Universum rubbades, men alla kontroller blinkar blå

Köpte tre stycken nya tröjor idag. Mest för att hon i affären var så trevlig, proffsig och verkligen brann för sitt jobb.
Så nu äger jag en sjuttiotals inspirerad, getingtröja. Fullkomligt lovely! Och en orange sak som dottern höll på att spy på. En svart följde med som för att ändå hålla trådarna på plats i universum, liksom.
Nöjd.

Shopping är ändå lite skönt för den mentala biten även om jag får betala det nu med ryggen och usch-höften. Tyvärr fick min plånbok lida den också, men vad gör man inte för att behålla förståndet.

Over and out

Flytta ut härifrån istället då!

Hur kommer det sig att det onda i min kropp flyttar omkring som en annan bohem? Jag tycker bestämt att den kan flytta ut ur min kropp istället. För gott!
Har insett att jag måste skriva upp var och hur det gör ont och när det gör ont var för jag minns knappt vilka dagar det gör ont var. I onsdags till exempel var det värken i vänster knä som var värst för att sedan flytta till vänster arm för att igår flytta sig till vänster del av nedre ryggen. I morse kom jag knappt ur sängen! Tog väl en timme innan jag kunde gå något så när skapligt. Skumt är vad det är.
Toppa den här skiten med en helkass mage och andra märkliga saker som iskalla händer och fötter, och då menar jag iskalla! Som om jag haft de i kylen en timme.
Mår som en sork, om nu de mår sämre än genomsnittet eller om det är ännu en av de märkliga generaliseringarna vi gör av djur. Önskar jag var pigg som en mört istället, och stark som en oxe.
Mest mår jag som sorken och är lika senil som en giraff (nu vet jag inte om de är så senila men WTF, något djur ska väl få skulden även för denna åkomma).
Sängen nu och hoppas må bättre i morgon bitti än i morse.
Pip pip som sorken sa.

Over and out

Ge benknotorna frid

Ni har hört talas om skelettkvinnan va? Jag blev som jag brukar bli när jag hör talas om märkliga livsöden lite  fascinerad och har nu läst ungefär det mesta som skrivits om henne på nätet.
I mina ögon är den här damen en mycket, mycket, mycket märklig kvinna. Mycket!
Hur sjutton kan man tända på att slicka på en gammal döskalle? Det över går då i alla fall mitt förstånd med hästlängder. Nej, fy, gräv ner de stackars benen och låt dem få ro. Vill man lajja med skelett får man väl köpa sig ett i plast.
Vissa vill ju ha det till att det inte spelar någon roll eftersom skeletten ju ändå är döda (no shit, är de det?!) Men det är väl egentligen inte det som det handlar om? Det handlar väl om respekt, gentemot människan.

Som jag har läst så verkar det som att hon hade ett litet "kit" redo för att ge sig ut och gräva (!). Det känns ännu mer bizzart! Skulle hon gå ut och gräva upp ett skelett och stoppa ner i bland sina lakan i sängen (som hon ju för övrigt verkar ha gjort med sina skallar och benknotor)? Brrrr!

Nej, stoppa henne i finkan ett tag, visst, men framför allt, ge kvinnan hjälp för det här kan ju bara inte vara normalt!

Over and out

Då brann du en gång för alla

Tänker att jag borde avsluta den här bloggen och eventuellt, om jag orkar, börja på den ny. Men inser att jag inte vill skiljas från en del gamla inlägg. Fastnar ibland i de gamla inläggen och skrattar ibland så att tårarna rinner (får man det åt sin egen blogg?) gråter ibland åt mina egna svarta monster och uppskattar ibland att läsa vad jag har haft för mig under åren som den hängt med.
Dagböckerna gick ett flammande öde tillmötes tillslut och brann som gamla, ruttna minnen ska göra. Brann och försvann med röken (som förövrigt nästan höll på att kväva mig. Bara tur att ingen ringde till brandkåren). Det var faktiskt oerhört befriande och lite av en ritual att mitt gamla liv var över. Jag vill inte fastna i dem en enda gång till. Jag har tillbringat på tok för mycket tid med att grubbla över det förflutna och att fastna i en gammal dagbok medan de värsta minnesmonstren håller mitt hjärta i en handske av rakblad kan jag faktiskt vara utan. Gamla elaka troll ska stanna i skogen där de hör hemma och utan de där sabla böckerna har jag faktiskt redan glömt en massa saker.

Men bloggen. Den är inte fullt så avslöjande för mig själv. Dessutom började jag inte skriva den förrän jag faktiskt börjat min resa mot ett bättre liv. Visst, det tog några år att komma hit, var ganska så vilsen ibland, men ändå inte ens i närheten av hur det var förut, på böckernas tid.
På böckernas tid var monstren svarta som olja och lika trögflytande och feta.

Nej, jag tror bloggen får stanna, i alla fall ett tag till. En del av inläggen ser jag som rena påminnelser till mig själv, så att jag minns. Så att jag inte råkar sätta foten i en läskig björnfälla igen. Eller låter odjuret komma tillbaka in i mina tankar.
Jag låter den vara kvar så att jag kan skratta åt en del gamla, tokiga och glada inlägg. Och framför allt, skratta med mig själv.

Over and out

Kvalifikationer för ett arbete

Har ju funderat på det här med nytt jobb ju och kom att tänka på ett arbete som skulle passa mig perfekt och dessutom är det säsong för det nu; snöpinne. Ni vet de där orange pinnarna som står efter vägarna för att visa plogbilen var vägen går under snön. Jag passar ju perfekt.
Fnular vidare och konstaterar att lyktstolpe kan fungera om jag bara skaffar en hatt med en lampa i, men det kanske ingår i arbetsklädseln för lyktstolpar? Fast jag är nog kanske för kort.
Tänkte ett tag söka som bärande stötta på en altan här i kvarteret men insåg att jag är trött på fysiskt krävande arbeten och kroppen klarar nog inte det.
Såg att det låg ute en tjänst som kvastskaft, den har jag sökt.

Ni fattar va? Stel som en pinne var ordet.

Over and out

En sådan där känsla, ni vet

Fick en sådan där känsla, ni vet, som plötsligt bara kommer över en. Att jag är så lyckligt lottad, ändå, fast jag har ont i kroppen för tillfället. Att jag ändå har ett så bra liv med så många underbara människor runt mig, och djuret så klart.
Att jag hur som helst har TUREN att ha det bästa man kan ha,
Familjen med alla som det innebär.

Over and out

Som jag älskar.

Jycken är sur på mig. Han sitter med ryggen åt mig i soffan och suckar uppgivet, så där som bara en sur boxer kan sucka. Uppfordrande och irriterat. Med jämna mellanrum vänder han sig om och liksom psykar mig, stirrar anklagande på mig. Så vänder han ryggen åt mig igen och tittar, längtansfullt, ut genom fönstret.
En djup suck igen. Blänger, först ut genom fönstret och sedan på mig igen.

Plötsligt hörs skrapande ljud utifrån, gissar på att det är ljudet av en grävskopa mot asfalten, han spetsar öronen och blir plötsligt rak i ryggen. Huvudet lite på sned. Nyfiken, undrande. Men så råkar han få syn på mig igen och suckar, blänger och ser så där oerhört lidande ut igen.
Roligt när han liksom glömmer bort att vara sur en liten stund.

Varför han är sur? För att vi inte har gått långpromenad. Men hur lätt är det att förklara för en hund att man inte är så fräsch i kroppen?
Sätter mig hos han i soffan och smeker sametsöronen och lovar att vi faktiskt ska gå, om en stund. Då får vi sällskap av god vän och promenaden behöver ju inte vara så hastig, då funkar det ju. Och han måste lova mig att inte dra så i kopplet.
Han lovar och jag andas in lukten av varm päls när han andas i mitt öra och jag tänker:

Som jag älskar den här jycken.

Over and out