Rövåkning is the shit

Det är bra för er som gillar min blogg att jag har brutit foten, tänk vad mycket tid jag har att blogga på. Tyvärr så händer det ju inte så mycket här hemma att skriva om.
Det som händer är att jag sitt-ligger i soffan och är på Facebook eller tittar på TV. Sen hasar jag mig upp och ner för trappan för att försöka få något som helst gjort och för att få tiden att gå.
Pappan kom med en ledstång till trappan så nu ska jag bara lura någon att sätta upp den (säg bara till om du känner dig manad). Trappa utan ledstång är inte bra, inte bra alls. Det är helt livsfarligt att hoppa nerför trappan och helt omöjlig att hoppa uppför. Rövåkning is the shit.
Dammsög lite i köket på ren envishet.
Tvåan har i allafall tvättat och upptäckte då hur lätt det är. Vad bra sa jag när hon sa det, då är det bara att köra på. Hon fixade mat också och dammsög och torkade golvet i hallen. Ettan dammsög också, gick ut med soporna och tömde kattlådan.
Tur jag har stora kids, annars skulle det här vara riktigt bökigt.

Nåja, nu har jag ju fått till ett helt inlägg och det handlade inte om någonting, det är ju en bedrift i sig. Hoppas det händer något mer i morgon så att jag har nåt kul att berätta. Annars får jag väl börja leta i mitt huvuds gömmor och vem vet vad det blir då?

Over and out

Detaljer, detaljer...

Och nu, på begäran av Speciell vän, den ocensurerade versionen av benbrottet.

På vägen hem, i armarna på min goda vän och mitt x grät jag som ett barn. Erkänner.
Väl hemma, grät jag som ett barn. Erkänner.
Vägrade konstant att åka till akuten. Erkänner.
Grät som ett barn när Speciell vän var ute och rökte i tron att han inte hörde mig och på så sätt undvika att åka till någon som helst slag av sjukhus. Erkänner.
Tjatade oupphörligt hela vägen till akuten, ett par timmars resväg i det dåliga väglaget, att vi skulle vända för det var bara en liten stukning. Erkänner.
Tvingade Speciell vän att säga att det var hans fel att vi åkt in om det skulle visa sig att det inte var brutet och vi upptagit viktig tid för personalen på akuten. Erkänner.
Tryckte i mig en beagle, en stor smörgås, en kopp kaffe och en yoghurt på vägen hem från akuten. Toppade med en halv räkbaguette. Erkänner.

Speciell vän tyckte att jag hade "glömt" berätta en hel del. Detaljer, detaljer sa jag.

Over and out

Snäpp. Så var foten av.

Jaha, och så gick jag på fest och hade skitkul. Gick ut och hade fortfarande skitkul. Sen bröt jag foten och det var inte så kul.
Fattar inte vad som hände egentligen men plötsligt var foten av. Vi dansade och tjoade omkring till det roliga bandet och jag struttade omkull lite och sedan när jag hoppade upp igen så ville inte foten riktigt vara med länge. Kände ju att något hände men dansade lite till och tyckte att det här funkar ju.
Envis som jag är så skulle jag ju såklart gå hem. Jodå, visst ser´u, inga problem. Nä, visst inte alls. Tillslut mer eller mindre bar min goda vän och mitt x mig hem.
Väl hemma krånglade Speciell vän av mig stövel och då såg vi ju att det inte såg jättebra ut och det var bara att sätta sig i bilen och åka till akuten.
Väl där så var det lugnt och stillsamt så det gick snabbt att komma in på röntgen och få ett snyggt litet gips från tårna upp till knät.
Jättefint. Jo, jag lovar. Men inte så värst praktiskt när man är trebarnsmorsa, matte och lastbilschaffis.
Så nu är jag sjukskriven i allafall till slutet av januari och tydligen hade doktorn sagt att det var det allra kortaste och att det med all säkerhet skulle bli längre ändå. Just det hörde inte jag att han sa. Jag antar att jag valde att inte höra just det.
Det positiva är ju att jag i allafall blir "ledig" över jul och nyår. Man får ju lov att försöka hitta det positiva i det negativa.

Har insett att jag måste skaffa en ledstång till trappan för det har jag tyckt varit onödigt att ha. Jo, visst jätteonödigt. Men inte så värst onödigt när man ska ta sig upp och ner för trappan och foten är av. Då plötsligt är det väldigt, väldigt nödvändigt med en ledstång.
Just nu så hoppar jag ner för trappan med kryckorna och hasar mig upp på röven för trappan och försöker på olika sätt och med blandat resultat att få med mig kryckorna. Funkar ju sådär.

En annan positiv sak som hände igår var att jag hittade en god gammal vän som jag har saknat och ännu gladare blev jag idag när hon ringde för att kolla hur det var med mig och sa att hon var glad att ha mig tillbaka i sitt liv. Det kändes bra i mitt bröst och nu tänker jag inte låta något skit, varken gammalt eller nytt, komma ivägen.

