En antennlös, kakhålsklapprande vettvilling

Jag har ett nytt jobb som jag nämnde igår. Att vara lärare innebär oftast att man har sitt arbetsrum tillsammans med många andra människor och det kan ju på många sätt vara trevligt. Man har alltid någon att fråga när man ska installera en skrivare, man kan småprata lite när man ändå går och hämtar kaffe (ja, det dricks en massa kaffe i lärarrummet så där är det ingen skillnad från att vara chaufför) och om man behöver låna ett gem eller en häftapparat kan man bara sno en på grannens skrivbord (hmf jag menar såklart låna). Men, för här finns det verkligen ett men! Man delar också sin arbetsplats med människor som är helt antennlösa. Nu menar jag såklart inte antenner som myror har utan sådana osynliga som gör att människor kan läsa av situationer och ha vett att hålla snattran när andra människor arbetar eller är upptagna med andra saker som kräver koncentration. Jag menar, visst jag kan prata, ibland både på ut och inandningen men nog sjutton har jag vett och vet när det är dags att stänga kakhålet.

Så har vi då den här antennlösa personen som sitter och bladdrar dagarna i ända. Alla, och jag menar alla, andra i arbetsrummet använder hörlurar när den här personen är i närheten, vi måste, annars skulle vi inte få någonting alls gjort. Personen i fråga ringer privata samtal där det ska dyftas än det ena än det andra, och högt såklart. Så att ingen där inne missar någon oerhört viktig information om personens privatliv. Sedan när telefonen äntligen läggs på ser man hur folk tittar upp från sina skrivbord och tänker; "Ah, kanske kan jag ta av lurarna ett tag". Men icke! Då börjar vederbörande att istället bladdra oupphörligt med den stackars personen som just försökte smyga förbi för att få en kopp välförtjänt kaffe eller hämta en plastmapp på andra sidan rummet. Den stackaren dras in som av ett osynligt spindelnät och kan sedan inte ta sig loss förrän det är lunch eller den kraken begår självmord. Det övergår verkligen mitt förstånd hur man kan vara så extremt döv och blind för sin omgivning att man liksom inte känner av att; "oj, nu har jag nog gått lite långt".
Personen talar också gärna om sin egen förträfflighet och hur andra enheter är så dåliga och hur bra allt blivit just där personen själv numera arbetar. Såklart beror det ju på personens enorma yrkesskicklighet och allmänna förträfflighet.

Jag har två arbetsplatser eftersom jag råkar tillhöra två arbetslag och förra veckan var det bara jag som jobbade på den ena arbetsplatsen så jag körde in till jobbet för att sitta och plugga i godan ro. Det är då den arbetsplats där den förträffliga, kakhålsklapprande, antennlösa vettvillingen INTE arbetar. Satt där, med dojorna av och tassarna på bordet, läste kurslitteratur så att överstrykningspennan glödde när plötsligt personen i fråga dyker på även på denna arbetsplatsen. Kakhålsklappraren har inget i vårt arbetsrum att göra, det är inte ens antennlösingens enhet men ändå stövlas det in och vettvillingen kläcker ur sig: "Nu stör väl jag dig" när jag upplyst vederbörande om vad jag faktiskt försöker att uträtta. Efter detta konstaterande sätter sig kakhålsklappraren på en stol och drar igång svadan. Jag packade ihop och körde hem efter ungefär 15 minuter då jag insåg att klapprandet med största sannolikhet inte skulle upphöra förrän jag antingen fått gå på lunch eller helt sonika skulle ha avlivat mig själv i ren frustration.

Vad är det för fel på folk?

Over and out

Lite som körsbär i choklad

Ooo, lala! Här är jag! long time no see, kära vänner! Ett tag trodde jag att lusten att blogga hade tagit tåget till Uzbekistan och lämnat mig ensam här i kära gamla Sverige, men jag kände det idag att jo, den fanns nog kvar ändå. Den har väl typ legat lite i ett ide och slumrat under några år, men idag vaknade den till och den gjorde inte som man kanske hade förväntat sig efter några år i mörkret, smög ut, utan den fullkomligt slängde sig ut och skrek: Hallå där världen, här är jag! Så nu är jag här, kära bloggare, tillbaka i cyberrymden (som man skulle sagt under 90-talets glada dagar).

