söndag 28 november 2010

Snäpp. Så var foten av.

Jaha, och så gick jag på fest och hade skitkul. Gick ut och hade fortfarande skitkul. Sen bröt jag foten och det var inte kul.
Fattar inte vad som hände egentligen men plötsligt var foten av. Vi dansade och tjoade omkring till det roliga bandet och jag struttade omkull lite och sedan när jag hoppade upp igen så ville inte foten riktigt vara med länge. Kände ju att något hände men dansade lite till och tyckte att det här funkar ju.
Envis som jag är så skulle jag ju såklart gå hem. Jodå, visst ser´u, inga problem. Nä, visst inte alls. Tillslut mer eller mindre bar min goda vän och mitt x mig hem.
Väl hemma krånglade Speciell vän av mig stövel och då såg vi ju att det inte såg jättebra ut och det var bara att sätta sig i bilen och åka till akuten.
Väl där så var det lugnt och stillsamt så det gick snabbt att komma in på röntgen och få ett snyggt litet gips från tårna upp till knät.
Jättefint. Jo, jag lovar. Men inte så värst praktiskt när man är trebarnsmorsa, matte och lastbilschaffis.
Så nu är jag sjukskriven i allafall till slutet av januari och tydligen hade doktorn sagt att det var det allra kortaste och att det med all säkerhet skulle bli längre ändå. Just det hörde inte jag att han sa. Jag antar att jag valde att inte höra just det.
Det positiva är ju att jag i allafall blir "ledig" över jul och nyår. Man får ju lov att försöka hitta det positiva i det negativa.

Har insett att jag måste skaffa en ledstång till trappan för det har jag tyckt varit onödigt att ha. Jo, visst jätteonödigt. Men inte så värst onödigt när man ska ta sig upp och ner för trappan och foten är av. Då plötsligt är det väldigt, väldigt nödvändigt med en ledstång.
Just nu så hoppar jag ner för trappan med kryckorna och hasar mig upp på röven för trappan och försöker på olika sätt och med blandat resultat att få med mig kryckorna. Funkar ju sådär.

En annan positiv sak som hände igår var att jag hittade en god gammal vän som jag har saknat och ännu gladare blev jag idag när hon ringde för att kolla hur det var med mig och sa att hon var glad att ha mig tillbaka i sitt liv. Det kändes bra i mitt bröst och nu tänker jag inte låta något skit, varken gammalt eller nytt, komma ivägen.

2 kommentarer:

  1. dråpligt är vad det är..makalöst att du dansade irländskt med bruten fot!! Ledsen att jag inte var mer envis och bar hem dig!!Känner igen mig med hur du har det iallafall..ingen höjdare med fler våningar när man inte kan använda benen..Själv fick jag magsjuka..men det känns som en fjärt i rymden faktiskt ;=)..
    Ta det lungt nu(hehe) och låt de käraste ta hand om dig!! Kramar!

    SvaraRadera
  2. Chaffismorsa30 november, 2010

    Ha ha, ja dråpligt är rätta ordet.
    Men magsjuka är inte någon höjdare det heller! Fy och blä! Nu hoppas jag innerligt att du inte smittade mig med det för då blir det jobbigt på riktigt :) Jädra svårt att hinna till toa om jag är nere och ska upp för trappen och allt.
    Nu hoppas jag bara att tiden flyger så att man blir som folk igen.
    Kram, kram

    SvaraRadera