Fick ett mail av en vän som hette någonting i stil med
Allvarligt men kul. Det var lite tokiga biler på tuttar med texten att det var bra att öva lite inför mamografin.
Det där med mamografi brukar folk väl i allmänhet inte tänka så mycket på innan man fyller fyrtio (är man man så tänker man kanske inte på det alls förutom när frugan får brev att hon ska dit och man funderar lite på hur det kan gå till.) och blir kallad på den första mamografin.
Jag hittade en knöl i mitt högra bröst i vintras som jag inte kände igen (ja, lite buckliga har de ju blivit ändå med tiden och en och annan körtel brukar ju växa till sig lite under den där veckan när man är extra sugen på rödvin och choklad).
Jag kände mig lite kall inuti och klämde och klämde på den där knölen. Oron gnagde och jag inbillade mig själv att man inte får bröstcancer när man är i min ålder.
Men plötsligt kunde man läsa i alla tidningar och se på alla tv-program och höra i vareviga radioprogram om tjejer som fått just bröstcancer. Och alla, precis alla som jag läste om var just i min ålder eller yngre.
Jag blev iskall i hela kroppen och kunde inte tänka på någonting annat än den där knölen.
Jag ringde in till bröstenheten på närmaste lassarett och kvinnnan som tog mitt samtal sa inte,
Det är ingen fara, det är normalt.Det finns inga tider förän om 111 år.Du, det är ingen idé att du upptar vår tid, det finns Vuxna kvinnor med riktiga knölar som behöver vår tid.Inte ens,
Lilla gumman, du är på tok för ung för att ha några förändringar i brösten.Nej, inget av det sa hon. Hon sa,
Det där tycker jag att vi ska titta på så fort som möjligt, kan du komma in i nästa vecka?Nu. Nu rev det i bröstet och sög i magen.
Veckan som gick efter det fram tills tiden jag fått då jag skulle mosa in mina kära bullar i den där läskiga maskinen kändes dimmig. Tankar på strålning, cellgifter och farväl till familjen passerade. Jag väntade, väntade och tiden har inte ofta gått så sakta som då.
Sen var det då dags.
Dagen då jag skulle få veta.
Speciell vän och jag hade just träffats och han bevisade redan då att han står vid min sida när det krisar. Han följde med och höll min hand i väntrummet. Han satt där på en stol bland kvinnor, unga och gamla. Och bland män. Män med sammanbitna läppar och oroliga ögon. Rädda för att just deras fruars, sambos eller flickvänners bröst skulle innehålla en knöl, en förändring.
Maskinen stod där, som ett rymdskepp.
Kvinnan som skulle undersöka mig gjorde det hela så enkelt, så naturligt. Hon pratade på om ditten och datten, utan att babbla. Hon pratade om mina bröst och rörde dem utan att det kändes konstigt eller pinsamt.
Hon var en dag på jobbet, även om hennes jobb är väldigt personligt och säkert väldigt jobbigt ibland.
Hon var en klippa, en trygghet i den kaos som jag trots allt kände i mitt huvud.
Så var det klart.
Bullarna hade klarat sig trots att de blivit klämda i maskinen och fotograferade inuti. Plötsligt blev jag nyfiken, intresserad. Hur såg bilderna ut? Var de suddiga, skarpa, vad såg man egentligen?
En liten skugga.Det var vad man såg. Man såg en liten skugga. Men inte stor. Inte mycket.
Det är inte troligt att det är någonting.
Men vi ska göra ett ultraljud på den där skuggan, sa hon. Och en läkare ska titta på det för säkerhetskull.
Okej, sa jag.
Satt och väntade i ultraljudsrummet på läkaren.
Tom i huvudet. Så när som på skuggan.
Läkaren gjorde ett ultraljud och konstaterade att det var inget.
Inget.
Det fanns inget i mitt bröst.
Min kära älskade tutte var frisk!
Om ett år ska jag tillbaka dit. Då ska de klämma min tutte i rymdskeppet igen.
Bara för att vara säkra på att det inte finns någonting främmande, svart och fult i det vackra, underbara bröst som är mitt.
Speciell vän satt kvar i väntrummet med kvinnorna och männen med de allvarliga ansiktena. Jag log. Han log och visste.
Då kom det ut en kvinna till sin man och de såg på varandra men hon log inte. Och jag såg att han också visste.
Jag är glad att det i mitt fall visade sig att jag är frisk. Men synen av kvinnan och mannen som såg på varandra och visste att det inte var som det skulle kommer att förfölja mig. Nästa gång är det kanske jag eller du som blir drabbade. Nästa gång är det kanske din eller min mamma eller syster som drabbas.
Så kläm lite på rattarna ibland och kolla att allt är som det ska, det är en billig livförsäkring. Och som de sa till mig på bröstenheten;
Bättre att åka in en gång för mycket.
Over and out