Pluggar på universitet och jobbar numera som lärare. Ja, ni läste faktiskt rätt, jag har lagt ratten på hyllan och ägnar mina dagar åt att stå vid katedern (höll på att skriva katetern, men det hade ju varit skapligt märkligt om jag stått vid en kateter hela dagarna. Vad jobbar du som? Kiss-vakt, jag står här och kollar in det här kisset som rinner ner i den här påsen förstår du. Verkligen jääääätteintressant!) och försöker att lära ungdomar bra saker. Ratten ligger som sagt på hyllan, jag säger inte att det är för all framtid, jag har lagt den där och så får jag se om den får ligga kvar eller om jag eventuellt tar ner den och sätter tillbaka den i en Scania några år till. Nåja, att vara lärare är minsann både utmanande och lärorikt, på alla möjliga sätt ska jag säga er. Ibland är det roligt, ibland är det... inte så roligt. Men det klart, chaufförsyrket är också varierande roligt. Skillnaden för mig är nog att köra lastbil det är jag en fena på, jag kan göra det i sömnen (tror jag, jag har såklart aldrig testat, det skulle kunna bli lite konstigt. Köra ut chips när man sover liksom, hur skulle det se ut?) men att vara lärare är jag ny på och allt som jag är ny på och inte kan är jag jävligt dålig på. Som när jag skulle lära mig att köra motorcykel, jag tycker liksom att det är lite pinsamt att inte vara bra på saker. Jag vill vara bra på saker som jag gör, annars tycker jag att det är lite småpinsamt och skämmigt, och jag är helt enkelt sämst på att vara sämst. Nåja, jag åker till jobbet, kämpar på och hoppas att jag plötsligt ska vara okej bra på att vara lärare. Fram tills dess kämpar jag på och hoppas att ingen kommer på mig att jag inte är vuxen själv och såklart inte kan jobba som lärare, man måste ju vara vuxen då ju!

Jag ska inte trötta ut er med en massa långt dravel så här det första inlägget på typ 1000 år men en snabb uppdatering kanske inte är fel. Så jag tänkte jag slänger ut det så här bara: Jag är singel. Så, nu vet ni det och jag orkar inte dra storyn. Eller jo, det gör jag kanske, men jag tänker ändå inte göra det,  jag orkar inte dra det i smutsen och jag vill inte heller göra det. Jag drar den gamla klyschan, det är aldrig ens fel att två träter. Så sant, så sant och mer än så behöver vi inte ventilera det hela. Ute på marknaden är jag i alla fall och det är ju ett tag sedan. Det känns lite märkligt och lite ovant och jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera det hela. Jag vet inte men jag hade en känsla av att män i min ålder skulle vara lite mer vuxna än killar i 14-års åldern. Jag konstaterade snabbt att så inte var fallet, många män i 40-års åldern är fortfarande som småkillar. Många verkar drivas av hormoner och det mindre huvudet de har (inte det som sitter på halsen. Det kan ju emellanåt hända att någon man har ett väldigt litet huvud på halsen också men det är ändå inte det jag tänker på. Jag tänker på det där flintskalliga, lilla huvudet som har ett eget litet liv lite mer söderut på mannens kropp. Ja, äh, jag tror ni fattar vilket jag menar utan att jag krånglar in mig ännu svårare resonemang här) och inte så mycket av andra saker så som att sitta i min soffa och glo på tv (eller vänta jag har ju ingen tv! Om du jobbar i Kiruna på Radiotjänst kan du blunda och hoppa över vad jag skrev) eller bara laga lite mat. De bra männen är dessutom redan upptagna, det fattar man ju! När jag då tänker att de bra kvinnorna också borde vara det blir jag lite ledsen och tänker att jag kanske är lite som den där likörindränkra saken i Alladinasken som ingen vill ha. Men sedan minns jag att den rackaren är utbytt mot någonting annat nuförtiden och då blir jag lite gladare. Sedan minns jag att den kanske är något med fläder i och då blir jag ännu mer ledsen för likör är ju ändå godare än fläder. Det finns inte mycket som är mer obehagligt än fläder.

Nåja, inte kan jag sitta här och känna mig som en spritindränkt chokladbit en fredagkväll! Jag går helt enkelt och lägger mig och dömmer, för i drömmen träffar jag "mannen i mitt liv" varenda natt.

Godnatt och på återseende snart!

En stank av... någonting

Ännu en vecka på världens bästa jobb har förflutit, men nu är jag faktiskt trött och längtar efter lite julledigt. Tyvärr så blir det ju inget ledigt förrän till julaftonen så när sjutton jag ska hinna med allting vet i fåglarna.
Mitt största problem just nu är väl alla julklappar som jag inte har köpt.
PANIK!
Det får väl lov att lösa sig helt enkelt, jag vet bara inte hur, ännu.

Det luktar illa i sovrummet och jag vet inte vad det är som stinker. Jag tror inte att det är jag för jag har nyss duschat och borstat tänderna.
Snajdarn luktade och luktade igår när vi gick och lade oss, som att det var något här inne. Jag kände inget igår men idag tycker jag det luktar lite suspekt. Jag kan liksom inte säga vad det luktar bara att det är någonting. Det är inte starkt, bara lite, lite.
Men irriterande. Sover på saken och uppdaterar er i morgon.

Over and out

Känner mig inte riktigt bekväm

Var hos frissan idag och det blev en ny frisyr den här gången. Jag vet inte alls om det blev jag, men det är ju som det är nu och jag får väl se om jag vänjer mig och det blir bra eller om det blir till att gå tillbaka till det gamla nästa gång det är dags.
Annars är det väl inget direkt spännande inplanerat för den här dagen, det blir väl som vanligt på fredagar, lite städning och sådär.
Men jösses vilket spännande liv man har.
Men först ska jag installera 10 på datorn får vi se hur det blir.
Frid

Over and out

Varm och ljus morgon trots mörkret

Vilken härlig morgon!
Inte för att det var härligt att gå upp tidigt till ett snålblåsande december med duggregn i luften men morgonen blev ändå så trevlig.
Tre olika klungor med barn vinkade och gjorde stora munnar när jag blinkade med extraljusen. Hela fyra bilister svarade med tack-blinkningar och allt detta på en och samma morgon!

Over and out

Själva Djävulens påfund!

Ok, nu är jag säker, Itunes är själva Djävulens påfund! Det är helt obegripligt och ohanterbart och idiotiskt på alla sätt och vis. Finns ingen som helst rim och reson i skiten och nu ger jag helt enkelt upp.
Fick min nya telefon idag och var på ett strålande humör hela eftermiddagen, ja hela dagen faktiskt. Har kört huvudstaden hela dagen lång och det bara flöt på hur bra som helst. Hem och hämta ut den nya luren, glad som en lärka. Ska synka den med icloud och det går ju inte för den nya telefonen har en äldre version av ios. Jo, men så bra.
Tycker att jag är smart och ska synka den med Itunes istället. Installerar skiten på datorn, håller på i hundratre år och gör säkerhetskopior och allt möjligt dravel med den gamla luren och sedan fungerar ändå ingenting för att jag fortfarande har den äldre versionen i den nya luren. Då kommer det upp ett meddelande där det står att man får ställa in den som en ny telefon.
Men det kunde den väl ha sagt redan långt innan jag ägnade trehundrafetioåtta år till att installera Itunes på datorn och göra sjutusenfmtiotre uppdaterinar hit och dit.
Plötsligt var mitt goda humör jävligt bortblåst.
Djävulens påfund. Självaste Satan. Med stort S.

Over and out

Ibland är det smart att vara dum

Men seriöst, jag tog en sömntablett i söndags för att jag tänkte att jag skulle få sova ut ordentligt. Visst, knaprade i mig den, låg och tittade på två tv-program, läste fem kapitel i en bok, men somnade inte. Sov som en kratta hela natten och vaknade trött och inte ett endaste dugg utvilad.
Så natten till idag, låg jag i bilen. Slutade ganska så tidigt, åt mat och tvättade av mig.  Satte upp lite adventsmys i hytten och slog upp en bok och satte mig och läste. Fick sådär långa och tunga ögonlock så jag borstade tänderna, drog för gardinerna och kröp ner i sängen.
Somnade typ klockan åtta(!) och sov till klockan ringde i morse, 06:30. Helt stört men så skönt att vakna och känna sig utvilad. Det sjukaste var att jag inte vaknade till under hela natten utan sov verkligen som en sten.
Så jävla sjuk känsla när man vaknar upp och undrar var fan man är. Ja, visst jag är ju på jobbet. Men i vilken stad är jag? Vad ska jag göra? Var ska jag sedan? Lite förvirrad innan alla bitarna liksom faller på plats.

Var och lossade på ett ställe som vi brukar åka kontinuerligt till och där är lurigt att backa in för porten är jättesmal och jag backar jätteförsiktigt och går ur och tittar flera gånger där för att jag är rädd att jag ska backa sönder dörrarna på vagnen. Kände mig lite dum idag och tänkte att de ju måste tro att jag är helt kass på att backa. Men så pratade jag med en kollega lite senare på dagen och han påpekade just att det är så trångt där och sa sedan att han känt sig lite dum när han var där för att han gått ut och tittat så många gånger. Det kändes bra att det inte bara var jag, utan att han faktiskt också gör så. Jag sa såklart att jag kände lika, samma för då behöver ju inte han heller känna sig dum längre.
För egentligen är det ju verkligen inget dumt i att gå ut och titta, tvärtom är det ju smart att inte backa sönder.

Over and out