Vem släppte in huvudjägarna?

Vaknade så där ni vet med intorkad snor i båda näsborrarna, dräggel på hakan och båda kinderna och med andedräkt som en, inte död men väldigt, väldigt skadad, grävling. Vaknade så där så man förstår hur det måste kännas en stund efter att man stött ihop med ett gäng huvudkrympande infödingar i någon kvav djungel någonstans i nåt bortglömt land. Hjärnan känns minst sju nummer för stor för huvudet och det känns nästan som att den liksom buktar ut genom öronen men man är, av naturliga själ,  för rädd för vad man ska få känna för att våga sätta handen mot örat. Tänk om man liksom skulle känna någon slags prinskorvsliknande substans och i samma ögonblick som man rör vid det börja rycka okontrollerat med benen.
Hjärna inte.

Vaknade (ja, eller nåt i den stilen) duschade och åt en rostad macka, som för övrigt smakade någonstans mellan ingenting och byggplyfa, och sedan satte jag mig ned vid datorn. Satt här i exakt 2,3 sekunder innan snoret började forsa. Så nu sitter jag här, med datorn och två näsduksduttar upptrycka i näsan. Nej, alltså, datorn är inte upptryckt i näsan, bara näsduksduttarna. Min son provade annars en bra variant i tre års åldern, han tryckte upp en platt, röd legoetta i näsan. Det blev för jobbigt att försöka somna när snoret rann och kom då på den briljanta idén att en legobit i näsan skulle nog minsann få stopp på det. När legot väl satt där insåg väl den stackars pojken att lego nog inte var så behagligt i snoken och berättade för sin kära mor att:
-Mamma, jag har lego i näsan.
-He, he visst, serdu, jättebra lilla gubben
-Nej, men allvarligt mamma, jag blev så trött på snoret
-Eh, ok, jag får se
Varpå jag lös med ficklampa och glodde den stackars treåringen rätt upp i prinskorvarna. Och jodå, där satt den, längst uppe strax intill hjärnan.
En tur till akuten var nog också, vid närmare eftertanke jobbigare än lite snor i näsan.
Just nu sitter jag här och försöker påminna mig om det så att jag inte i ren desperation stoppar upp tv-dosan, katten eller en handduk i näsan.

Over and out

I den perfekta världen

Men är det inte märkligt att jag inte kan sova ens när jag är sjuk? Det måste verkligen vara något allvarligt fel på mig för jag kan verkligen inte sova. Det liksom låser sig, som att kroppen tänker:
-"Ok, nu lade hon sig ner, då kör vi på allt vi har!"
Jamen, jag tackar så ödmjukast vad vänligt av er, förbenade celler av denna kropp.
Eller så har jag blivit besatt av någon antisov demon som bestämt sig för att helt enkelt inte låta mig sova något mer. Praktiskt kan man ju tycka vid den första svindlande tanken av att slippa sova, men inte så bra i längden när man tänker efter.

Fast om man nu tänker att jag inte skulle sova alls så skulle ju det vara den ultimata lösningen på många av mina problem. Jag kunde jobba hela natten, städa, tvätta och rasta hunden medan barnen var i skolan och stå med en stek färdig och hälsa dem välkomna hem. Sedan skulle vi sitta som ljus vid matbordet och alla skulle äta upp till sista ärtan och efter att jag pedagogiskt hjälp alla barn med läxorna skulle vi sedan spela sällskapsspel kvällen lång tills de kröp till kojs klockan 20:00 och jag kunde sticka ollar till dem innan jag åter for till jobbet.
Jag skulle ju kunna vara den perfekta föräldern och matten varje dag, hela veckan lång.
Så skulle det kunna vara, i den perfekta världen.
Men när jag tänker efter så vore nog inte den perfekta världen så rolig ändå.
Jag är visserligen ganska bra på stek men jag är urusel på att sticka.

Over and out
Går och slår mig själv med en stekpanna i huvudet eller helt enkelt bara ligger på rygg och kväver mig själv till sömns med hjälp av nästäppan.

Att ha eller icke ha...

Tänker.
Vem har ett meningsfullt liv?
Jag vet att jag har det.
Har du?

Over and out

Vems är taggtråden?

Vaknade i morse av att det kändes som att någon hade pulat ner en rulle med taggtråd i min hals och en känsla som liknade att få stryk med ett städ i tinningarna.
Åhå, influensa. Man tackar.
Minns plötsligt hur det känns att må så här för det är ju lite som att föda barn, man kommer ju liksom inte ihåg hur ont det verkligen gör förrän man ligger där igen med värkar och tänker:
-Visst i faaaan!
Så idag blir det soffa, te och möjligen tv, om huvudet orkar.
Jag ska ju börja jobba, jag har inte tid att ha influensa.
Tänker att systeryster och hennes familj troligen kommer att få den andra sortens influensa, ni vet racerbajs varianten. Då tar jag hellre den här!

Over and out

Mycket att göra, ingen att skicka

Idag har jag inte tid med er, har tokmycket att göra, men frukta ej, kära läsare, ni får gå tillbaka och läsa ett gammalt, kärt inlägg som tillexempel det här:

Hundskitshämnaren

Ha en bra dag.

