Vilse i min trädgård

Ibland beter jag mig på ett visst sätt för att jag förväntar mig att andra människor förväntar sig att jag ska bete mig så.
Jag är egentligen inte den här personen, en del bitar har jag överhuvudtaget aldrig varit, en del bitar har jag inte varit på oerhört länge, men ändå så blir jag den här personen ibland.
Ibland när jag vet att folk runt om kring mig förväntar sig det så blir jag den här människan som jag inte ens känner igen själv. Jag vet inte vem hon är.
Jag vet inte ens om det är deras uppfattning eller förväntning eller om det är mina egna uppfattningar och förväntningar som jag tror att de har. Fast det egentligen är jag.
Sen bygger jag upp en sån spänning inuti mig själv och tar ut all skiten på mina närmaste.

Ibland går jag vilse i min egen trädgård. Jag hittar inte mina invanda stigar där jag trivs utan förvirrar mig runt på små vägar som går till ställen där jag inte vill vara.
Det finns vägar som jag har stängt av, där jag har bestämmt att jag aldrig mer ska gå in. Ändå så irrar jag mig in där emellan åt. Paniken stiger och jag börjar springa. Springa i blindo med trädgrenar piskandes i ansiktet.
Irrar omkring där och letar efter vägen ut, vägen till de trevliga upplysta stigarna där jag känner igen mig själv.

Hålrum i min själ som jag tror att jag har bommat igen för all framtid. Dörrar som jag spikat igen och låst med stora hänglås.
Ändå så öppnas de ibland. Dörren flyger upp, står och slår i vinden.
Jag blir kall innuti, kall och tom.
Framför allt så blir jag rädd. Livrädd.
Och jag flyr.
Flyr i panik.

Det är då det blir så fel.

Vissa situationen, vissa människor kan öppna de här dörrarna med en fingerknäppning.
Jag får panik, hittar inte ut, hittar inte in, går vilse, hittar inte hem.
Då är det skitlätt att bli full. Enklaste vägen ut är att bli full. Praktiskt. I allfall just då.
Sen hittar jag inte hem på timmar, dagar, ibland veckor.

Jag blir så arg på mig själv, hatar mig själv för att jag inte kan stoppa det. Stoppa mig själv från att ta de här vägarna, öppna de här dörrarna. Jag borde kunna orka stå emot, borde kunna vara den jag är, våga stå emot, våga vara jag.
Men ibland så går det inte. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vågar inte.

Och sen sitter jag här med frågorna, undringarna.
Vem är jag, var var jag , var ska jag, hur, var, varför???

Nu är det dags att ta nya tag. Stänga och regla dörrar, lägga igen gångarna och glömma att de finns.
Troligtvis kommer dörrna att blåsa upp igen och troligtvis kommer jag att springa längs de där stigarna med grenarna piskandes i ansiktet och monstret flåsandes efter mig.
Men kanske om jag har tur dröjer det länge till nästa gång.

Jag har mitt monster, min demon som alltid jagar mig. Det ligger i mörkret och smyger med glittrande ögon och glimmande tänder. Jag vet att det finns där, jag hör det ibland i mörkret, ser ibland en tand glimma till.
Men det är alltmer sällan och det har nog tappat en hel del av sin kraft. Men ibland så sänker jag garden och då slår det till med full kraft.
Slår undan mina fötter, äter mig. Min energi, min livskraft, mig.

Men nu nya tag.

En bra sak som hände i helgen var att jag fick loss en sak från mitt hjärta som suttit där ett tag.
Inte så att det har ätit upp mig men det har funnits där som ett irriterande skräp i ögat ungefär. Men nu är det borta, puts väck och det känns oerhört skönt då det, på sätt och vis, berör en person som det har visat sig att jag har en hel del gemensamt med och framförallt tycker oerhört mycket om.
Tack för att du finns och förstår, Lena.
Det är så mycket lättare nu när jag inte är ensam. Du vet vad jag menar :)

Over and out

Idiotjävel

Jag är så in i märgens trött på mig själv så att jag snart kräks.
Hatar verkligen mig och hela min person för tillfället.
Jag är en jävla klant och en usel jävla människa.
Tröttsamma, jävla, jobbiga, dumma idiotjävel.
Eller så är det bara så jävla enkelt att jag helt enkelt inte ska dricka alkohol över huvudtaget.
Nej, sanningen är den att jag är en idiot som inte ska dricka alkohol.
Där har vi svaret.
Så från och med nu är jag en idiot som inte dricker alkohol.
Och det borde ju innebära att jag är lite mindre idiot nu.

Julbord med jobbet på lördag.
Jag tänker hoppa snaps och julöl och hela skiten och ta bilen hem.

Orkar inte med mig själv just nu. Kryper in under en sten och förtränger att jag finns.

Over and out

Utomjordingar tvättar släp. Mystiskt.

Jag tycker faktiskt att trafik kan vara vacker. Storstadstrafik kan vara som värsta konsten om tidpunkten och ljuset är det rätta.Vackert på något underligt sätt. Eller så är det bara jag som tycker det som inte ser så mycket annat.

I bland känner man att man är på väg åt rätt håll.

På vägen hem här om dagen så såg jag ett mystiskt fenomen. Som ni ser på bilden så var ena bakdörren på släpet och halva den andra dörren jätte smutsiga och ena halvan av den andra dörren helt ren. Det såg helt overkligt ut. Hur gick det till? Stannade han i lastbilstvätten och tvättade en tredjedel av ekipaget?
Mystiskt.
Kanske nåt utomjordingsfenomen, vem vet?




Nu är det långledigt och det ska jag inte klaga på. Känns oerhört rart att veta att man inte ska jobba förän på tisdagkväll. Jag ska njuta allt vad jag orkar.
Chefen bjussade på wienerbröd i kojan i morse, det var inte så fel det heller.

I helgen ska jag på nittioårskalas då min mormor fyller tant. Fast hon är ingen tant och kommer aldrig att bli. Hon är lite tantig i kroppen, visst, men i knoppen finns det inget tantigt alls. Hon är rapp i huvudet och har massor av humor.
Jag har inte träffat henne på år och dag känns det som (dåligt samvete, jajamensan) och det ska bli jättekul.
Helgen kommer också att innehålla kusinträff med alla mina kusiner på mammas sida. Det ska bli exakt hur kul som helst.
Jag säger det igen, exakt hur kul som helst :)

Nu. Jättebra bok som håller mig trollbunden, Hypnotisören av Lars Kepler. Läs!
Ja, det och sen kaffe så klart.

Over and out

Tofs gör min dag

En sak som gör mig glad är en karl i Stockholm. Jag brukar se den här mannen på Sveavägen på morgonen när jag lossar där uppe.
Han går i reflexkläder och städar på trottoaren med en lite pinne med en nypa på. Han går där och lurar med sin lilla pinne och sin vagn med en soptunna på. Det gör en ju i och för sig glad att folk städar och gör snyggt men det som gör mig allra mest glad med den här jeppen är att han har grått, ganska kort hår och mitt uppe på huvudet har han en liten tofs.
Det är inte snyggt, men det gör mig glad på något sätt.

Nu är det mest jobb, jobb, jobb som gäller. Men nu är det bara två nätter kvar sen är det långledigt. Skönt!
De här två nätterna ska jag ha praktikanten med mig och det är rätt skönt med lite sällskap, speciellt när man är trött.

Nu zombiefilm :)

Over and out

Egen, udda, saknad kissemiss

Det är märkligt. Livet. Döden.
Jag skrev ju om det igår, att vi föds och dör och att jorden på något sätt alltid fortsätter att snurra. Att dagarna går vidare.

Tog en promenad i morse med Speciell vän och hundarna. Gick längs vägen där jag vet att vår katt brukar jaga sorkar.
Gick där och visste att han skulle ligga där. Visste att han inte bara var på strövtåg, det var han aldrig. Han kom alltid hem flera gånger varje dag bara för att titta till oss och äta en bit.

Vi var och hämtade den här katten på kattjouren. När vi var där och skulle välja en katt så hoppade den här kissen upp på diskbänken och ner i diskhon även fast det var vatten där i. Med tassarna i blöt drack han vatten från kranen.
Tvån, trean och jag som var där fnissade och tyckte att han var en riktig raring.
Glad. Så skulle jag beskriva den här katten.
Social till tusen och inte rädd för ett jävla nåt.
Nåväl, tillbaka till kattjouren. Vi hade transportburen stod på golvet och när vi bestämmt oss för den här lille killen så öppnade jag dörren till buren.
Katt gick fram till buren, gick in, lade sig till rätta.
Ta mig hem.
Så det gjorde vi så klart.
Det var en udda katt där här. Speciell och rolig. Inte kelig men otroligt social. Såg han en katt, hund eller människa så gick han fram, med svansen rätt upp i vädret, och hälsade. Ibland så blev katten, hunden eller människan inte glad men det sket han i. Då vände han bara på klacken och spatserade vidare med svansen i vädret.
Jägare var han verkligen. En harpalt, en fullvuxen mås, en fullvuxen skata och hur många små fåglar, råttor, sorkar och möss som helst har han tagit hem till matte och lagt på trappan.

Nu ligger kissemiss begravd här på tomten.
Det är tungt att mista en vän och flockmedlem.
Vi kommer att sakna vår udda och speciella katt.
Du fattas oss, kissen.

Over and out