Som jag älskar.

Jycken är sur på mig. Han sitter med ryggen åt mig i soffan och suckar uppgivet, så där som bara en sur boxer kan sucka. Uppfordrande och irriterat. Med jämna mellanrum vänder han sig om och liksom psykar mig, stirrar anklagande på mig. Så vänder han ryggen åt mig igen och tittar, längtansfullt, ut genom fönstret.
En djup suck igen. Blänger, först ut genom fönstret och sedan på mig igen.

Plötsligt hörs skrapande ljud utifrån, gissar på att det är ljudet av en grävskopa mot asfalten, han spetsar öronen och blir plötsligt rak i ryggen. Huvudet lite på sned. Nyfiken, undrande. Men så råkar han få syn på mig igen och suckar, blänger och ser så där oerhört lidande ut igen.
Roligt när han liksom glömmer bort att vara sur en liten stund.

Varför han är sur? För att vi inte har gått långpromenad. Men hur lätt är det att förklara för en hund att man inte är så fräsch i kroppen?
Sätter mig hos han i soffan och smeker sametsöronen och lovar att vi faktiskt ska gå, om en stund. Då får vi sällskap av god vän och promenaden behöver ju inte vara så hastig, då funkar det ju. Och han måste lova mig att inte dra så i kopplet.
Han lovar och jag andas in lukten av varm päls när han andas i mitt öra och jag tänker:

Som jag älskar den här jycken.

Over and out