Over and out

När Tvåan åker bort dansar matte efter Snajdarna pipa

I natt sov Tvåan borta och det är jättejobbigt när hon gör det för det innebär att Snajdarn tar plats i min säng. Jag har alltid sagt att hundar ska inte sova i mattes säng, aldrig, nej, nej. Men så åker Tvåan bort och det innebär att det inte finns någon sängplats till Snajdarn för det är nämligen där han alltid sover annars.

Så ser jag på tv och jag tänker att nehej, Snajdarn, du kommer inte att följa med in till mig sedan. Jag ska sova själv i min säng, ingen hund i min säng.

Men så är det då dags att krypa till kojs och när jag släcker ner i tv-rummet så sätter sig hunden upp och ser på mig med sina pepparkornsögon. 

Han lägger huvudet en liten aning på sned. Han följer varje steg jag tar.

Jag ignorerar han och släcker och försöker liksom att skynda mig till sovrummsdörren för att inte hinna se hans bedjande ögon.

Så är jag framme vid dörren, öppnar och då, BANG, blixtsnabb, står han bakom mig och precis när jag vänder mig om för att stänga dörren råkar mina ögon möta hans.

Det är kört.

Varsågod säger jag och han lallar in i sovrummet med viftande svans, nöjd över att veta att det funkade, igen.

Muttrande kryper jag ner och bjuder upp han i sängen, varpå han lägger sig nere vid mina fötter och jag tänker (ännu en gång) att okej, det funkar ju.

Precis när jag somnat vaknar jag av att han reser sig och snurrar fem varv och lägger sig lite längre upp, tätt, tätt intill matte.

Jag suckar och somnar om och sedan fortsätter proceduren hela natten och jag vaknar med nackspärr och rent allmänt mörbultad kropp och tänker 

Aldrig mer!

Men jag vet också att nästa gång Tvåan sover borta kommer jag med all säkerhet råka möta pepparkornsögonen just i stängadörrenögonblicket och jag kommer att vara lika körd, igen.

Jag glömde berätta det också att Darret, ni vet, han berättade att han, inte bara är allergisk mot pälsdjur, han gillar inte hundar. Gillar inte hundar? Misstänker att det var i det ögonblicket pirret blev till bara ett litet darr.

Min oxfilé måste ju älska Snajdarn, annars går det ju inte.

Over and out

Jag vill inte ha någon knäckemacka, inte ens en god en...

Fnular så här på nattkröken.
Tänker att jag vet varför jag inte känner mig nere, fast än magpirret visade sig vara mer som ett litet darr.
För att jag faktiskt mår bra i mig själv och inte på grund av någon annan.
Och för att jag faktiskt inte vill dra i gång ett projekt, inte nu och inte med darret.

Ser plötsligt lite klart på saker och ting. Som att jag äntligen hittade rätt styrka på brillorna, liksom.
I stället för att må bra på riktigt har jag ju bara mått bra när jag har varit upptagen med att må bra tillsammans med någon annan.
Nu mår ju jag bra.
Bara sådär, av mig själv, liksom.
Jag har ju inte vetat hur man gör för att må bra i mig själv för jag har ju aldrig vågat vara själv och aldrig låtit mig stanna upp och känna efter. Ibland har jag ju vetat att det inte har varit måbra på riktigt, utan mer som ett substitut för att må bra.

Jag kan ju inte skylla det på någon annan heller, för det är ju jag som har jagat som en tok för att hitta den där lyckan. Och jag frågar mig gång på gång varför jag sökt familjelyckan (=mamma, pappa, barn) när jag vet att den är förlorad för länge, länge sedan.
Och att jag inte har sett det jag haft under näsan hela tiden, min familjelycka, mamma, barn, barn, barn.
Men det är väl som de säger, de visa, man ser inte alltid skogen för alla träden.
Men det är väl också det jag har kommit till insikt med att den perfekta familjen lika bra kan vara mamma, barn, barn, barn. Och möjligtvis en pojkvän och med tiden till och med en sambo. Men aldrig någon pappa.
Pappa finns, fast inte här.
För Trean finns han lika ofta och lika mycket som jag finns och som bror och syster finns. För Ettan och Tvåan finns han, som en skugga, i garderoben.
Men här hemma, i vårt hus, finns det ingen pappa.

Här finns det däremot en Mammpappa. Det sade Ettan till mig i förra veckan.
-"Mamma, det är så bra med dig för du är liksom en mammpappa. Du är en mamma som kan allt det där som pappor kan."
Det satte en lapp över det där sista trasiga hålen i mitt hjärta när det gäller deras pappa. Smack, bara, som ett Skalmanplåster på ett skavsår på hälen. Och jag tror att om jag rycker bort det nu, så är det såret läkt. Ärret går nog aldrig bort, lika lite som det på min hand efter att jag med en morakniv försökte skala en träpinne i andra klass, men såret är nog läkt.

Och så fick jag en invit om en date. Men jag sa nej. För jag tänker att där finns inget magpirr, inte ens ett darr. Vad ska det då vara bra för? Inte för mig och allra minst för han. Det skulle vara ungefär som att äta en knäckemacka när man är sugen på oxfile. Inte för att det säkert är något fel på han, men det pirrar inte och då får det vara.

För jag tänker inte nöja mig med något mindre än pirret av en saftig oxfilé.

Over and out