Med fingrarna intryckta i handflatorna

Sommartider, hej, hej, sommartider. Härligt, tänker ni, med sol och värme. Och jo, då jag skriver under på det. Njuter av solen mot kinden och pollen som lägger sig som en härlig matta över utemöbler och bilar. Men med sommar och värme kommer även sommarjobbare. Vadå, tänker ni, inte har det väl börjat sommarjobbare redan? Åh, hå, joho då! Hos oss kommer de nu, för att lära sig jobbet och för att chefen ska se om de är något att hänga i granen.
För att komma in i jobbet så åker de med under passen. Först sitta bredvid, sedan köra själva för att slutligen sista natten sköta allt själva medan en annan sitter med benen i kors och få ont i ryggen på den lilla meningslösa stolen på höger sida.
Joho, man tackar tänker ni nu, sitta där och ha det bra medan någon annan sköter skivan.
Men jag säger, NEJ, NEJ och åter NEJ!
Paniken kryper i mig när de vinglar och sladdrar på vägen. Väggrenen är nära, nära och jag håller mig hårt i dörren. Stolpar och rödljus är nära och jag håller andan när de backar. Handflatorna är såriga av naglar som borrat sig djupt in i handflatans mjuka skinn och insidan av kinderna blöder efter tändernas gnagande. Med pedagogisk röst förklarar jag för femtioelfte gången hur pappret ska fyllas i och hur larmet fungerar. Jag ler och säger att det är luuuuugnt, vi har ingen brådska när omtag sjuttionio tas vid första backningen.
Jag vet, jag vet, det är inte lätt att börja på ett nytt jobb, speciellt inte när man är ny i yrket också. Jag vet det för jag minns hur jag själv svettades och skämdes och rattade och krånglade i början.
Så därför ler jag och säger att det går fiiiiint, du klarar det här när jag ser hur paniken lyser i deras ögon. Jag peppar och trugar. Med uppmuntrande röst säger jag att det kommer att gå fint. Det kommer det inte att göra, det kommer att bli ett helvete. Övertidstimmarna kommer att avlösa varandra för dessa oerfarna knattar som ska ut och ratta sin första sommar. Jag vet för jag har ju varit en av dem en gång i tiden.
Men helvete vad jag längtar efter att sitta ensam i hytten och sjunga med till musiken, skratta åt Morgonpasset och fisa när jag vill.
Förhoppningsvis redan i slutet av veckan för jag orkar snart inte vara rädd längre. Ska prata med chefen om att man borde få risktillägg.

Over and out