...

Tänk att saker som är helrätt kan bli helfel.

Jag blev tvungen att kasta mig upp och dra i nödbromsen för jag vill inte att det här tåget ska spåra ur.
Jag vet vad jag gör för fel och jag tänker inte begå samma misstag ännu en gång.

De senaste tio åren av mitt liv har varit en flykt, ett gatlopp, ett evigt springande från verkligeheten.
En del saker har varit så rätt men blivit så fel på grund av att jag inte orkar ta tag i mina demoner. En del saker har nog inte varit rätt men slutat på fel sätt på grund av mina demoner.

Men vem ska då ta tag i dessa odjur?
Jo, jag såklart. Det finns det ju ingen annan som kan göra.
Jag borde ha gjort det för länge sedan.
Mycket av det smutsiga vattnet som runnit under broarna kunde ha varit rent och klart då.
Saker kunde ha varit anorlunda.
Om jag hade gjort rätt.

Hjulen har snurrat så fort.
Orkade inte se, orkade inte höra,
mina egna fel, mitt eget ansvar, mitt eget liv
orkade inte lyssna på min egen röst

Flykten var den enda utvägen
Den enda räddningen

Fick en tid hos en psykolog
tänkte att NU,
nu kanske jag vågar se, lyssna
Men hon var för enkel att lura
för enkel att manipulera
Då blev det enklare att fly, springa
Ta samma enkla utväg som vanligt.

Det ruttna äpplet.
År efter år har jag sprungit genom livet utan att ha förstått att han gjort mig så illa.
Det var jag som gick, och det ångrade jag aldrig, inte för en sekund.
År efter år har jag sprunigt på utan att förstå att han fortsatt att plåga mig fast på andra sätt.
Flera år var jag någon annan,
någon rädd och osjälvständig.
När jag äntligen gick så vände jag mig aldrig om.
Men skadan var skedd, såret var djupt.
År efter år har han fortsatt att strö salt i det savande såret.
Och jag har låtit det ske.
Suttit och sett på medan han petat i skorpan så fort den bildats.
En gång var det nära att jag slapp undan.
Jag blev stark, lycklig och hade en modig man vid min sida som kunde varit Han.
Nästan fri, så nära.
Men så vågade jag inte, jag flydde, sprang för allt benen bar.
Som en hare flydde jag över fälten längre bort än någonsin förr.

Fler år tog det innan jag vågade ta det första stora klivet.
Jag vågade komma hem och jag trodde att jag gjorde det med huvudet högt.
Det gjorde jag inte
Jag kröp hem, ålade
och jag gömde mig åter igen bakom någon annan.
Men ett litet ljus tändes någonstanns inne i mitt svarta hål för jag gjorde det av rätt anledning. Tyvärr så gjorde jag rätt på fel sätt.
Men ett litet ljus med fladdrande låga brann.

Så mötte jag Han.
Ljusets låga blev starkare och jag trodde att jag var på rätt väg.
Tänkte att jag har gått vidare, jag är fri.
Äntligen är jag fri!
Men så började bina att surra, hjulen att snurra och paniken växte sig starkare än någonsin.
Frustrationen över att inte våga släpa ut skiten i ljuset drev mig nästan till vansinne.
Började leta efter en flyktväg
Fort nu, fly!
Spring för livet!

Men så hände det något.
Jag gav upp och jag grät.
Jag grät som jag aldrig gjort förut.
Jag blottade min hals och jag lade mig på rygg och jag insåg
För första gången så insåg jag
att jag måste bli fri
måste ta mig vidare
Måste sluta fly
en gång för alla.

Nu står jag här
Nästan mitt i livet
Naken, trött
Inte fri
Men på väg
För första gången så är jag på väg
mot friheten

Friheten att älska
våga stanna
våga blotta mig
våga visa vem jag är
utan att fly

Det ruttna äpplet ska nu ner i säcken en gång för alla så att jag äntligen kan ta mig vidare.
Och jag tror för första gången att jag kan!
Att jag vågar!

Så nu håller jag tummarna att Han också vågar.
Vågar möta sina egna demoner så att vi kan gå vidare,
tillsammans.
Så att vi kan bygga vidare på det här vi har som faktiskt är så speciellt.
Min Speciella vän och jag.

Is et Ea, ad infinitum
Amor vincit omnia

Tyvärr så har jag gjort andra illa i jakten på min sinnesro.
Det ångrar jag mest av allt och jag hoppas att det finns ett hopp om förlåtelse.
Jag hoppas på förlåtelse och förståelse.
Förlåt.

Over and out