Sexy bitch

Speciell vän sov över i natt. Jag sov i flanellpyamas, strumpor, raggsockor och duntofflor. Väldigt sexig kände jag mig, speciellt som snoret rann och jag frossade i feber. Som sagt, välidgt sexigt.
Idag är det raggsockor och mössa som gäller inne. Fast jag fryser lite ändå.

Over and out

Bättre en förkylning i näsan än en storm utanför hytten

Måste ju erkänna att det faktiskt till och med är skönare att vara sjuk än att ge sig ut i natt.
Antar att man egentligen inte får säga så, alltså säg inget till chefen. Men jag har hellre denna snuva än ger mig ut i denna svinstorm.
Släpade oss ut med hundarna på en pissväng nu och det var inte ett jävla dugg skönt.

I morgon ska Trean och jag ha en mysig dag och läsa massor av böcker och bygga garage av kapplastavar. Det bestämmde vi innan han somnade och det tycker jag låter som ett lagom projekt med tanke på hur jag mår.
Så det blir sängen länge med massor av Alfons Åberg, Axel som kör fast i leran med sin trehjuling, Halvan och alla hans fordon och så förstås den bästa boken, Guppyresan av Camilla Eriksson.
Läsa ska jag väl klara om jag tar några Alvedon och laddar upp med näsdukar, man kan väl ta snytpauser emellanåt.

Läste gjorde jag natten som var, Emma Janestigs bok; Varför gråter inte Emma?
Och nog fan grät jag allt, från pärm till pärm. Grät så tårarna sprutade.
Sedan smög jag mig upp i natten och lyssnade till mina barns andetag.

Var på kurs på jobbet idag också. Det var lite nyheter så det var nog nytta med det. Åt lite smaklös bricklunch också. Inte för att jag hade märkt om det hade smakat någonting med tanke på att alla mina lukt och smaksinnen är på semester i förkylningen men jag blev mätt i allafall.

Nu blir det sängen. Tills i morgon kväll eller så, natti.

Over and out

Och som jag grät!

Over and out

Havregrynsgröt med lingon det är gott men inget vidare att ha i bihålorna

Idag "vabbar" jag för andra gången på ett år. Fan, det börjar ju nästan att bli en vana. Treans fröken ringde på förmiddagen och det var bara att hasta hem och hämta upp han. Det gjorde inte direkt mig någonting med tanke på att det känns som att någon tryckt in havregrynsgröt i mina bihålor. Havregrynsgröt med sura lingon. Vi lade oss i soffan och tittade på film och sedan blev jag kvar där hela dagen. Jag är faktiskt fortfarande kvar i soffan och den enda sträcka jag tänker avlägga idag är den från soffan och in till sängen.

I morgon måste jag dock släpa mig iväg till stan för vi har kurs på jobbet och den kan jag inte missa. Som tur är lovade pappan att ställa upp med Trean under tiden. Tur att jag har min pappan och mamman. Men jag ville inte be pappan att ta Trean hela tiden nu när han är sjuk för jag vet inte rikitgt hur mycket han egentligen orkar. Han säger ju hela tiden att det inte är någon fara och att han känner sig helt återställd efter sin stroke, men jag köper inte riktigt det där faktiskt. Man kan ganska lätt se att det inte är riktigt sant men det skulle han ju aldrig erkänna. Aldrig (Åh, envisa gubbe. Se där, då vet man var man fått det ifrån).

Natten som var på jobbet flöt väl på skapligt ändå till sista stället. Dit hade jag pallar både på släpet och på bilen och när jag har lossat där brukar jag lämna vagnen där för att sedan ta min rast och efter den köra till sista lossnignen. Men igår klantade jag mig och glömde lossa en pall från vagnen vilket innebar att jag fick koppla på den igen efter att ha lossat bilen (det var nämligen då jag kom på det, när jag upptäckte att den pallen jag trodde stod på bilen inte gjorde det och då är ju inte ens jag dummare än att jag hajjade att den stod kvar på vagnen och att den inte mirakulöst hade försvunnit från bilen under natten) och backa ner den igen och lossa den (jävlaskit-)pallen jag glömt, koppla loss igen och sedan ta min rast. Men så är det när man är klantig och inte tänker sig för. Min arbetskamrat hade inte direkt strörre tur, han kom till samma ställe som mig för att parkera sin vagn och dra över en pall från vagn till bil (ja, han klantade sig också) och när han svängde runt med vagnen gick han lite för tight och drog av kabeln mellan bil och vagn och hela vagnen blev svart. Grattis.

Nu tänker jag gå och lägga mig och läsa "Varför gråter inte Emma".
Och gråta är ju just vad jag gör bara jag öppnar den där boken.

Over and out