall så det är väl bara att hoppas på att de sju bajsningarna när vi så äntligen kom ut på promenaden tömde ut det där som var dåligt.

Trean är sjuk och ligger i soffan och softar med Ice Age 3. Jag känner mig inte heller på topp, men det har jag inte tid med. Och faktiskt inte råd heller så det är väl bara att bita ihop och inte låtsas om att jag känner mig hängig. Hängig? Vem? Inte jag.

I natt var det en "sådan där" natt. Ni vet när alla tankar känns tunga och man bara blåser upp allt till enorma propotioner och man bara ser det mesta lika svart som bara en novembernatt kan vara. Egentligen har jag inget att se svart på, allt är ju bra. Fast det är väl kanske det som gör mig lite nervös, det är lite för bra, liksom. Men kan det inte bara få vara det då, undrar ni. Ja, det undrar jag också. Och det kan det väl, för med gryningen försvann det svarta och jag hoppas det håller sig borta. Och det tror jag, för jag mår bra. Jag mår faktiskt bättre än bra, jag mår underbart. Det är nog bara det hängiga, som inte är något hängigt för jag har ju inte tid med det, som gör sig påmint.

Over and out