Bönder och värdelösa armar kan göra även den bästa lite lätt irriterad

Sisådär, här ligger jag i sängen och har en hel långledighet framför mig. Den är totalt inbokad också med vaccinering av jycken, undanplockning av poolreningsverk och trädgårdsmöbler. Förhoppningsvis hinns en hojtur med för det lär bli den sista i år, det börjar bli kallt att åka nu. Några långpromenader med Oxfilén och jycken ska hinnas med. Lite så där romantiskt som i filmerna ska vi släntra fram i högar av gula och röda löv i stickade tröjor medan vi håller varandras händer och fnissar åt interna skämt. Det sjuka är att det faktiskt är ganska så nära sanningen, fast lite mer realistiskt, vi tycker ju inte så mycket om stickade tröjor någon av oss.

Jobbskiftet avslutades av jobbardagen från hell igår och jag ville bara stanna och sälja lastbilen och ta tåget hem och krypa in under täcket och gömma mig från allmänheten. Allt gick fel och trögt och illa och vid andra lossningen hände det någonting inne i min arm så att det blev lite lätt lam liksom. Resten av dagen hängde den lite halv om halvt obrukbar längs sidan och kändes märklig. Det troliga är väl att någon nerv hamnade i kläm när jag slogs med några värdelösa vagnar som skulle med hem därifrån. Den vädelösa armen och mitt humör som till slut tröt men hölls i shakt av att jag upprepade mantrat; snart är dagen slut, snart är dagen slut, snart är dagen slut, måste ha gjort mig till en aningens märklig figur igår. Fick en skymt av mig själv i ett fönster vid ett tillfälle och den där kufen som såg tillbaka på mig kunde ha skrämt livet av vem som helst. Aningens haltande på grund av en höft som inte fungerar varje gång jag suttit länge än en timme stilla i bilen, med ena armen hängandes och dinglandes längs sidan och ett desperat uttryck i ansiktet. Quasimodo kommer till stan, liksom, fast minus puckelryggen då.
Som ett exempel på dagen från hell kan jag berätta att det är skapligt frustrerande att åka bakom en kortege bestående av en skördetröska med ett bord på en vagn efter och två traktorer med vagnar efter den på en liten, smal och kurvig väg. Det är inte helt lätt att köra om detta med en 25,25 meter lång långtradare. Inte helt  lätt är det att sedan köra om en kortege bestående av två stora breda arbetsfordon som åker nästan mitt i vägen på en ändå mindre och kurvigare väg. Nej, då är det bara att lägga sig bakom och gilla läget. Eller i alla fall koncentrera sig på att inte få ett tokspel och köra om fast man inte ser någonting. Skrämmande många gör det, laddar och kör om fast de inte har sikt. Att man bara törs säger jag.
Dagjäveln tog slut tillslut och jag kom hem till min gubbe, mina ungar, min jycke och min säng och nu är det glömt och förlåtet (jävla bondjävlar).
Tar tag i den här dagen och gör det till en dag från heaven.

Over and out

Det är fantastiskt!

Alltså, jag vaknar varenda dag och känner mig lycklig så där ända in i ryggraden. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva att känslan av att må bra. På riktigt. Ända in i själen.
Men satan, vänner, vad jag njuter!

Men nu väntar tio timmars jobb. Men inte ens det kan få mitt humör att sjunka. Helt jävla otroligt!

Over and out

Jag fick en Award

Alltså jag är verkligen kass på att uppdatera nu för tiden. Det finns helt enkelt inte tid till det, hur mycket jag än vill (nu ljuger jag och det vet ni också. Jag tar mig helt enkelt inte tid till att blogga. Så krass är sanningen.) Men jag läser ju såklart alla andra bloggar som jag brukar följa och fick syn på att jag fått, inte bara en utan två, awards. Då blir jag glad i kroppen men får också lite dåligt samvete för att jag inte hinner blogga till er. Men ni vet ju hur jag är, rätt var det är så blir det massor skrivet igen. Bara ni orkar stå ut och kolla min blogg lite då och då.
Nåja, tillbaka till awarden nu då. Först fick jag den av min fina vän Rocktjejen och sedan av min kära kusin och vän SmallThingsInLife. Tack kära ni och här kommer det hela.

Award

Varför började du blogga?
Jag började blogga för att jag alltid, ända sedan jag var liten, har haft ett stort behov och en lust att uttrycka mig i text. Jag har alltid skrivit dagbok och att skriva är lite av en passion för mig. Orden liksom bara kommer utan att jag behöver fundera på dem. Såklart så funderar jag och reflekterar över vad jag skriver, men just när jag skriver så bara kommer orden utan att jag tänker på dem. Ibland suddar jag bort långa, långa inlägg för att de är för virriga, eller för politiskt inkorrekta eller helt enkelt för att de är så dåliga och tråkiga och inte innehåller något av värde för någon, inte ens mig själv. Sen är man väl som alla andra, att man vill ha sig en plats i världen och synas och höras i alla fall på något sätt och i alla fall någonstans.


Vilka bloggar följer du?
Jag läser mina IRL vänners bloggar och en hög med bloggvänners. Det blir några stycken och jag orkar inte alltid plöja igenom alla på samma dag utan brukar uppdatera mig när det regnar. Komma ifatt, liksom. För jag läser dem, förr eller senare.


Vilka favoritfärger har du?
Svart, svart och svart. Sedan gillar jag rött, lite. Och lite vitt.


Vilka favoritfilmer har du?
Min absoluta favoritfilm genom tiderna är "The big blue" från 1988. Den är så vacker. Hela filmen, handlingen och hur själva filmen är filmad. Vacker. Jag kan se den hur många gånger som helst.


Vilket land drömmer du om att besöka?
Förut ville jag inget hellre än att åka till Australien. Sedan insåg jag att hela landet kryllar av äckliga insekter och farliga ormar. Nej, tack. Jag säger Nya Zeeland istället.


Det var det hela. Nu är det ju meningen att jag ska skicka den här vidare och det ska jag också, men inte nu. För nu ska jag steka pannkakor till tre hungriga barn. 


Over and out

Pilutta dig!

Här bakas det bullar idag.
Nu är ni avundsjuka va?
Inte på att jag får baka dem, men att jag snart får sätta tänderna i dem.
Mums!

Over and out

Men vilken otroligt bra dag det här är!

Ryggen är aningen bättre. Höfterna känns fortfarande rostiga men ryggen är bättre. Jobbat några dagar och det kändes faktiskt ok. Skönt!
Men idag är det ledig dag och jag vaknade upp till ett strålande solsken. Solen fullkomligt slänger ner sina stålar på de höstiga gräsmattorna som är genomdränka av allt det regn som maniskt har fallit de senaste dagarna.
Men idag, go vänner, strålar hojvädret så att man nästan får ont i ögonen.
Så idag har man ju inget val, bara att sätta sig på hojen och njuta för en sådan här dag kan man ju inte missa när säsongen ju faktiskt snart är slut för i år.
Och idag är det en underbar dag för i kväll ska Trean hämtas hem till oss igen. Underbart!

I morgon kväll blir det fyrtio års kalas hemma hos käraste Syster-yster. Tänka att bästaste Syster-yster har fyllt fyrtio år! Helt obegripligt!
Minns som igår hur hon tryckte min mun full med blomblad vilket resulterade i att jag inte bara tappade, utan även tappade bort (kanske svalde jag den?!) min första tand.
Minns när vi på kvällarna efter läggdags smög in till varandras rum för att sedan fnissa hejdlöst tills pappan kom klampandes i hallen och man snabbt som vinden fick springa in till sig. Inte kunde vi fatta heller hur han kunde vet att vi inte låg i våra sängar. Obegripligt.
Min modiga storasyster som många gånger tagit parti för den där lilla kortklippta trollungen som en gång var jag. Och som fortfarande gör det även fast det inte behövs så ofta nu för tiden.
Den bästa storasystern som kom med en stor burk med snabbsaltad gurka till mig när jag låg på BB med Tvåan.
Den bästa syster man kan ha, henne har jag.

