Melon i vattenglas. Och andra märkliga ting.

Ledigheten förflöt utan att jag gjorde någonting vettigt. Fast, jo, det känns vettigt att ligga i sängen och skratta sig fördärvad med Oxfilén till klockan passerat både lunch och eftermiddagsfika. Julbord med hans tokiga arbetskamrater var inte heller dumt. Så att ni inte missförstår, så tokiga som i roliga, inte tokiga som i crazybanana.

Började på ett nytt arbetsskift i tisdagskväll och redan första natten hände det märkliga saker. Det dök upp en ledsen och frusen lite tjej som jag fick låna ut jacka och passagerarsätet till. Skjutsade henne till en station så att hon kunde ta sig hem. Inte kunde jag lämna henne ensam där, mitt i kalla natten. Det går ju bara inte.
Jag hoppas bara att hon kom hem sedan, om än sent.

Kom sent i säng och sov som en stock i exakt två timmar och tio minuter. Sedan vägrade liksom ögonlocken att stängas och kroppen att ligga stilla. Summan av det blir ju att man inte sover och summan av det blir ju att man är sjukt trött och därmed en inte alltför bra chaufför. Men vad gör man? Jo, man ligger kvar och läser i några timmar till och sedan gosar man några timmar med Oxfilén och känner sig trots allt ganska levande.

Den här natten blev inte alls så trevlig. Det började redan på lagret att strula och jag blev sen iväg. Hade sedan fem däck att efterdra och det är inte så värstans smidig på en artonhjulare. Jag menar, det är lite större doningar än på en personbil och en herrans massa fler bultar på varje hjul.
Nåja, så var jag i alla fall på G mot första lossningen och det rullade på trevligt  och jag tänkte att det nog inte skulle bli värre än så. Men ack, ack, ack så fel jag hade. Kommer fram till lossningen och något smartskaft har ställt av typ femtioelva pallar mitt för godsmotagningen. Ja, men man tackar så ödmjukast, idiot! Planen runt själva lossningsplejset är full av väldigt strategiskt (not!) utplacerade stolpar och jag trodde ett tag att det inte skulle gå att ta sig ner där. Nåja, skam den som ger sig, trettio minuter senare hade jag i alla fall lyckats med konststycket att lirka ner 25,25 meter tradare vid kajen. Ungefär som att klämma in en melon i ett dricksglas. Men glad det var jag inte. Inte alls.

Under tiden som detta drama utspelar sig mitt i natten kommer också en skön feber smygande som en indian i moccasiner. Luftrör torra som ett sämsskinn som legat ett år i solen och en känsla i bihålorna som närmast kan beskrivas som luddig som fetvadd. Åh, ljuva känsla. Lägg på en känsla i bröstet som av fjärilar och då pratar vi inte om sådana där magfjärilar som jag får när Oxfilén går i bara kalsonger utan ett obehagligt fladder lite åt vänster i bröstkorgen. Inte så där jättebra tänker jag. Det kanske ni också tänker men då tröstar jag er med att tid redan är beställd på vårdcentralen för besiktning av den här gamla trotjänaren. Fladdret har varit där några veckor nu och känns inte bra. Inte bra alls faktiskt. Det troliga är väl att det helt enkelt är trötthet som gör det men de tyckte att jag skulle komma ner och ta lite prover och jag är ju lika artig som vanligt och gör som jag blir tillsagd. Skit i det nu, jag berättar mer om det sedan när jag vet nåt.

I alla fulla fall så fick jag i alla fall blunda en timme i bilen, vilket var nödvändigt för att jag överhuvudtaget skulle kunna tänka och fungera. När jag så åker från sista lossningen och tänker att snart är den här skitnatten över och jag får komma hem, duscha hett och ligga i min soffa och bara tillåta mig att vara sjuk, så ringer den där vidriga, slitna, skitiga saken som stavas jobbtelefon. Jourkillen berättar snällt att jag får den äran att åka ner till åkeriet och lasta sju pallar med laxar. Nåja, tänker ni, sju laxar i en lastbil kan väl inte vara så illa. Det är det inte heller, säkert bättre än sex laxar i en laxask, men det är inte själva fiskarna som är problemet. Det är själva åkeriet. För att var mer specifik, själva byggnaden som åkeriet ligger i. Det är toklitet och det är tokmånga bilar som ska in i tokfå portar och sedan ska tokmånga chaufförer springa som yra hönor och köra på varandra med truckarna på hälsenorna. Jag fullkomligt älskar att vara en av de yra hönorna och få hälsenorna kapade. Speciellt när jag är sjuk och trött så jag måste palla upp ögonlocken med tändstickor för att inte av misstag råka blinka en gång för det innebär plötslig sömnattack. Då skulle jag helt enkelt bara somna där på golvet mitt bland alla hönsen och sedan vakna upp och sakna fler kroppsdelar än bara hälsenorna.

Jag glömde nämna att gården runt själva byggnaden dessutom är mer lagom till att parkera trehjulingar på ett dagis än trafik av lastbilar i varierande storlek. Så att ställa av en fjorton meter lång vagn där inne är ju bara att glömma. Alltså måste man först ut på gatorna och leta efter en liten lucka mellan alla vagnar och trailrar som står överallt i kvarteret.
Nåja, några timmar senare var jag i alla fall på väg hemåt. Fortfarande trött, fortfarande sjuk men i alla fall lite gladare.

Nu landar jag i soffan en stund innan jag ska agera nåldyna på vårdcentralen.
Medan jag gör det tänker jag på att själen i alla fall är friskare än någonsin. Synd att inte kroppen kan fatta att den också ska må bra. Jag skäller lite på den och hoppas det hjälper.

Over and out