Ledig en dag och andas lite. Kroppen gör ont som vanligt och jag fryser.
Men ute kan man ana vårens antågande, trots att det blåser lite och solen inte riktigt orkar ta sig igenom molntäcket idag. Det ger i alla fall mig lite förtröstan och hopp om sommar, sol och värme.
Vi begravde min fina lilla farmor förra veckan. Det var jobbigt fast ändå inte. Men det är väl så när en gammal människa går vidare, man är ledsen för den där roliga och bästa farmorn man hade när man var liten, samtidigt som man tycker att det är skönt för den gamla, trötta 94-åringen som fick somna in och få ro.
Min farmor var i alla fall av den där snälla sorten, som bakade bullar med oss och lade tioöringar på järnvägsrälsen så att de blev platta. Hon byggde snökojor och klättrade i träd med oss.
När hon var barn hade hon själv en farmor, som inte var av den snälla sorten och hon lovade sig själv att bli en snäll farmor om hon själv blev farmor en dag. Det blev hon och hon höll sitt löfte och blev den bästa farmor man kan ha.
Tack för att du fanns där och gjorde min barndom rik, älskade lilla farmor.
På begravningen blev det lite skratt blandat med gråt då prästen här i byn är en rätt kul typ. Mamman och pappan var ju och pratade med han lite innan begravningen och berättade lite om farmor och hennes liv.
Då berättade de en rolig anekdot som prällen sedan berättade under begravningen och då kunde vi inte hålla skrattet tillbaka.
Hon var mycket för att cykla min farmor och gjorde det så länge hon orkade. När hon var något över åttio så var hon ute och trampade en dag och detta var tidigt på våren och det var lite isigt ute. På huvudet hade hon sin bruna pälsmössa och vid ett övergångställe hoppade hon av cykel för att gå över. Precis när en bil passerade farmor så halkade hon omkull på en isfläck och mössan for av och in under bilen. Mannen i bilen tvärbromsade och for ut ur bilen och fram till farmor och skrek:
-Herre gud, hur gick det med hunden!?
-Jo, det gick bra, sa farmor, det är värre med pälsmössan!
Systeryster läste dessutom upp en liten text hon skrivit till farmor och så läste hon med det som jag skrivit om farmor här på bloggen. Då både skrattade och grät vi en skvätt.
Jag är så imponerad av min kära syster som orkar läsa på begravningar, det skulle jag aldrig klara. Hon gjorde det på mormors begravning också och dessutom på morfars och då var det dessutom en text som mormor skrivit till morfar. Jag kan inte ens läsa dessa texter hemma i min ensamhet utan att gråta, än mindre högt inför andra ledsna människor. Ingen skulle höra ett smack av det jag läste så som jag skulle hulka och gråta. Jag är allt en riktig bölare när det gäller begravningar och när människor går bort. Men å andra sidan så gråter jag näsan aldrig annars så jag tycker inte det gör så mycket. Jag står för att jag är en grinolle då.
Idag är jag tacksam över mina föräldrar, min syster och hennes familj, mina barn och min älskade sambo.
Jag är tacksam för alla mina goa kusiner, på både far och mors sida. Min svärmor, min svägerska och hennes familj och min svåger.
Jag är tacksam för mina vänner och arbetskamrater.
Ja, visst ja, och så är jag tacksam för min dräggliga hund också. Han gör alla mina dagar lite bättre.
Over and out
Dags att sluta blogga.
4 år sedan