Nu ska jag hoppa i duschen och kamma till mig för snart är det hojåkardags. Fast det verkar ju onödigt att kamma sig innan kom jag på, men får ju ändå så snygg hjälmfrisyr.

Over and out

Tråk-jag

Vaknade och ryggen värker som vanligt.

Orkar inte blogga.

Orkar ingenting idag.

Sa jag att det regnar också?

Alltså, jag är glad som vanligt, men ryggen gör mig trött, trött, trött.

Måste ringa sjukgymnasten och se om jag kan få en tid.

Trött, trött och åter trött rygg. Höfter som känns som gistna gamla dörrar som gnisslar på sina gångjärn. 

Trött.

Tråkjag som inte ens får till några roliga inlägg i bloggen nu för tiden. Jag ger upp och återkommer en dag då jag känner mig piggare.

Over and out

Love

Undrar om det finns en anledning till att jag lägger märke till sådana här saker nu för tiden?
Jag är rätt säker på det och den anledningen heter kort och gott Oxfilén.

Over and out

30+ eller 80+?

Vaknar på morgonen, stel som en pinne. Sakta men säkert kommer kroppen igång och jag tänker att jag nog är lite bättre idag. Bara jag inte sitter några längre stunder.
Fram åt eftermiddagen och kvällen så låser det ihop sig och jag blir som en krum gammal gumma i kroppen.
Det värker i ryggen, höfterna och ner i vänster skinka. Klämmer man där så skriker jag som en stucken gris.
Axlarna krampar och nacken känns som den sitter fast i ett skruvstäd.
Jag hatar min kropp just nu.

Over and out

Tunt som en spindeltråd

Tänk så skört livet är.

Så kort det blir för en del.

Jag tänker på er som är kvar.

Ung som gammal, fattig som rik, denna vidriga sjukdom

som inte tar någon hänsyn till vem du är.

Sov gott

Over and out

Nittioårig bonus-morsa käkade oxfilé hela helgen

Ja, ja, vi tar och skiter i det här med att jag skriver fem rader om att jag inte har tid att blogga för jag är upptagen med att njuta av livet i form av att pussas, åka motorcykel och rensa ogräs. Igår hade jag i alla fall inte tid att blogga för då pussades jag, åkte motorcykel och rensade ogräs. Vilket av de tre det var som tog knäcken på min rygg är väl mindre viktigt, men något av det var det. Nu går den inte riktigt att räta ut och jag krummade omkring här hemma som en nittioårig tant hela kvällen. Han den där underbara killen som jag, inte riktigt bor i hop med men nästan, kvistade "hem" till sig och hämtade Tiger balsam och voala ett par minuter med det och sedan var jag bra igen. Eller inte. Men det kändes faktiskt lite, lite bättre. En natts sömn och uträtad rygg så känns det faktiskt ganska så okej. I alla fall så länge jag inte försöker sätta mig ner eller resa mig upp.

Igår skulle vi göra en massa nytta men det slutade med en långpromenad med hunden och sedan en långtur med motorcykeln. Det var ju verkligen underbart väder både för att lufta både oss och hojen. Annars har den här helgen gått i Familjen Oxfiléns tecken. I fredagskväll blev vi bjudna till Oxfiléns syster och hennes familj. God mat och mycket trevligt sällskap. På lördagen landade vi hos hans föräldrar efter dagens hojtur (jadå, inte mycket nytta gjort på lördagen heller, det var ju för sjutton hojväder) och återkom dit senare på kvällen. Riktigt sent på kvällen när vi kommit hem dök bonus-sonen upp här hemma. Så det blev verkligen en Oxfilé-frossa-helg.
Jag blev nämnd som "bonus-mamma" för första gången. Ha ha, det kändes lite skumt men ändå bra.
Tänker att jag borde ha gjort en massa nytta i helgen men att det var sjutton så mycket trevligare att umgås med människor man tycker om. Och ogräset sitter ju kvar, dammet ligger kvar och gipsskivorna som ska upp på väggen i hallen ligger kvar så fint på hyllorna i affären.
Det löser sig. I sinom tid.

Over and out