Min sexiga och modiga spindeldräpare

Hälsade på min syster igår och fick med mig min systerdotter hem. Tvåan och hon lekte fik här hemma så det bjöds på kladdkakemuffins så kladdiga att man fick suga i sig dem ur muffinspappret. Men ack så goda.
Oxfilén och jag såg några filmer och tjejerna gick och lade sig, huset vilade och snart var det läggdags även för oss. Jag tänkte mig en lite tripp upp på övervåningen för ett toalettbesök och hade händerna fulla med disk som skulle upp när jag ändå skulle upp. Halvvägs i trappan råkar jag kasta en blick till vänster om mig och får se den absolut största jävla spindel jag någonsin sett utanför ett terrarium. Det var det värsta och äckligaste kreatur jag någonsin sett!
Alltså jag trodde att jag kommit över min spindelfobi men så såg jag den där saken och insåg att det hade jag verkligen inte! Men om det finns någon som är räddare än jag så är det Oxfilén, han har verkligen fobi och är rädd för de minsta små spindlar som jag med lätthet tar i med mina bara händer.
Nåja, i alla fall så brakade jag ner igen med disken vinglandes i famnen och sa någonting i stil med:
-"Men sweet fucking Jesus, det var väl det värsta jävla kreatur jag sett i hela mitt liv!"
Var på Oxfilén kommer fram och tittar på aset. Blek som ett lakan i ansiktet blev han på bara en hundradels sekund (vilket betyder att han såg ut ungefär som jag) och jag såg kallsvetten bryta fram i hans panna.
-"Tidning", flämtade han mellan andetagen som mest liknade hyperventilation.
-"Jag tror inte att jag klarar av att slå ihjäl den där jävlen", flämtar jag, lika nära att hyperventilera.
Vi såg på varandra med panik i blicken men inser att vi inte kan låta den jäveln löpa för då kan vi aldrig mer sova i det här huset, aldrig mer!
Jag fick tag i en korsordstidning (där korsorden nu aldrig kommer att bli lösta) och min modiga karl grabbade tag i den och tog några steg fram mot det vidriga aset och smackar till så att spindelinälvorna stänkte på väggen. Det äckliga kreaturet gjorde som de brukar när man drämmer till dem med en tidning, rullade ihop sig till ett vedervärdigt nystan och dog.
"Åh, fiiiiiii faaaaaan!" skrek Oxfilén och jag i kör och föll i varandras armar och vi var båda nära till gråten av äckel.
Sedan skulle det fruktansvärda monstret bort från trappan också, där det låg som ett vidrigt nystan direkt från satans boning. Jag klarade inte ens av att gå förbi det, men Oxfilén, min modiga räddare, störtade upp, förbi det vidriga äcklet, efter dammsugaren. Ner igen, alltså förbi det igen, och dammsög modigt upp satans avkomma. Inte ens minen han hade i ansiktet när han bar iväg dammsugaren på raka armar fick mig det minsta full i skratt (vilket hade fått mig att vrida mig i skrattplågor vid vilket annat tillfälle som helst) jag var bara så imponerad av hans mod och kurrage i denna stund av ren och skär skräck.
Om det sedan var för att rädda mig, hans goda jungfru i denna svåra stund eller om det bara var ren överlevnadsinstinkt som drev han till att våga dräpa denna vidriga avkomma till satan själv låter jag vara osagt. Men jag väljer att se det så att han, likt en hjälte, räddade mig. Det är liksom mer romantiskt.

Over and out