Egen, udda, saknad kissemiss

Det är märkligt. Livet. Döden.
Jag skrev ju om det igår, att vi föds och dör och att jorden på något sätt alltid fortsätter att snurra. Att dagarna går vidare.

Tog en promenad i morse med Speciell vän och hundarna. Gick längs vägen där jag vet att vår katt brukar jaga sorkar.
Gick där och visste att han skulle ligga där. Visste att han inte bara var på strövtåg, det var han aldrig. Han kom alltid hem flera gånger varje dag bara för att titta till oss och äta en bit.

Vi var och hämtade den här katten på kattjouren. När vi var där och skulle välja en katt så hoppade den här kissen upp på diskbänken och ner i diskhon även fast det var vatten där i. Med tassarna i blöt drack han vatten från kranen.
Tvån, trean och jag som var där fnissade och tyckte att han var en riktig raring.
Glad. Så skulle jag beskriva den här katten.
Social till tusen och inte rädd för ett jävla nåt.
Nåväl, tillbaka till kattjouren. Vi hade transportburen stod på golvet och när vi bestämmt oss för den här lille killen så öppnade jag dörren till buren.
Katt gick fram till buren, gick in, lade sig till rätta.
Ta mig hem.
Så det gjorde vi så klart.
Det var en udda katt där här. Speciell och rolig. Inte kelig men otroligt social. Såg han en katt, hund eller människa så gick han fram, med svansen rätt upp i vädret, och hälsade. Ibland så blev katten, hunden eller människan inte glad men det sket han i. Då vände han bara på klacken och spatserade vidare med svansen i vädret.
Jägare var han verkligen. En harpalt, en fullvuxen mås, en fullvuxen skata och hur många små fåglar, råttor, sorkar och möss som helst har han tagit hem till matte och lagt på trappan.

Nu ligger kissemiss begravd här på tomten.
Det är tungt att mista en vän och flockmedlem.
Vi kommer att sakna vår udda och speciella katt.
Du fattas oss, kissen.

Over and out