Vilse i min trädgård

Ibland beter jag mig på ett visst sätt för att jag förväntar mig att andra människor förväntar sig att jag ska bete mig så.
Jag är egentligen inte den här personen, en del bitar har jag överhuvudtaget aldrig varit, en del bitar har jag inte varit på oerhört länge, men ändå så blir jag den här personen ibland.
Ibland när jag vet att folk runt om kring mig förväntar sig det så blir jag den här människan som jag inte ens känner igen själv. Jag vet inte vem hon är.
Jag vet inte ens om det är deras uppfattning eller förväntning eller om det är mina egna uppfattningar och förväntningar som jag tror att de har. Fast det egentligen är jag.
Sen bygger jag upp en sån spänning inuti mig själv och tar ut all skiten på mina närmaste.

Ibland går jag vilse i min egen trädgård. Jag hittar inte mina invanda stigar där jag trivs utan förvirrar mig runt på små vägar som går till ställen där jag inte vill vara.
Det finns vägar som jag har stängt av, där jag har bestämmt att jag aldrig mer ska gå in. Ändå så irrar jag mig in där emellan åt. Paniken stiger och jag börjar springa. Springa i blindo med trädgrenar piskandes i ansiktet.
Irrar omkring där och letar efter vägen ut, vägen till de trevliga upplysta stigarna där jag känner igen mig själv.

Hålrum i min själ som jag tror att jag har bommat igen för all framtid. Dörrar som jag spikat igen och låst med stora hänglås.
Ändå så öppnas de ibland. Dörren flyger upp, står och slår i vinden.
Jag blir kall innuti, kall och tom.
Framför allt så blir jag rädd. Livrädd.
Och jag flyr.
Flyr i panik.

Det är då det blir så fel.

Vissa situationen, vissa människor kan öppna de här dörrarna med en fingerknäppning.
Jag får panik, hittar inte ut, hittar inte in, går vilse, hittar inte hem.
Då är det skitlätt att bli full. Enklaste vägen ut är att bli full. Praktiskt. I allfall just då.
Sen hittar jag inte hem på timmar, dagar, ibland veckor.

Jag blir så arg på mig själv, hatar mig själv för att jag inte kan stoppa det. Stoppa mig själv från att ta de här vägarna, öppna de här dörrarna. Jag borde kunna orka stå emot, borde kunna vara den jag är, våga stå emot, våga vara jag.
Men ibland så går det inte. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vågar inte.

Och sen sitter jag här med frågorna, undringarna.
Vem är jag, var var jag , var ska jag, hur, var, varför???

Nu är det dags att ta nya tag. Stänga och regla dörrar, lägga igen gångarna och glömma att de finns.
Troligtvis kommer dörrna att blåsa upp igen och troligtvis kommer jag att springa längs de där stigarna med grenarna piskandes i ansiktet och monstret flåsandes efter mig.
Men kanske om jag har tur dröjer det länge till nästa gång.

Jag har mitt monster, min demon som alltid jagar mig. Det ligger i mörkret och smyger med glittrande ögon och glimmande tänder. Jag vet att det finns där, jag hör det ibland i mörkret, ser ibland en tand glimma till.
Men det är alltmer sällan och det har nog tappat en hel del av sin kraft. Men ibland så sänker jag garden och då slår det till med full kraft.
Slår undan mina fötter, äter mig. Min energi, min livskraft, mig.

Men nu nya tag.

En bra sak som hände i helgen var att jag fick loss en sak från mitt hjärta som suttit där ett tag.
Inte så att det har ätit upp mig men det har funnits där som ett irriterande skräp i ögat ungefär. Men nu är det borta, puts väck och det känns oerhört skönt då det, på sätt och vis, berör en person som det har visat sig att jag har en hel del gemensamt med och framförallt tycker oerhört mycket om.
Tack för att du finns och förstår, Lena.
Det är så mycket lättare nu när jag inte är ensam. Du vet vad jag menar :)

Over and out