Idag "vabbar" jag för andra gången på ett år. Fan, det börjar ju nästan att bli en vana. Treans fröken ringde på förmiddagen och det var bara att hasta hem och hämta upp han. Det gjorde inte direkt mig någonting med tanke på att det känns som att någon tryckt in havregrynsgröt i mina bihålor. Havregrynsgröt med sura lingon. Vi lade oss i soffan och tittade på film och sedan blev jag kvar där hela dagen. Jag är faktiskt fortfarande kvar i soffan och den enda sträcka jag tänker avlägga idag är den från soffan och in till sängen.
I morgon måste jag dock släpa mig iväg till stan för vi har kurs på jobbet och den kan jag inte missa. Som tur är lovade pappan att ställa upp med Trean under tiden. Tur att jag har min pappan och mamman. Men jag ville inte be pappan att ta Trean hela tiden nu när han är sjuk för jag vet inte rikitgt hur mycket han egentligen orkar. Han säger ju hela tiden att det inte är någon fara och att han känner sig helt återställd efter sin stroke, men jag köper inte riktigt det där faktiskt. Man kan ganska lätt se att det inte är riktigt sant men det skulle han ju aldrig erkänna. Aldrig (Åh, envisa gubbe. Se där, då vet man var man fått det ifrån).
Natten som var på jobbet flöt väl på skapligt ändå till sista stället. Dit hade jag pallar både på släpet och på bilen och när jag har lossat där brukar jag lämna vagnen där för att sedan ta min rast och efter den köra till sista lossnignen. Men igår klantade jag mig och glömde lossa en pall från vagnen vilket innebar att jag fick koppla på den igen efter att ha lossat bilen (det var nämligen då jag kom på det, när jag upptäckte att den pallen jag trodde stod på bilen inte gjorde det och då är ju inte ens jag dummare än att jag hajjade att den stod kvar på vagnen och att den inte mirakulöst hade försvunnit från bilen under natten) och backa ner den igen och lossa den (jävlaskit-)pallen jag glömt, koppla loss igen och sedan ta min rast. Men så är det när man är klantig och inte tänker sig för. Min arbetskamrat hade inte direkt strörre tur, han kom till samma ställe som mig för att parkera sin vagn och dra över en pall från vagn till bil (ja, han klantade sig också) och när han svängde runt med vagnen gick han lite för tight och drog av kabeln mellan bil och vagn och hela vagnen blev svart. Grattis.
Nu tänker jag gå och lägga mig och läsa "Varför gråter inte Emma".
Och gråta är ju just vad jag gör bara jag öppnar den där boken.
Over and out
Dags att sluta blogga.
2 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar