Jag vill inte ha någon knäckemacka, inte ens en god en...

Fnular så här på nattkröken.
Tänker att jag vet varför jag inte känner mig nere, fast än magpirret visade sig vara mer som ett litet darr.
För att jag faktiskt mår bra i mig själv och inte på grund av någon annan.
Och för att jag faktiskt inte vill dra i gång ett projekt, inte nu och inte med darret.

Ser plötsligt lite klart på saker och ting. Som att jag äntligen hittade rätt styrka på brillorna, liksom.
I stället för att må bra på riktigt har jag ju bara mått bra när jag har varit upptagen med att må bra tillsammans med någon annan.
Nu mår ju jag bra.
Bara sådär, av mig själv, liksom.
Jag har ju inte vetat hur man gör för att må bra i mig själv för jag har ju aldrig vågat vara själv och aldrig låtit mig stanna upp och känna efter. Ibland har jag ju vetat att det inte har varit måbra på riktigt, utan mer som ett substitut för att må bra.

Jag kan ju inte skylla det på någon annan heller, för det är ju jag som har jagat som en tok för att hitta den där lyckan. Och jag frågar mig gång på gång varför jag sökt familjelyckan (=mamma, pappa, barn) när jag vet att den är förlorad för länge, länge sedan.
Och att jag inte har sett det jag haft under näsan hela tiden, min familjelycka, mamma, barn, barn, barn.
Men det är väl som de säger, de visa, man ser inte alltid skogen för alla träden.
Men det är väl också det jag har kommit till insikt med att den perfekta familjen lika bra kan vara mamma, barn, barn, barn. Och möjligtvis en pojkvän och med tiden till och med en sambo. Men aldrig någon pappa.
Pappa finns, fast inte här.
För Trean finns han lika ofta och lika mycket som jag finns och som bror och syster finns. För Ettan och Tvåan finns han, som en skugga, i garderoben.
Men här hemma, i vårt hus, finns det ingen pappa.

Här finns det däremot en Mammpappa. Det sade Ettan till mig i förra veckan.
-"Mamma, det är så bra med dig för du är liksom en mammpappa. Du är en mamma som kan allt det där som pappor kan."
Det satte en lapp över det där sista trasiga hålen i mitt hjärta när det gäller deras pappa. Smack, bara, som ett Skalmanplåster på ett skavsår på hälen. Och jag tror att om jag rycker bort det nu, så är det såret läkt. Ärret går nog aldrig bort, lika lite som det på min hand efter att jag med en morakniv försökte skala en träpinne i andra klass, men såret är nog läkt.

Och så fick jag en invit om en date. Men jag sa nej. För jag tänker att där finns inget magpirr, inte ens ett darr. Vad ska det då vara bra för? Inte för mig och allra minst för han. Det skulle vara ungefär som att äta en knäckemacka när man är sugen på oxfile. Inte för att det säkert är något fel på han, men det pirrar inte och då får det vara.

För jag tänker inte nöja mig med något mindre än pirret av en saftig oxfilé.

Over and out