tisdag 27 november 2012

Universum rubbades, men alla kontroller blinkar blå

Köpte tre stycken nya tröjor idag. Mest för att hon i affären var så trevlig, proffsig och verkligen brann för sitt jobb.
Så nu äger jag en sjuttiotals inspirerad, getingtröja. Fullkomligt lovely! Och en orange sak som dottern höll på att spy på. En svart följde med som för att ändå hålla trådarna på plats i universum, liksom.
Nöjd.

Shopping är ändå lite skönt för den mentala biten även om jag får betala det nu med ryggen och usch-höften. Tyvärr fick min plånbok lida den också, men vad gör man inte för att behålla förståndet.

Over and out

måndag 26 november 2012

Flytta ut härifrån istället då!

Hur kommer det sig att det onda i min kropp flyttar omkring som en annan bohem? Jag tycker bestämt att den kan flytta ut ur min kropp istället. För gott!
Har insett att jag måste skriva upp var och hur det gör ont och när det gör ont var för jag minns knappt vilka dagar det gör ont var. I onsdags till exempel var det värken i vänster knä som var värst för att sedan flytta till vänster arm för att igår flytta sig till vänster del av nedre ryggen. I morse kom jag knappt ur sängen! Tog väl en timme innan jag kunde gå något så när skapligt. Skumt är vad det är.
Toppa den här skiten med en helkass mage och andra märkliga saker som iskalla händer och fötter, och då menar jag iskalla! Som om jag haft de i kylen en timme.
Mår som en sork, om nu de mår sämre än genomsnittet eller om det är ännu en av de märkliga generaliseringarna vi gör av djur. Önskar jag var pigg som en mört istället, och stark som en oxe.
Mest mår jag som sorken och är lika senil som en giraff (nu vet jag inte om de är så senila men WTF, något djur ska väl få skulden även för denna åkomma).
Sängen nu och hoppas må bättre i morgon bitti än i morse.
Pip pip som sorken sa.

Over and out

fredag 23 november 2012

Ge benknotorna frid

Ni har hört talas om skelettkvinnan va? Jag blev som jag brukar bli när jag hör talas om märkliga livsöden lite  fascinerad och har nu läst ungefär det mesta som skrivits om henne på nätet.
I mina ögon är den här damen en mycket, mycket, mycket märklig kvinna. Mycket!
Hur sjutton kan man tända på att slicka på en gammal döskalle? Det över går då i alla fall mitt förstånd med hästlängder. Nej, fy, gräv ner de stackars benen och låt dem få ro. Vill man lajja med skelett får man väl köpa sig ett i plast.
Vissa vill ju ha det till att det inte spelar någon roll eftersom skeletten ju ändå är döda (no shit, är de det?!) Men det är väl egentligen inte det som det handlar om? Det handlar väl om respekt, gentemot människan.

Som jag har läst så verkar det som att hon hade ett litet "kit" redo för att ge sig ut och gräva (!). Det känns ännu mer bizzart! Skulle hon gå ut och gräva upp ett skelett och stoppa ner i bland sina lakan i sängen (som hon ju för övrigt verkar ha gjort med sina skallar och benknotor)? Brrrr!

Nej, stoppa henne i finkan ett tag, visst, men framför allt, ge kvinnan hjälp för det här kan ju bara inte vara normalt!

Over and out

torsdag 22 november 2012

Då brann du en gång för alla

Tänker att jag borde avsluta den här bloggen och eventuellt, om jag orkar, börja på den ny. Men inser att jag inte vill skiljas från en del gamla inlägg. Fastnar ibland i de gamla inläggen och skrattar ibland så att tårarna rinner (får man det åt sin egen blogg?) gråter ibland åt mina egna svarta monster och uppskattar ibland att läsa vad jag har haft för mig under åren som den hängt med.
Dagböckerna gick ett flammande öde tillmötes tillslut och brann som gamla, ruttna minnen ska göra. Brann och försvann med röken (som förövrigt nästan höll på att kväva mig. Bara tur att ingen ringde till brandkåren). Det var faktiskt oerhört befriande och lite av en ritual att mitt gamla liv var över. Jag vill inte fastna i dem en enda gång till. Jag har tillbringat på tok för mycket tid med att grubbla över det förflutna och att fastna i en gammal dagbok medan de värsta minnesmonstren håller mitt hjärta i en handske av rakblad kan jag faktiskt vara utan. Gamla elaka troll ska stanna i skogen där de hör hemma och utan de där sabla böckerna har jag faktiskt redan glömt en massa saker.

Men bloggen. Den är inte fullt så avslöjande för mig själv. Dessutom började jag inte skriva den förrän jag faktiskt börjat min resa mot ett bättre liv. Visst, det tog några år att komma hit, var ganska så vilsen ibland, men ändå inte ens i närheten av hur det var förut, på böckernas tid.
På böckernas tid var monstren svarta som olja och lika trögflytande och feta.

Nej, jag tror bloggen får stanna, i alla fall ett tag till. En del av inläggen ser jag som rena påminnelser till mig själv, så att jag minns. Så att jag inte råkar sätta foten i en läskig björnfälla igen. Eller låter odjuret komma tillbaka in i mina tankar.
Jag låter den vara kvar så att jag kan skratta åt en del gamla, tokiga och glada inlägg. Och framför allt, skratta med mig själv.

Over and out

Kvalifikationer för ett arbete

Har ju funderat på det här med nytt jobb ju och kom att tänka på ett arbete som skulle passa mig perfekt och dessutom är det säsong för det nu; snöpinne. Ni vet de där orange pinnarna som står efter vägarna för att visa plogbilen var vägen går under snön. Jag passar ju perfekt.
Fnular vidare och konstaterar att lyktstolpe kan fungera om jag bara skaffar en hatt med en lampa i, men det kanske ingår i arbetsklädseln för lyktstolpar? Fast jag är nog kanske för kort.
Tänkte ett tag söka som bärande stötta på en altan här i kvarteret men insåg att jag är trött på fysiskt krävande arbeten och kroppen klarar nog inte det.
Såg att det låg ute en tjänst som kvastskaft, den har jag sökt.

Ni fattar va? Stel som en pinne var ordet.

Over and out

tisdag 20 november 2012

En sådan där känsla, ni vet

Fick en sådan där känsla, ni vet, som plötsligt bara kommer över en. Att jag är så lyckligt lottad, ändå, fast jag har ont i kroppen för tillfället. Att jag ändå har ett så bra liv med så många underbara människor runt mig, och djuret så klart.
Att jag hur som helst har TUREN att ha det bästa man kan ha,
Familjen med alla som det innebär.

Over and out

Som jag älskar.

Jycken är sur på mig. Han sitter med ryggen åt mig i soffan och suckar uppgivet, så där som bara en sur boxer kan sucka. Uppfordrande och irriterat. Med jämna mellanrum vänder han sig om och liksom psykar mig, stirrar anklagande på mig. Så vänder han ryggen åt mig igen och tittar, längtansfullt, ut genom fönstret.
En djup suck igen. Blänger, först ut genom fönstret och sedan på mig igen.

Plötsligt hörs skrapande ljud utifrån, gissar på att det är ljudet av en grävskopa mot asfalten, han spetsar öronen och blir plötsligt rak i ryggen. Huvudet lite på sned. Nyfiken, undrande. Men så råkar han få syn på mig igen och suckar, blänger och ser så där oerhört lidande ut igen.
Roligt när han liksom glömmer bort att vara sur en liten stund.

Varför han är sur? För att vi inte har gått långpromenad. Men hur lätt är det att förklara för en hund att man inte är så fräsch i kroppen?
Sätter mig hos han i soffan och smeker sametsöronen och lovar att vi faktiskt ska gå, om en stund. Då får vi sällskap av god vän och promenaden behöver ju inte vara så hastig, då funkar det ju. Och han måste lova mig att inte dra så i kopplet.
Han lovar och jag andas in lukten av varm päls när han andas i mitt öra och jag tänker:
Som jag älskar den här jycken.

Over and out

Funkar med glass också

Doktorn var en riktigt seriös och trevlig hen som faktiskt lyssnade på mig. Otroligt men sant! Så alla mina farhågor om att jag skulle bli överkörd och hemskickad till Alvedon och vatten var helt onödiga. Sju rör med blod blev jag i och för sig av med, men det är det ju helt klart värt om de kan hitta något fel på mig (i alla fall om det finns något att göra åt det!). Fast fel på mig är det ju, men nu menade jag rent medicinskt då.

Fortsatt sjukskriven tills vidare är jag ju i och för sig, men det är ju i alla fall en bit på vägen. På vägen mot att  tänka att paj enbart är något positivt som man har vaniljsås till. Eller möjligen glass.

Over and out

måndag 19 november 2012

Paj, gott eller ont?

Rabarberpaj eller smärta?
Önskar så att man fick välja sin paj, då hade jag lätt valt blåbärspaj, varm med vaniljsås. Riktig vaniljsås med svarta prickar av vanilj i.
Den här känslan av att kroppen är paj kan jag vara utan.
Doktorn idag, se vad det blir. Rädd att hen ska säga att det är psykosymatiskt, du kan gå hem nu och åk till jobbet i morgon och lev lycklig i alla dina dagar, hej, hej.
Då går jag sönder fullständigt. Jag kommer inte orka stå på mig om det är en sån där avviftande skitdoktor som säger: Ta några alvedon och se till att sova ordentligt och drick mycket vatten.
Då kommer jag gå hem, inte ta några alvedon, inte sova och absolut inte dricka mycket vatten. Men framför allt så kommer jag att bryta. Tokbryta ihop och bli en våt fläck på mattan. Torka in där och liksom försvinna, som vätska som dunstar bort.
Håll tummarna för att jag får hjälp så pajen kan bli av blåbär. Eller möjligen en sån där ananashistoria.

Over and out

torsdag 15 november 2012

Natten

Har alltid gillat natten. Det är tyst och stilla, lugn och ro. Det skumma är att jag alltid får massor av kreativa tankar då och lust att renovera, måla tavlor, skriva böcker, starta företag osv, osv i all oändlighet. Jag kan fyllas av så starka känslor av kreativitet att jag måste tvinga mig själv att ligga kvar i sängen för att jag inte ska gå upp och göra en väggmålning, snickra ett kryddskåp eller virka sjuttiotvå grytvantar.
Alltså kan man tänka sig att nattjobbet borde passa mig som handen i handsken och det gör det nog egentligen. Men hur kul och enkelt är det att kombinera med en familj? Nej, inte så värst.
Och dessutom är det inte så kreativt givande att köra långtradare, även om det är jävligt roligt emellanåt.

Over and out

onsdag 14 november 2012

Funderingar en grå dag som denna

Mår tjyvens i kroppen och hoppas på att de hittar något (fast något bra som man kan göra något åt, helst lite enkelt så där) på måndag när jag ska till Vårdcentralen. Förhoppningarna är väl inte så stora men jag vill ju ändå få något svar på om det är något fel på mig, rent kroppsligt eller om det sitter i knoppen efter den här tunga hösten. Fast jag tror faktiskt inte att det gör det, jag tycker jag känner min kropp så pass väl vid det här laget och hur ångest och depression känns det vet jag ju och det här känns inte alls så. Inte alls.
Men som sagt, vi får väl se vad som dyker upp.

För övrigt knallar det på, fast hjärnan är fortfarande tom på både kluriga blogginlägg och berättelser. Det är märkligt för de har alltid funnits där förut men är sjuttsingen som bortblåsta nu. Lusten att skriva som alltid har funnits vill liksom inte riktigt infinna sig. Jag kanske är deprimerad ändå? Men nej, det känns inte alls så. Jag kanske har gjort slut på alla kluriga och roliga saker i huvudet så att det liksom har sinat. Man kanske bara har en viss mängd av det när man föds och jag var klantig och brände allt på en gång, ungefär som man gjorde med veckopengen när man var liten. Eller lönen när man var ung och vild och inte tänkte så mycket på att pengarna skulle räcka en hel månad, vilket slutade i att man fick panta burkar för att ha råd att tanka bilen de sista dagarna innan lön. Gå och handla för tioöringar man skramlat fram ur gamla lådor och under sängen. Gud, vad gammal jag lät nu! Tioöringar, bara en sådan sak! Men det gick ju det också.

Ibland när jag tänker tillbaka på sådana där saker så tänker jag att jag knappt kan fatta att den där tjocka tjejen med tioöringarna verkligen var jag. På riktigt samma person som jag är idag. Fast det klart, man är ju liksom inte samma person men ändå är man ju det. Bra mycket klokare, bra mycket smalare, bra mycket mindre snigelögonbryn i ansiktet och en jäkla massa gladare och mycket mindre arg. Men ändå var ju den där personen jag en gång i tiden. Jag är i alla fall glad att jag är som jag är idag, även om jag knappast är perfekt så är jag i alla fall väldigt mycket nöjdare med mig själv idag än jag var då. Framför allt så respekterar jag mig själv så mycket mer idag än jag gjorde då. På den tiden gjorde jag mest mig själv illa på alla sätt jag kunde komma på och tyckte mest att jag var värdelös och inte förtjänade bättre. Idag kan jag se på mig själv och ändå vara stolt över en massa saker med mig själv. Även fast jag är som jag är och fast jag har dagar när jag är nere eller känner mig lite mindre bra på saker. Som nu tex, när det känns som att jag inte kan få något annat jobb, fast jag vet att jag måste skaffa ett annat och att jag innerst inne vet att jag kan. Rätt var det är, mina vänner, rätt var det är...

Nåja, livet går vidare vad jag än får för svar på vårdcentralen på måndag, om jag får några svar. Det vet man ju inte, det kanske bara är som det är med det. Det kanske bara är att bita sig hårdare i läppen, ta sig samman, stoppa ner det onda i en påse och låtsas som att smärtan inte finns och åka till jobbet fast det gör ont i varenda kroppsdel. Vi får se.

Over and out

måndag 12 november 2012

Fnas fanns!

Igår började jag googla barnprogram igen för jag fnular vidare på det där med programmet Fnas som jag har nämnt tidigare i bloggen. Jag liksom minns det där programmet lite men inte riktigt ändå. Jag har liksom för mig att det var någon slags fickludd det handlade om och i ett avsnitt vill jag minnas att ägaren av byxorna, som Fnas bodde i, hade köpt en chokladkaka som smälte och höll på att dränka Fnas. Men innan Fnas gick en säker död till mötes i form av chokladdrunkning så räddades han av att byxägaren helt sonika smetade upp sin kladdiga chokladkaka ur brallan. Fnas själv var liksom två ögonglober och ståltråd invirad i gasbinda.
Det här låter helt sjukt, jag vet, men plötsligt fanns en kommentar på ett jättegammalt inlägg i min blogg där en anonym person skrev att hen mindes Fnas. 
Alltså fanns det! Det är inte jag som är tokig i huvudet, det är den som skrek och producerade Fnas som eventuellt har en skruv lös. 
Fast jag tror att jag tyckte det var bra. 

Trasig i kroppen

Nu gick det inte längre att stå ut med smärtan i handlederna, armarna, axlarna och nacken. Orkade inte en dag till på jobbet! Jag är slut, trasig, sönder och helt enkelt färdig för tippen rent fysiskt. Just nu ligger jag bara i sängen och försöker att hitta en något så när skaplig ställning så att armarna inte ska värka allt för illa. Sitta med datorn är väl ingen lysande idé men å andra sidan funkar inget annat heller så skit det samma.
Inser att jag måste ringa vårdcentralen och försöka få hjälp, det går inte att ignorera det längre nu för jag orkar helt enkelt inte en endaste dag till.
Jag håller er uppdaterade med eländet så får vi se om jag får någon hjälp eller om det bara är att köra vidare och gå sönder för all framtid. För jag känner på mig att jag snart är där om jag inte gör något åt det.

Annars då, tänker ni. Jodå, det mesta knallar på. Vi är snart klara med "sommarstugen", det vill säga Oxfiléns hus som stått tom ett år eller så nu. Det är tomt på saker nu och snart är det färdigstädat också, nu är det faktiskt bara två golv kvar att torka sedan är det klart för försäljning. Så sitter du där och är sugen på att köpa världens gulligaste lilla hus, just let me know. Surt känns det att sälja det, för det är verkligen ett hus som jag skulle vilja bo i, det är litet och gammalt och jävligt fint så där som bara gamla hus kan vara. Men ack så litet till en familj med tre barn som bor hemma. Det går bara inte. Då kommer den närmaste framtiden enbart att handla om utbyggnader och renoveringar och det känns det som att jag kan vara utan.

Läste i tidningen att vid fyrtio, där jag är om enbart några få år nu, är det dags att förverkliga sina drömmer och följa sitt hjärta och göra verklighet av sina drömmar. Att våga ta steget ut i livet och starta ett företag eller flytta till andra sidan jorden. Ok, tänker jag och tar sats och ska precis hoppa när jag inser att jag inte har några spännande drömmar att uppfylla.
Jag har inga bra ideér till något eget företag och till någon annan del av jorden har jag inte alls lust att flytta. Ett nytt jobb skulle jag med all säkerhet behöva, innan jag är helt trasig i kroppen, helt trasig mentalt av all nervositet av att vara på sunkiga ställen ensam nattetid eller får en hjärtattack av den mentala stressen av ovan nämnda sunkställen och skumma typer som är ute på nätterna. Jag vet att jag måste därifrån, men hur fan får man ett nytt jobb? Jo, man startat något fyndigt företag och blir rik på kuppen. Men det var ju just där problemet låg, jag har ju inga fyndiga och bra ideér! Jag är ju bara en vanlig enkel åkarslav, vad fan begär ni, liksom.

Känns som det här inlägget inte är det mest positiva jag har skrivit. Men det är väl så när man ligger hemma i sängen med en kropp som gör ont. Med ångesten över en som en tung filt för att man vet att man borde vara på väg någonstans rent professionellt men man inte är det. Man tuggar kvar i samma dödande hjulspår fast jag vet att det, på riktigt, kommer att ta livet av mig på ett eller annat sätt.
Stannar jag mycket längre som kommer det att ta livet av mig, jag vet det. Om inte annat så kommer jag ruttna inifrån och bara dö.
Jag drömde att jag bad min chef dra åt helvete. Det var ju inget smart drag men jag minns att det kändes bra i drömmen. Det sjuka är att jag inte har något emot hen som person, men ändå, tillfredsställelsen att få göra det och åka därifrån och aldrig åka tillbaka övervägde ändå det hela.

Nej, nu får det vara slutältat, nu säger kroppen ifrån datortid.

Over and out

tisdag 6 november 2012

Arma armar

Nytt schema på jobbet, nya turer och ny förman.
Jag orkar inte.
Måste snart ta tag i mitt liv och hitta mig ett annat jobb, jag orkar bara inte mer snart!
Dessutom är mina axlar så trasiga nu så jag orkar snart inte ha armarna på något annat sätt än rakt ner. Det kommer att bli jättesvårt att köra, lasta och lossa med armarna hängande längs sidorna hela tiden. För att inte tala om att torka sig i häcken...

Over and out