Så ser jag på tv och jag tänker att nehej, Snajdarn, du kommer inte att följa med in till mig sedan. Jag ska sova själv i min säng, ingen hund i min säng.
Men så är det då dags att krypa till kojs och när jag släcker ner i tv-rummet så sätter sig hunden upp och ser på mig med sina pepparkornsögon.
Han lägger huvudet en liten aning på sned. Han följer varje steg jag tar.
Jag ignorerar han och släcker och försöker liksom att skynda mig till sovrummsdörren för att inte hinna se hans bedjande ögon.
Så är jag framme vid dörren, öppnar och då, BANG, blixtsnabb, står han bakom mig och precis när jag vänder mig om för att stänga dörren råkar mina ögon möta hans.
Det är kört.
Varsågod säger jag och han lallar in i sovrummet med viftande svans, nöjd över att veta att det funkade, igen.
Muttrande kryper jag ner och bjuder upp han i sängen, varpå han lägger sig nere vid mina fötter och jag tänker (ännu en gång) att okej, det funkar ju.
Precis när jag somnat vaknar jag av att han reser sig och snurrar fem varv och lägger sig lite längre upp, tätt, tätt intill matte.
Jag suckar och somnar om och sedan fortsätter proceduren hela natten och jag vaknar med nackspärr och rent allmänt mörbultad kropp och tänker
Aldrig mer!
Men jag vet också att nästa gång Tvåan sover borta kommer jag med all säkerhet råka möta pepparkornsögonen just i stängadörrenögonblicket och jag kommer att vara lika körd, igen.
Jag glömde berätta det också att Darret, ni vet, han berättade att han, inte bara är allergisk mot pälsdjur, han gillar inte hundar. Gillar inte hundar? Misstänker att det var i det ögonblicket pirret blev till bara ett litet darr.
Min oxfilé måste ju älska Snajdarn, annars går det ju inte.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar