Hundraåring och åttaåring på rymmen, dock inte tillsammans

Tror jag slet ut tänderna igår, för idag känner jag mig mest liten.

Trean tog ett eget iniviativ idag och knatade hem själv från fritte fast jag sagt att storebror skulle hämta han på eftermiddagen. Det blev tydligen ett mindre kalabalik eftersom frittepersonalen undrade om han satt sig på bussen eller hur det var. Några andra av barnen hade tydligt sett han på bussen, jo då.
Själv säger han att han inte satte sig på bussen utan att han gick hem. Nåja, tänker jag, hem kom han ju i allfall och det var ju i allfall huvudsaken. Tvåan är ju som vanligt redig och ringde Eniro för att ta reda på numret till fritte så att de kunde ringa och tala om att han var hemma, hel och ren. Eller ja, ren var väl att ta i, men det ska de väl inte vara efter en dag i skolan?
Men hon underströk att han minsann fick ringa själv för det var faktiskt han som ställt till det hela. Rätt tycker jag och Trean fick beröm att fritteperonalen för att han ringt och förklarat läget själv.
Vad jag gjorde under hela dramat? Sov så klart.
När jag frågade Tvåan varför de inte väckt mig såg hon nästan förnärmad ut och påpekade att jag ju faktiskt hade jobbat, behövde sova och de klarade det så bra själva.
Och det gjorde de ju, inte annat än att man blir stolt över dem.

Trots att mina duktiga kids lät mig sova så vaknade jag efter fyra timmar och stirrade i taket. Eller, nu ljög jag för jag läste faktiskt en bok innan jag gick upp. Roade mig med att läsa "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson.
Nu har jag visseligen bara hunnit med att plöja knappt halva boken men mitt råd måste ändå bli; Läs!

Fick hicka. Ont gör den så jag kilar upp och tar mig en titt i spegeln så kanske jag blir rädd och den fösvinner. Värt ett försök.
På återseende, ta-da!

Over and out