torsdag 22 november 2012

Då brann du en gång för alla

Tänker att jag borde avsluta den här bloggen och eventuellt, om jag orkar, börja på den ny. Men inser att jag inte vill skiljas från en del gamla inlägg. Fastnar ibland i de gamla inläggen och skrattar ibland så att tårarna rinner (får man det åt sin egen blogg?) gråter ibland åt mina egna svarta monster och uppskattar ibland att läsa vad jag har haft för mig under åren som den hängt med.
Dagböckerna gick ett flammande öde tillmötes tillslut och brann som gamla, ruttna minnen ska göra. Brann och försvann med röken (som förövrigt nästan höll på att kväva mig. Bara tur att ingen ringde till brandkåren). Det var faktiskt oerhört befriande och lite av en ritual att mitt gamla liv var över. Jag vill inte fastna i dem en enda gång till. Jag har tillbringat på tok för mycket tid med att grubbla över det förflutna och att fastna i en gammal dagbok medan de värsta minnesmonstren håller mitt hjärta i en handske av rakblad kan jag faktiskt vara utan. Gamla elaka troll ska stanna i skogen där de hör hemma och utan de där sabla böckerna har jag faktiskt redan glömt en massa saker.

Men bloggen. Den är inte fullt så avslöjande för mig själv. Dessutom började jag inte skriva den förrän jag faktiskt börjat min resa mot ett bättre liv. Visst, det tog några år att komma hit, var ganska så vilsen ibland, men ändå inte ens i närheten av hur det var förut, på böckernas tid.
På böckernas tid var monstren svarta som olja och lika trögflytande och feta.

Nej, jag tror bloggen får stanna, i alla fall ett tag till. En del av inläggen ser jag som rena påminnelser till mig själv, så att jag minns. Så att jag inte råkar sätta foten i en läskig björnfälla igen. Eller låter odjuret komma tillbaka in i mina tankar.
Jag låter den vara kvar så att jag kan skratta åt en del gamla, tokiga och glada inlägg. Och framför allt, skratta med mig själv.

Over and out

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar