Jaha, då var tattarcampandet över för i år. Mamman och Pappan har ju en liten husvagn som vi lånat och varit ute nästan en vecka med. Vagnen är godkänd för fem personer men mer lagom till två, vilket passar perfekt till Mamman och Pappan som ju är två. Till oss som är fem är den ju aningen trång kan man säga. Förtältet orkade vi inte asa med oss eftersom vi inte stannade så länge på varje plats, så det blev väldans trångt. Tvåan gick med på att sova i överslafen och Ettan på den britsen fram. Oxfilén och jag delade koj med Trean (han är bra på att snurra som en propeller i sömnen, ja, Trean alltså, inte Oxfilén).
Och själva sovandet gick väl ändå hyggligt ska jag säga, förutom att man vaknade tjugo i sex av att svetten lackade och pruttdoften låg som en dimma i hela vagnen (när jag tänker efter så var det ju märkligt att man vaknade överhuvudtaget!).
På den första campingen hamnade vi mitt bland långliggarna. Altaner och partytält vid varenda vagn och mitt där i bland stod vår lilla bruna tattartermos med hoppfällbara bord och stolar. Inte ens ett parasoll i sikte vid vår lilla camp. Långliggarna däremot, de har prylar de, gräsklippare och kanttrimmers och en morgon vaknade jag av ljudet av en cirkelsåg. Ja, mina vänner ni läste rätt, en cirkelsåg.
Ettan hörde sedan följande samtal mellan långliggare Ett och Två:
-"Jodå, så att nu har man både dusch och WC" (detta var alltså cirkelsågscamparen)
-"Ååå, jag är mycket imponerad!"
Ja, tacka fan för det! Jag är också imponerad. Över att man inte bara köper sig en sommarstuga!
Ovanför oss låg ett annat långliggarcamp som bestod av en vagn med två vuxna och tre barn och en vagn med okänt antal vuxna som verkade vara föräldra till de vuxna i den första vagnen. Dessa var äkta campare minsann, tre halvnakna ungar som petade näsan och vuxna som rökte som borstbindare hela tiden och det hördes både en och femton ölburksknäcksljud från deras partytält.
Själva satt Oxfilén och jag i mörkret i våra hopfällbara stolar under bar himmel och njöt av en flaska rödtjut.
Vi höll oss lugna och störde nog ingen på campingen, i alla fall inte innan vi skulle in och borsta tänderna på den yttepytte lilla muggen i vagnen. Väl inklämda två vuxna och en potaporti så skrattade vi hejdlöst fast tyst för att inte väcka de tre änglarna som somnat för länge sedan. Tänk att tandborstning kan vara så kul.
Vi hann med en tur till Storstan och nöjesparken också. Då blev man poppis hos de stora barnen. Väl inne i parken var den här mamman snäll mot oss alla och köpte åkband till alla. Inte så billigt men väl värt det, trodde jag. Precis när banden kommit på våra armar så möter kidsen sina kompisar från hembyn och vips så var de borta med vinden. Kvar var Oxfilén, Trean och jag. Ja, inget fel idet, men Trean är inte mycket för karuseller och inte så mycket för köer. Mitt åkband blev använt en gång på hela dagen, i ett radiobilsrace med Trean. Men det var ett jävligt kul race så det var det värt. Själv åkte han radiobilarna inte bara med mig, utan några gånger med Oxfilén, med Ettan och Ettans kompis och så en massa gånger själv också.
Vi tog en vända förbi Ullared för att vi tyckte att det kunde vara roligt att se spektaklet. Väl där nöjde vi oss med spektaklet av parkeringen, sedan åkte vi vidare.
Jag fick lova Oxfilén att jag skulle säga NEJ med stora bokstäver om han någonsin mer fick för sig att vi skulle åka dit. Jag sa att det kunde jag fixa, ett slagträ i bakhuvudet borde funka.
Vid nästa camping fick vi den första platsen som fanns på campingen, dvs direkt innanför grindarna och blev således det första alla såg när de kom in på campingen. Om det var någon vidare reklam för campingen vet jag ju inte...
Första kvällen där tillbringades i husvagnen där vi spelade världshistoriens längsta parti UNO. På slutet var vi nästan gråtfärdiga för att eländet aldrig tycktes ta slut. Trean gick och lade sig istället och Tvåan bad på sina bara knän att slippa spela klart, men jag var stenhård och sa att alla över tio år var tvungna att avsluta spelet. Helvetesparitet tog slut tillslut med att Oxfilén vann. Då ångrade jag att vi inte bara la ner det innan.
Träffade lite gamla vänner som jag inte sett sedan förra sommaren och det var som vanligt roligt. Även fast den ena av dem i alla fall inte är något trevlig, det var i alla fall vad hans sambo sa. Jag tycker att de är ganska så trevliga båda två och det var som vanligt kul att bli lite hånad för att jag råkade, av misstag, kasta en kebab på han en gång i tiden. Jo, det är sant, det var inte alls meningen, den liksom bara slet sig ur min hand och hamnade på hans skojortbröst. Som sagt, inte alls meningen.
Jag åt oxfilé föresten, både till varmrätt och efterätt.
Skönt var det att åka hem sedan, eller ja, själva åkandet hem var väl inte så höjdar kul, men det var gott att komma hem till sin dusch och sin egen mugg. Toalett-muggen alltså. Efter några dagar på camping är man ganska så nöjd med att fin-bajsa, hemma, på sin egen mugg. När man är borta så blir det ju mest panik-skita, snabbt sådär, helst innan klockan åtta och morgon-bajs-ruschen kommer igång. Det är nog det värsta med att bo på camping, att man måste dela alla toaletter och duschar med femtioelva andra, främmande människor. Visst, jag delar ju mitt badrum och min enda toalett med fyra andra men de är ju i alla fall min egen familj. Det kan jag ju ta. Skönt var det i alla fall. Att skita alltså, hemma på min egen toalett.
Och summa sumarum av detta årets camping blev,
Att ingen var osams en enda gång,
alla var nöjda fast vädret var skit,
att UNO är jävulens påfund
och sist men inte minst
Jag älskar mina fina ungar och den där smarriga Oxfilén mer än jag trodde var möjligt att älska tre skitungar och en gubbe.
Fast det är tur att det är ett helt år till nästa semestertripp.
Over and out
