Har försökt att blogga några gånger idag men det har inte funkat något vidare. Antingen har jag inte kommit in på bloggen eller så har inget kommit ut ur hjärnan.
Helgen har varit ett enda långt bergodalbaneåk. Det går upp och det går ner.
Upp, ner, upp, ner.
Och så vidare i all oändlighet.
Tankar som snurrar, känslor som svallar.
Rätt, fel, helrätt, felrätt, rättfel, helfel.
Vem är du, vem är jag?
Städar och röjer både i saker och känslor.
I helgen blev det en hel släpkärra med skit att kasta och nästa gång jag är ledig ska jag bränna alla mina dagböcker. Och det är inte nådigt många år av skriverier.
Men nu ska det bort, väck och iväg, samma väg som soporna på kärran.
Jag måste rensa ut all skit ur hela systemet för att orka fungera som människa igen. Måste klippa alla band till all skit som tär på mitt psyke.
Måste lära mig att leva i nuet och inte låta skiten nagga mig i kanten mer.
Visst förstår jag att jag inte kan sudda ut år av mitt liv, inte kan ta tillbaka misstag eller fel jag gjort. Men jag måste lära mig att leva med det utan att låta det påverka mig.
En sak som jag i allafall känner att jag faktiskt har tagit tag i och numer kan leva med är min exman, Ettan och Tvåas pappa.
Det är absolut inte det att jag tänk på han för att jag velat ha han tillbaka eller saknat honom på något som helst vis. Nej, för sjutton, men jag har däremot haft jävligt svårt att acceptera att han inte vill ha något med barnen att göra.
I veckan som var fick de äntligen sitt nya efternamn och jag fick tillbaka mitt flicknamn.
Även om det egentligen inte var viktigt så var det ändå det. Det känns som att vi äntligen fick ett avslut.
Jag är inte bitter på han lägre för han finns helt enkelt inte.
Borta.
Nu gäller det att jobba vidare, att orka ta tag i alla känslor istället för att springa ifrån dem. Att våga ha tråkigt och låta tankarna komma till mig. Våga tänka alla de tankar som man inte vill och orkar med att tänka.
Ju mer jag kommer ur det, ju tydligare ser jag det.
Samtidigt gör saknaden så ont.
Och ibland är jag så rädd att jag bara vill krypa ner i en flaska vin och gömma mig.
Gömma mig och glömma alla känslor.
Tänk så skönt att slippa tänka, om bara för en kväll. Bli kastrullfull och skita i morgondagen.
Men nej.
Vad har jag då löst?
Vad har jag då vunnit?
Vad har jag då förlorat under tiden?
Nej.
Dricka ska jag göra först när tankarna är i fas, när jag är i fas.
Då ska jag öppna en flaska rödvin och dricka mig ett glas.
Bara för att jag tycker att det är gott.
Täffade en god vän idag som jag träffar på tok för sällan. Men det bästa är att även om det går månader mellan gångerna vi ses så är det alltid som vanligt när vi väl ses, vi bara fortsätter där vi var liksom.
Energi fick jag då. Massor.
Redde ut en sak i helgen som pga av gammalt groll med hennes man gjort vänskapen med en underbar tjej omöjlig under några år. Vågade ta tag i det och reda ut det och nu kommer den här underbara vännen som jag har saknat så vansinnigt mycket att komma tillbaka in i mitt liv.
Lycka!
Jag blir glad ända ner i tårna när jag tänker på det och jag vågar knappt ens tänka på det.
Jag måste, jag bara måste åka dit och hälsa på så fort jag bara kan.
Och jag säger er det, jag kan knappt bärga mig!
Lyckliga, lyckliga jag!
Men så kommer massa jobbiga tankar.
Saknad och längtan.
Saknar
din lukt,
din röst,
din beröring,
din famn,
dina ord,
dina tankar
Jag saknar dig!
Over and out
