Synsk mormor. Eller nej, syende mormor. Kolla in!

Jag tycker att ni ska gå in och kolla på, och givetvis gilla, den här sidan på ansiktsboken. Helt underbara barnkläder som man bara vill köpa även om man inte har några småbarn själv.

Mormor Anna Design

Kolla in hemsidan också och njut. Där finns även länkar till webbutiken så att ni kan handla också.

Jag syr...

Hon har en finfin hund också, som sover i resväskor. Söt är han också, som socker.

Over and out

Koka soppa, inte på en spik, men på lite grönsaker

Har varit ute och tränat lite med Snajdarn och blev lite kall i den ruggiga vinden. Så jag bestämde mig för att gå in och koka lite soppa, jag har varit sjukt sugen på det i flera veckor nu. Så nu står den och småputtrar lite och luktar gott. Kan knappt bärga mig!

Over and out

Här syns både routern och Gusten.

Over and out

Tuppjuck och grodslukare

Jag får tuppjuck på allt strul med routern här hemma. Alltså, jag loggar in och byter lösen och loggar in igen och byter lösen igen och om och om och om och om igen. Ändå fungerar det ungefär lika bra som jag tycker att nyponsoppa är gott, alltså inte alls.
Eller jo, det fungerar men det fungerar inget bra alls. Börjar misstänka att det är dags att helt enkelt skaffa nytt modem och säkert en ny router också. Jag har i och för sig köpt en ny router men jag orkar inte gå ner i källaren och hämta den och jag orkar inte koppla in den och jag orkar inte sitta med fyrtioelva inställningar i tvåhundra år. Jag vet att jag överdriver men det känns exakt så där jobbigt.
Modemet är fyrahundra år gammalt så det fungerar väl inget vidare och jag antar att det kan vara en bidragande orsak till att nätet strular. Eller så är det helt enkelt så att det beror på att vi har två laptoppar, tre stationära, tv, hemtelefon och fyra smartphones inkopplade på routern. Det kan ju vara det.
Nu skiter jag i alla fall i det en stund och sätter mig vid tv:n med Trean och gosar lite innan vi ska avsluta kvällen med Ole Lund Kirkegaards gamla klassiker Gusten Grodslukare.

Over and out

Tummen i röven och bajs uti byxan

Varit ute och gått med Snajdarn och Mamman och jävlar i min låda vad halt det var! En sådan här dag kan man enkelt roa sig genom att sitta på ett varmt och tryggt ställe och studera folk som är ute och går. Alla går nämligen som om de hade bajs i byxorna. Så sjukt halt så man får gå med yttepyttiga små och larviga steg för att inte riskera att halka på öronen. Någon satt säkert i sitt varma hus och skrattade sig fördärvad åt mig och Mamman för det kan inte ha varit vacker, inte. Det blir inte precis lättare när man har en sisådär 35 kg hund i koppel som man ska försöka att hålla rätt på.
Ja, ja jag bjussar på det.

Annars har det väl varit en hyggligt lugn dag, inte egentligen hänt ett enda dugg om jag ska vara helt ärlig, jag har inte ens kört en maskin med tvätt. Fast jo, för bara en liten, liten stund sedan så dammsög jag i alla fall och tanken är att jag ska torka golven här uppe. Fast det är ju bara en tanke ännu så länge. Men det kan ju hända att jag får ur tummen ur röven och får det gjort. Håll tummarna. Om inte nu ni också har dem i röven idag.

Men först ska jag sätta mig i köksoffan och glana ut och se om jag ser några som är ute och promenerar.

Over and out

När man tänker på det stora hela

Tankade så mycket energi igår så det känns som att det kommer att räcka hela 2013. Fast det vet jag ju att det inte kommer men just idag känns det som att positivitetsmätaren står i topp och bara försöker ta sig rätt igenom taket. Det blev liksom bara en sådan där jättebra dag igår, den började bra och bara gick stadigt uppåt och jag somnade med ett leende på läpparna. Avslutade med att verkligen sova också, som grädde på moset.
Så idag är jag tacksam över goda vänner, både små och stora, och njuter av att känna mig glad och positiv och faktiskt på topp för en gång skull.

Ibland är det lätt att glömma bort att man har så mycket i sitt liv att vara glad och tacksam över. Vardagen har ju en tendens att ibland mangla över en med problem och stress och man tappar liksom bort de där små sakerna som egentligen är stora. Som om man, som jag, har en familj att dela vardagen med då glömmer man ibland bort att uppskatta dem för att man kanske blir trött på att de lämnar disk på rummen, tvätt bredvid sängen eller handdukar på golvet i badrummet. För när man tänker på det i ett större perspektiv så är jag ju glad att jag har handdukar på golvet och disk utspritt i hela huset för hade jag inte det, så hade jag ju heller inga tonåringar och barn.

Det är ju precis samma sak med de stickiga hundhåren som fastnar under mina fötter och måste plockas bort med pincett, fanns inte de, fanns ju heller ingen hund här. Och dräggelfläckarna på golvet och det ständigt skitiga sofföverdraget och elementet i köket som alltid är insmetat med kladdiga prickar av hundmat.

Jag är glad över skäggstubb i handfatet, tomma snusdosor i travar på nattduksbordet och arbetskläder som stinker av olja och svets och stora skor som tar upp halva den trånga hallen och är i vägen när man ska dammsuga, för fanns inte de här, fanns ju inte heller Oxfilén här.

Egentligen är jag ju är glad över att få dåligt samvete för att jag hör av mig till mina vänner för sällan, för hade jag inte det, hade jag inga vänner att få dåligt samvete över.
Härligt egentligen att ha jobbångest för det betyder ju att jag har ett jobb. Att bilen låter som ett reaplan gör ju egentligen ingenting för den tar mig från punkt A till punkt B och den är besiktigad och fulltankad. Huset är lite skruttigt och skulle behöva lite målarfärg och en och annan träbit men vad sjutton, det är varmt inne och taket ligger kvar så det är torrt och det är ett hem.
Ett hem som nästan alltid är fullt av min familj. Ibland är det fullt av släktingar och ibland av vänner och ibland av alltihop på samma gång.
Så egentligen inser jag ju att jag är en jävligt lyckligt lottad människa.

Over and out

Vi kan tjäka tunbörule

I går somnade jag, dessutom som en sten och sov tills klockan ringde utan att vakna en enda gång. Det var skönt och mycket, mycket välbehövligt. Jag tror att det måste ha varit för att jag hotade med stekpannan.
Tyvärr vaknade man till en grå dag och det känns extra tråkigt efter en hel vecka med soliga och vackra dagar. Men det gör ingenting för idag kommer min lilleman Trean hem, så det blir en solig dag ändå. Helt overkligt att redan få hem han, han åkte ju nyss.
Jag frågade han på Skype här om dagen vad vi ska äta i kväll, det brukar vara han som bestämmer det på fredagar när han kommer hem, men han visste inte riktigt sa han. Men så igår fick jag ett sms där det stod: "Vi kan tjäka tunbödsrule".
För det mesta brukar han välja typ potatisklyftor, oxfilé och svampsås (såsen är inte för att han tycker det är jättegott, det är för vår skull) men den här veckan blir det alltså tunnbrödsrulle. Passar mig bra, den här månaden är ju rent bedrövlig när det gäller pengar, blir lätt så när det är januari och jag är sjukskriven. Och tunnbrödsrulle är ju inte så fel alls när man gör den hemma med riktigt mos och en jävla massa räksallad.

Blev värsta hallihallået med Ettans ex igår. Jobbigt! Hon vill väl inte riktigt acceptera att det är slut utan messar och ringer till Ettan mest hela tiden. Hon hade dessutom lagt upp en video på Ettan på sin Youtubekanal och det var inte han så glad åt. Nåja, jag hoppas hon accepterar nu så att hon kan gå vidare med sitt liv och inte hänga upp sig på det här. Nu har vi i alla fall blockat hennes nummer för både samtal och sms i Ettans telefon och det kan ju vara skönt att slippa bli kallad för jävla svin och dylikt.
Jag önskar henne i alla fall allt gott här i världen och hoppas allt ordnar upp sig för henne.

Nu ska jag i alla fall ta med mig hunden ut och sedan planerar jag att städa av lite. Hoppas på att hinna in och handla en kamera till Treans dator också så att han kan Skypa med sin far under veckan som kommer.

En liten påminnelse till oss människor.
Tänk på att all skit man pratar kommer att eka runt i världen ett bra tag, även om det är saker man inte menar när man säger dem och även om det är lögner.

Over and out

Sömnpiller

Vad tror ni? Den stora kanske tar kål på mig och det är ju bara meningen att jag ska somna. Testar med den lilla ikväll och så får vi se om det funkar.

Over and out

Sömnlösa nätter

Alltså, jag fattar inte det här med att jag inte kan sova. Det spelar liksom ingen roll om jag så är vaken hela natten och hela dagen och är jättetrött hela dagen, när sedan kvällen kommer så är jag liksom i alla fall pigg. Rätt sjukt är det faktiskt. Ibland när jag är mitt i ett skift och har kört tre nätter och sovit kanske två eller tre timmar på flera dygn så kan jag i alla fall inte sova. Jag somnar oftast men vaknar efter några timmar och är då pigg. Det är ju helt sjukt.
Sömntabletter är ju inte ett alternativ när man är chaufför, det känns ju som en jättedålig kombo att sitta och köra lastbil hela natten när man tagit sömntabletter på morgonen för att få sova på dagen. Fast jag hör ju också i mina öron att det låter konstigt att säga att det skulle vara bättre att köra hela natten när man sovit två, tre timmar på dagen men det skumma är att jag oftast inte är trött, då. Oftast är jag inte trött på hela natten, lite på förmiddagen, sover några timmar på dagen, vaknar, är pigg under eftermiddagen, blir trött när jag ska till jobbet igen och är sedan pigg hela natten.
Så, tänker ni, vad är problemet? Okej att hon inte sover, men vad gör det om hon inte är trött?
Jo, det är ju så att jag blir så där sjukligt trött inuti hela mig, både psykiskt och fysiskt även fast jag typ aldrig är sömnig. Jag sliter helt enkelt ut mig själv och det säger ju sig självt att det inte kommer att hålla i ett helt liv att ha det så här.
Så, tänker ni, skaffa ett nytt jobb då, ett dagtidsjobb och försök att få en vettig dyngsrytm. Jo, tack, men de växer ju inte direkt på träd, jobben. Och i den här branchen finns inte så jättemånga jobb med vanliga, vettiga tider, det är mest natt, kväll, helg osv osv. Sju till fyra är väl egentligen bara en del anläggningsbilar och möjligen sopbil, slambil och lite sådant där. Fast jag skulle gärna ta ett sådant jobb om jag bara hittade ett. Tänk att få vara ledig varje helg! Vilken enorm lyx!

Tänker nu att det här jobbiga sovproblemet nu nog beror en hel del på att det är lite jobbigt med Trean. Inte jobbigt för oss utan för han (och då blir det ju jobbigt för oss). Han längtar så sjukt mycket efter mig när han är hos pappa och längtar efter sin pappa när han är hos mig. Mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på att han alltid saknar. Vi saknar halva tiden men han saknar hela tiden, antingen mig eller pappa.
Vi har haft två veckor i taget för att få en hel helg tillsammans utan att tänka på att han snart ska åka igen. Han själv valde detta för några år sedan och det har fungerat klockrent fram tills nu, efter jul. Så den här veckan ska vi prova med en vecka i taget vilket innebär att han kommer till mig redan i morgon istället för om en vecka och en dag. Härligt!
Så har vi skaffat Skype så att vi kan se varandra när vi pratar och vi testade igår och det känns nästan idag som att jag faktiskt träffade honom igår. Så i morgon tänkte jag att jag ska iväg och köpa en kamera till hans dator så att han kan prata med pappa från sin egen dator nu i veckan som kommer. Det är ju skitbilligt med en liten kamera till datorn om det kan få han att må bättre.
Han är glad hela dagarna och leker med kompisar och gör läxor och är med oss vuxna men sedan när det blir kväll blir han ledsen och saknar. Stackars min lilla, goa unge.

Har föresten en ledsen unge till hemma, Ettan och tjejen har gjort slut. Det var Ettan som gjorde slut men det vet ju de flesta av oss att det är ju inte roligt ändå. Man är inte bara ledsen över att det är slut, man är även ledsen över att man gjort någon annan illa. Och ledsen det är hon, flickebarnet. Men det var som Ettan och jag pratade om, man kan ju inte vara tillsammans med någon för att vara snäll om man inte vill vara tillsammans med den, då blir det ju bara elakt.
Men jag minns hur ledsen jag var när jag miste min första kärlek, då trodde man ju på allvar att man skulle dö och att man aldrig i hela livet skulle känna så för någon annan i hela sitt liv. Och det förhållandet var väl det mest oseriösa jag haft. Ha ha, men då trodde jag att det var mitt livs kärlek jag mist. Fast det var det ju inte, inte på långa vägar.

Nåja, det är kanske inte så konstigt att jag inte sover för tillfället.

Over and out

Sov för helvete, sov!

Önskar bara lite sömn, men det är ju ingen risk. Undrar mest över om jag ska ligga kvar eller bara gå upp.
Hatar sömnlöshet!

Over and out

Inget dumt råd

Over and out

Glöm inte att det ibland är mycket enklare att vara kvinna än man

I natt var en sådan där sömnlös natt som jag satt vid teven (igen) och bara önskade att jag kunde sova. Satt och slözappade mellan kanalerna och fastnade i någon dokumentär som handlade om udda människor. Det var allt från en man som dagligen var utklädd till bäbis och sov i en gigantisk spjälsäng till en annan som samlade på gamla dödskallar och foster i formalid.
Det handlade också om en kille i Japan som var något slags kampsportare och var typ rankad sjua i världen eller något sådant. Han i alla fall, höll på med så kallat cosplay som betyder att man klär ut sig till olika figurer i till exempel manga eller tv-spel. Han valde att bara ut sig till kvinnliga sådana därför att han tyckte att det var skönt att få visa lite av sin mer kvinnliga sida ibland.
Då tänkte jag på hur enkelt det egentligen är för oss tjejer att visa vår mer manliga sida om man jämför med hur det är för killar att få visa sin kvinnliga sida. För mig är det ju störtenkelt, jag åker bara till jobbet i arbestsbyxor och stålhätteskor. Där arbetar jag ju med enbart killar och får vara lite mer manlig än vad jag är hemma. Tjejer går ju i långbyxor mest hela dagarna och ingen reagerar över om man har plånbok i bakfickan eller herrskor. Men för killar är det ju inte lika enkelt, det är ju inte bara att dra på sig en kjol, ögonskugga och med handväska i högsta hugg traska ut på stadens gator. Eller jo, det klart att de kan, men inte utan att många höjer på ögonbrynen och förfasas. Visst, det finns absolut folk som höjer på ögonbrynen när jag dundrar fram i 25,25 meter långtradare, fast det är ju i alla fall accepterat för de flesta (utom än och annan sur skit som anser att kvinnor inte kan köra bil och annat sådant tjafs).
Så där har vi hittat något som är mycket enklare för tjejer än för killar, kan ju vara bra att minnas så här i tider när debatterna går varma om kvinnligt och manligt här i världen. Ibland är det faktiskt mycket enklare att vara tjej.

Lycka är ett lätt hjärta

Du hittar inte lyckan,
lyckan hittar dig.
Det där har man ju hört lite då och då genom åren. Typ, när du slutar leta efter Mr Oxfilé så står han i farstun och det gjorde han ju.

Fast jag tror ändå inte riktigt att det där är sant för det krävs nog lite av en själv också. Sitter man och surar och ältar gammal skit så lär det aldrig hända. Jag gjorde det, satt hemma och ältade gammal skit och tänkte på hur allt hade varit om inte "om" fanns. Om, jag gjort si eller så hade kanske aldrig ditt eller datt hänt och då hade aldrig det hänt osv osv i all oändlighet.
En del människor gör så, som jag gjorde, vrider och vänder på sig själva för att försöka fatta vad man har gjort för fel och vad man ska göra för att lösa det. Tillslut så tror man ju fanken att man är roten till allt ont i hela världen och att alla människor hatar en.

Eller så är man den där sorten som sitter hemma och och tycker att allt är alla andras fel och själv är man alltid, alltid är ett offer som det är synd om. Som tycker att alla andra är taskiga, men själv aldrig reflekterar över hur de själva beter sig. Som aldrig tänker "om jag".

Jag bestämde mig i alla fall för att förlåta mig själv tillslut. Blev plötsligt mycket, mycket lättare i hjärtat och plötsligt stod Oxfilén där i min hall och gav mig en kyss.
Så lyckan hittade mig tillslut i alla fall. Om den inte har hittat dig ännu, så hoppas jag att den gör det.

Over and out

Sovande sällskap är bättre än inget sällskap

Sömnlös som vanligt.
Tur jag har sällskap.
Fast det klart, han sover ju också.

Over and out

Fortfarande

Jag saknar dig lilla mormor.
Bara så att du vet det.

Over and out

Stor, fet pannkaka!

Vaknade, tittade ut och såg att solen skiner som en stor, fet pannkaka på himlen idag. Plötsligt känner jag att det rycker lite i energitarmen. Vad jag älskar solen! Till och med jag tycker att vintern är vacker när solen skiner och snön gnistrar vit.

Antar att det är kallt idag, det ser i alla fall så ut.

Tror jag skiter i att sitta här och tar med mig jycken ut i det fluffiga vita istället och njuter av pannkakan.

Over and out

Alla utländska yrkesförare är sämre än oss svenska experter. Eller hur var det nu?

Ingen kan väl ha missat den jättestora olyckan på Tranarpsbron igår? Otäckt, otäckt, otäckt! Och så vet man att debatten är igång igen.
De svenska yrkeschaufförerna skyller på de utländska och menar på att svenska chaufförer aldrig skulle köra för fort, för nära framförvarande bil, aldrig göra en dum omkörning och att de alltid följer alla lagar och regler som vi i yrkestrafiken har.
Då undrar jag på vilka vägar dessa svenska yrkeschaufförer kör för jag ser svenska yrkeschaufförer som beter sig som idioter varje dag i trafiken.
Med det inte sagt att det inte finns en massa utländska chaufförer med dåliga däck som far omkring på våra svenska vägar för det finns det, massor.
Men jag tror inte att alla svenska yrkeschaufförer är några änglar som många svenska yrkeschaufför gärna vill påskina. Det är speciellt komiskt när de uttalar sig på diverse sidor på Internet där de i ena andetaget berättar att allt är de utländska chaufförernas fel för alla har skitdäck, alla är fulla och alla kör med plattan i mattan hela tiden. I nästa andetag berättar de hur de har käkat upp sina färdskrivarblad eftersom de låg på 95 km/h hela vägen hem eftersom de inte skulle hinna hem till middagen annars.
Det fuskas något fruktansvärt med de lagar och regler som finns och egentligen tycker jag inte att det är så konstigt för det finns en herrans massa märkliga lagar och regler för oss som kör yrkestrafik.
Jag förstår och accepterar varför de finns men tycker inte att det är roligt att inte själv kunna bestämma när jag ska ta min lunchrast utan måste anpassa den efter en kör och vilotidslag annars kan jag få dryga böter. Likställ det med att du som jobbar på en kontor plötsligt är tvungen att ta din rast, på minuten, en viss tid annars kan du få böter. Så om du då sitter i ett viktigt telefonsamtal måste du genast slänga på luren och kuta som en idiot ut i fikarummet innan tiden går ut. Sjukt. Sedan måste du sitta där och ha dina exakta minuter och inte en chans att du kan gå tillbaka lite tidigare för att få undan lite innan du går hem, nej nej, då blir det flera tusen i böter.

Nummer två i den här diskussionen som jag gärna vill ta upp är alla privatbilister. Privatbilisterna talar ofta och gärna om hur dumma i huvudet vi yrkeschaufförer är, hur fort vi kör, hur vårdslösa vi är och att vi helst inte borde få vara på vägarna för utan oss skulle inga olyckor alls ske, eftersom privatbilisterna är så mycket bättre bilförare än oss som kör fler mil på ett arbetspass än vad de flesta privatbilister gör under en hel vecka, kanske en månad.
Ofta, ofta får jag höra frasen:
-"Jag kör jättemycket för jag pendlar 3 mil till och från mitt jobb varje dag".
Jo, tjena, det gör jag också och sedan kör jag en sisådär fyrtio mil till innan jag pendlar hem igen. Och då kör inte jag så där jättelånga sträckor på mitt jobb om man jämför med en del andra yrkeschaufförer.
Så du vanlig privatbilist, acceptera att vi yrkeschaufförer har mer erfarenhet än ni, acceptera att vi ser och vet mer om hur det ser ut på våra svenska vägar. Förstå att vi helt enkelt är ute väldigt mycket mer än ni i trafiken. Jag vet och håller med om att det finns jättemånga dumma och urdåliga yrkeschaufförer så försök att acceptera att det finns en herrans massa dumma och dåliga privatbilister också.
Jag önskar, från djupet av mitt hjärta att vi alla kunde bli bättre på att sänka hastigheten, hålla avståndet och framför allt, ha lite mer förståelse för andra i tragiken. Nej, förlåt, jag menade trafiken.

Over and out

A tycker att C är dum i huvudet. B orkar inte ens bry sig längre.

Blir fascinerad över hur många människor det är som pratar skit om andra människor. Ena minuten när A umgås med B, kan vi kalla dem för att göra det lite enklare, så pratar A konstant skit om C, som för tillfället är hemma och vattnar blommorna. När sedan A två dagar senare åker hem till C, som ju är helt bränd i huvudet och totalt sopslut enligt A:s egen utsago två dagar tidigare, så är A jättetrevlig mot C som att de vore de allra bästa vänner.
Jag bara undrar, om jag är B, vad sjutton säger då A om mig när jag inte är med?
Det troliga är väl att A pratar precis lika mycket skit om mig som om C.
Och det är ju inte så speciellt rolig tanke.
Det jag undrar mest över är att folk umgås väldigt mycket med människor de tycker väldigt illa om. Jag menar varför gör man det? Särskilt sociala medier får en ju att undra varför folk som A skriver på folk som C:s sida: Kram! Saknar dig! Du är jättefin på bilden!
Och man bara vet att A inte ens tycker om C och tycker att C är ful som stryk.
Jag tycker väl inte direkt heller om alla människor i min omgivning, men man behöver ju inte hyckla för det. Man behöver ju inte skriva om någons bild: Åh vad fiiiiiiiin du är! i fall man tycker att personen ser ut som ett åkerspöke på bilden.
Nej, ibland blir man trött på mänskligheten.

Over and out

Fotosession

Idag ska jag på röntgen. Hoppas på fina bilder till familjealbumet.

Over and out

Har fåglar snopp? Och i skogen får även tonåringar har pälsmössa

Igår var vi grymt uttråkade hela eftermiddagen och början på kvällen. Lite så där rastlösa i kroppen och ville nog hitta på någonting men orkade eller ville ändå egentligen inte göra någonting. Märklig känsla det där när det liksom känns dubbelt, man både vill och orkar och inte vill och inte orkar. Tillslut blev det i alla fall kväll och vi såg filmen Ted. Som tur var så hade Trean gått och lagt sig innan vi kollade för den var ju inte så rumsren direkt, men några goda skratt fick vi i alla fall. Såg en skräckis också av bara farten och insåg plötsligt att klockan harvat iväg till halv tre eller något.
Bums i säng med oss och just då kom jag in i ett sånt där drygt stim och bara pepprade Oxfilen med:
-Har du tänkt på...
-Kommer du ihåg när...
-Hade du...
-Vilket är bäst... eller...
Osv osv osv.
Stackars, stackars karl. Men så ser jag det lite som hämd  för att han snarkar och då känner jag mig inte så elak längre.
När den där superkarusellen sätter i gång i min hjärna tänker jag att det egentligen inte alls är konstigt att inte jag kan sova om nätterna. Det går ju inte att somna när hjärnan går på högtryck och sprutar ur sig tankar som en kulspruta. Tankekulsprutan har dessutom en tendens att skjuta som mest när det är kväll eller natt och det kanske kan bero på att man utsätts för mindre intryck utifrån, vad vet jag. Så om jag har tv:n på, mobilen i handen och datorn på magen kanske jag somnar som en stock?
Fast nej, då kommer jag fastna i Familjeliv eller på Flashback och sedan har hela natten gått utan att jag ens vilat från datorn eller mobilen så det är nog ingen bra idé.
Ofta fastnar jag i datorn eller mobilen för att jag kommer på någonting som jag undrar över just när jag har gått och lagt mig, tex om fåglar har snopp eller var järvarna bor. Då googlar jag det och sedan fastnar jag liksom i något annat intressant som råkar komma upp när jag googlar, tex femton sidor om någon sekt som fanns för 40 år sedan eller någon insekts befrukningsmetod och sedan när jag tittar på klockan har det gått fyra timmar. Vem snodde mina fyra timmar? Jo, google.
Google borde förbjudas! Fast för en vetgirig person som jag själv så är det ju ett underbart redskap till kunskap, likväl som till skitsnack så jag är ändå glad att det finns.

Nåja, gick upp skapligt idag i alla fall och drog med Systeryster och hennes familj till skogen och grillade korv och marshmalows hela eftermiddagen. Snajdarn låg som en rem runt hela skogen och ömsom grävde i backen och ömsom hoppade högt på stället. Härligare syn än en boxer i frihet utan koppel finns knappt, man kan skratta sig fördärvad åt hans rejs runt. Ibland springer han så fort att han snubblar på sina egna ben i sin iver att bara få springa fritt. Barnen sprang fritt de också efter lite tjat om att det inte finns någonting att göra i skogen. Iiiiiiiingenting. När de väl tröttnat på att tjata om det så klättrade systersonen högt upp i ett träd och sedan brottades han med Trean i en grop i marken så de var verkligen högt och lågt. Till och med Tvåan satte på sig termobrallor och riktiga vinterskor och snodde min sköna pälsmössa. I skogen får till och med balla tonåringar vara avslappnade.
Härlig dag!

Over and out

Å å å sömnlös, å å å sömnlös, vi måste slå oss med en panna för å somna

Tänk er melodin till "Tjejer" eller om nu vill kalla den "Vi måste höja våra röster" så förstår ni hur dagens rubrik ska uttalas. En natt sov jag, och endast en natt. Sen var det samma visa (ha ha) igen. Läser, blir trött, Oxfilen snarkar, blir irriterad, håller för näsa på stackars Oxfilen, han blir tyst och jag kan i alla fall inte sova. Ligger där i timmar, kan inte somna och är vaken hela natten.
Ställer klockan för att inte sova bort dagen, hör inte ens larmet, sover bort dagen. Fast det är bara om jag har tur, annars är jag vaken hela dagen också.
Nu är klockan två. Verkar som det blir stekpannan eller noll sömn.

Over and out

Allt faller, ibland uppåt. Eller, alla vill till himmelen

Varit på begravning idag. Ingen nära eller så, mamman och pappans granne sedan 34 år tillbaka, så man kan ju säga att han var en del av min barndom. Vi har väl inte direkt umgåtts med han och hans sambo, men det kändes ändå rätt att gå. Det blev i alla fall en väldigt annorlunda begravning då mannen i fråga inte hade några nära anhöriga kvar i livet. Hans sambo gick bort för några år sedan och han hade inga barn eller syskon.
Vi visste inte om det bara skulle bli vi där, men det blev det i alla fall inte. Det kom en del gamla vänner och även några kusiner till han som vi inte ens visste fanns. Det visste inte begravningsbyrån eller prällen heller.
Prästen hade ju därför inte så mycket att gå på när han skulle berätta om den här mannen utan, han frågade istället oss som var där om vi kunde berätta lite om han.
Så kusinerna berättade lite från barndomen och så, vi berättade hur han var som granne och några som var gamla vänner och arbetskamrater berättade lite om det.
Det är ju inte så vanligt annars i Sverige att de som kommer berättar om personen, det brukar man ju göra innan och sedan brukar ju prällen berätta en sammanfattning om hen.
Så det blev lite annorlunda, men bra annorlunda.
Nu hoppas jag han får sova gott i alla fall, eller fiska några strömmingar som han gillade att göra.

Blir inte så mycket gjort idag i alla fall, man blir ju lite däven efter att man varit på begravning, även fast det inte var så ledsamt så för mig. Har man varit på en nära anhörigs begravning brukar man ju ha huvudvärk och vara rätt slut i huvudet efteråt. Men lite däven och låg är jag allt ändå. Man blir ju om inte annat påmind om sin egen dödlighet och det är ju som vanligt inte så upplyftande.

Min goda vän, vi kan kalla henne, Gumman, behövde hjälp med en gardinstång som ramlade ner för nästan ett halvår sedan. Så Oxfilen och jag åkte dit med en borrmaskin och så fixade Oxfilen det till henne. Det enda taskiga med det var att hennes dammsugare är trasig och det blev nog en del damm efter borrandet. Men gardinstången är uppe i alla fall. Som tack för hjälpten bjussade hon på kaffe och kakor.
Just kakorna behövde nog inte jag eftersom Pappan bjussade på fika efter begravningen idag. Han och Mamman valde bakelse och då var jag ju jag helt enkelt tvungen att ta en jag också. Det finns ju en lag på att om två i ett sällskap av tre äter bakelse så är man tvungen att ta en själv också. Annars betyder det otur.
Så är det med det. Alltså är det Pappan och Mammans fel att jag moffade i mig en fet bakelse. För det kan ju omöjligt vara mitt fel?!

Snart dags att läsa lite ur Sunes sommar för Trean innan han ska hoppa i säng. Eller ja, det ska han ju inte, han ska ju lägga sig i sängen och förhoppningsvis sova, inte hoppa omkring. Själv ska jag titta på Allt faller på tv 4. Jonas Gardell är ju med och den mannen är underbar.

Over and out

Snön har smält bort på taken, endas dockdödar'n är vaken

Tänkte bara tala om att klockan nu är halv två och det är NÄSTA natt. Sover fortfarande inte.
Kan man dö om man är vaken för länge? Sjukt nog är jag noll trött.
Tips?

Over and out

Uppfuckad dyngsrytm, jo jag tackar jag

Jag struntade helt enkelt i att sova överhuvudtaget, det får vänta till i natt och så får jag hoppas på att John Blund har tid att komma hit. Jag fattar inte vad det är för fel på mig när det blir så här, det är ju knappast normalt att inte sova en blund på hela natten och sedan inte ens vara speciellt trött dagen efter. Jag borde ju vara fullkomligt trasig nu egentligen. Och nej, jag går inte på några som helst droger eller mediciner, om inte kaffe räknas som en drog då. Fast jag har å andra sidan bara druckit en enda kopp och det borde ju i vilket fall inte räknas som något tyngre kaffemissbruk.
Jag fattar det helt enkelt inte. Men det är väl alla de här åren med nattjobb som fuckat upp min dyngsrytm så till den milda grad att kroppen inte har en susning om det är natt eller dag. Fast jag borde ju ändå vara trött när jag har sovit exakt noll minuter sedan tio igår morse.
Nåja, det var fler som inte sov så värst mycket i natt. Oxfilén vände och vred på sig rätt mycket han också, mellan snarkningarna, Trean mådde illa femtiotre gånger och jag satt mer uppe hos han än vid tv:n igår kväll (vilket i och för sig är jättemysigt, men inte när klockan närmar sig elva och grabben ska upp dagen efter). Tvåan hade skrivit på Bilddagboken vid halv tre och Ettan och hans flickvän sov i alla fall inte vid tre för då hörde jag dem rumla runt i köksskåpen. De var nog hungriga för de sov när vi åt lunch igår. Och när vi åt middag. Verkar vara fler som har fuckat upp dyngsrytmen.

Over and out

Sockerdricka i nervsystemet

Skönt det är att jag inte har somnat ännu, klockan är ju "bara" fem snart. Trevligt, då kan jag ju äta frukost med min kära sambo som ändå snart ska gå upp.
Jag hatar de här nätterna när myrorna kryper i nervsystemet, maskarna äter sig in i köttet och larverna krälar i blodomloppet.
Det är som att nerverna fått "sockerdricka".
Försök sov med det om ni kan!

Over and out

Dockorna organiserar sig!

Alltså nu börjar jag också bli lite nervös... Gick in i dockgarderoben med några kartonger och såg det här:

Lade tillbaka henne i kartongen men när jag efter det sista lasset med grejer in i garderoben skulle gå ut hindrades jag av det här:

Lade tillbaka henne i kartongen igen(!) och plockade undran lite i källaren och när jag sedan skulle gå upp till bottenvåningen (vad larvigt det låter, att gå upp till bottenvåningen, men man gör ju faktiskt det när man har källare) så hindrades jag av det här:

Nåja, tillbaka i kartongen med henne. Efter en kopp kaffe och lite slappande vid datorn var det dags att gå ner och tvätta lite. Men döm om min förvåning när jag möttes av de här tre! Börjar allt bli lite orolig nu. Kan det vara så att de håller på att organisera sig?

Sista gången jag vågade mig ner i källaren satt de så här i soffan.

 Ska jag börja bli oroligt?

Over and out

Mördar dockorna anfaller!

Städar ut julen idag och det är som alltid väldigt skönt. Lika kul som det är att ta fram alla stakar och stjärnor, lika skönt är det att plocka ner dem i sina kartonger och stapla in det i dockgarderoben. Dockgarderoben, tänker ni nu, vad sjutton är dockgarderoben? 

Det är en läskigt litet utrymme under trappan här hemma som nog från början är tänkt som något slag av matkällare. Det är betong högt och lågt, alltså väggar, tak och golv. Kallt som i graven och några gistna trähyllor på väggarna. Ok, men var sjutton kommer dockorna in tänker ni vidare. Jo, det är så att Tvåan fick en jättefin porslinsdocka av min syster när hon var liten. Dockan har mörkt, lockigt hår och en mörkblå långklänning. Hon har ett ustökt ansikte av porslin och är en jättefin docka på alla sätt. Den bodde under en massa år inne i Tvåans rum och levde väl lycklig som de flesta dockor gör. Tvåan lekte aldrig med den utan den var mer som en prydnad, tills hon plötsligt en dag berättade hur rädd hon är för denna docka. Har ingen aning om hur hon tänker där men otäck är den tydligen. Så, snäll som jag är så packade jag ner dockan i en kartong och hon fick flytta ner i källaren (inte så snällt mot dockan, men väl mot barnet som är rent skräckslagen för den). Så skulle då Tvåan ner och hämta något i källaren och sa då att dit ner skulle hon aldrig gå själv för där finns ju dockan! Ja, den förskräckliga, människoätande dockan som bara ligger i sin kartong och väntar på att det ska komma ner någon ovetande människa som hon kan sluka med hull och hår. Så numer går ingen av barnen själva i närheten av dockgarderoben.

Rolig kuriosa om Tvåan och hennes dockfobi är att när hon och Oxfilen skulle vara hemma hos han (när han fortfarande hade möbler i huset) för jag skulle ha mina gamla klasskamrater här på en liten klassfest så blev han tvungen att gömma sin egen porslinsdocka. Den fick flytta upp på kylskåpet under kvällen så att hon skulle slippa se den. Mest komiskt av allt är att den dockan numer bor i en kartong i vår källare, fast inte i dockgarderoben utan i ett annat skräprum här nere. Det bästa vore nog om hon också flyttade in i dockgarderoben.

Fast vem vet, då kanske de rent av organiserar sig och då kan de ju bli riktigt farliga!

Over and out

Saker som rör vid mitt hjärta

Jag läser en blogg som skrivs av en person som varit heroinist.

Det berör mig mycket.

Läs ni också!

Mister jag!

Over and out

Fjönsigt var ordet

Hå hå ja, ja. Jag säger då det.
Kan vara bland det mest patetiska i historien.
Nej, nu överdrev jag, men larvigt är det.

Over and out

Om mina trumhinnor, det billiga vinet och en fantastiskt bra dag i det gröna och resten av året som gick. Och aldrig mer kommer tillbaka.

Så var det gamla året slut och det nya har startat. Jag vaknade dock upp med, vad det känns som, samma jobbiga förkylning det här året som jag somnade med förra året. Nej, nu ljög jag. Hade det varit så hade jag ju sovit över tolvslaget och det gjorde jag ju inte. Då skålade jag i billigt, vitt, mousserande vin och fick trumhinnorna spräckta av nyårsraketer. Nej, nu ljög jag igen. Inte om vinet men om trumhinnorna, de är hela och fina. Eller ja, nu tummade jag kanske på sanningen lite igen för jag tror inte de är så fina med tanke på förkylningen.
Nåja, huruvuda mina trumhinnor är vackra eller inte kanske vi inte behöver tillägna hela dagens inlägg. Vi struntar i trumhinnorna och går vidare med våra liv med vetskapen att mina trumhinnor mår relativt bra trots att de kanske är en aning förkylda. Vad nu det innebär för ett par trumhinnor.
Men skit nu i de förbaskade trumhinnorna! Nu har jag, igen, fastnat i en av mina sjuka tanke-skriv-loopar. Det går liksom inte att stoppa när det sätter fart.
Vad jag skulle skriva om här var väl en summering av året som gått. Nu verkar ju mina fingrar ha någon slags kartell med min hjärna eller något eftersom att det enda som verkar komma ut idag är osanningar och prat om mina trumhinnor. (Och, ja, jag vet vad en kartell är och varken mina fingrar eller min hjärna eller ens mina trumhinnor är något företag, men ordet passade liksom in. Det blev bra i texten trots att det blev fel).

Och nu lämnar vi trumhinnorna.

Så, året som gick. Ja, det var å enda sidan helt fantastiskt. I alla fall en varm och solig dag i maj när vi tog hojen och åkte ut i gröngräset (eller ja, rent teoretiskt så åkte vi inte ända ut i gröngräset med hojen, vi parkerade den på en parkering, som för övrigt var av grus, och därifrån knallade vi med matsäcken ut i gröngräset) (om ni nu ska vara så petiga). Väl i gröngräset, på en filt är det väl bäst att jag tillägger, så käkade vi en smarrig matsäck med urusla plastbestick som gick av och sprätte iväg plastbitar över gröngräset. Och där, med hjälmfrisyr och skinnbrallorna avkavlade fick jag en ring på fingret av mannen i mitt liv. Och ja då, han fick en av mig också, en likadan faktiskt, fast lite större och med mitt namn istället för sitt egen ingraverat. Det hade ju varit lite märkligt annars.

Å andra sidan var det ju inte så fantastiskt just den där höstdagen när jag just kommit hem från en natt på jobbet och tog en snabbpromenad med lopphögen. En sådan där promenad som man liksom tar fast man är på tok för trött men man ändå måste göra för man vet att jycken gärna vill lägga en hög eller två och kanske lyfter på benet en gång eller så. En sådan där dag när man ändå tänker att det mesta är ganska bra i ens liv, man har ju trots allt den där ringen på fingret och hunden i andra ändan av kopplet och en hel hög braiga barn och ett hus som inte läcker in vatten och ett jobb som man trots att man å en sidan hatar ändå trivs med ibland. En sådan dag var det.
Sedan blev den helt annorlunda. Sedan när mannen i mitt liv ringde och jag hörde direkt på hans röst att någonting var jättefel. Någonting var jättefel. Min svärfar var död.
Bara sådär. Han föll ihop och bara dog. Bara sådär.
Folk gör det hela tiden. Varje dag, faller plötsligt folk ihop och bara dör. Fast det var bara just den här dagen som just min svärfar gjorde det.
Så just den dagen var ju inte precis fantastisk.

Det hände ju en hel del andra saker under det här året också, både bra och dåliga. En av de dåliga var väl att jag insåg att olika människor kan ha väldigt olika syn på vad vänskap är. Men så kan det ju vara och det är ju egentligen inget mer med det. Vissa tycker att antalet gånger dörrklockan ringer avgör vad som är en bra vän, andra kanske anser att det mer handlar om att man finns där när det verkligen gäller, oavsett. Men som det mesta annat som blir fel här i livet så handlar det väl mest om bristande kommunikation, vi människor är ju inget vidare på tankeläsning. Med det inte sagt att jag är något bättre på varken kommunikation eller tankeläsning, mer som ett konstaterande.

Nåja, bra saker hände ju också som sagt, som tex ännu en tattarsemester med en på tok för liten husvagn och löjliga familjen. Hur kan det gå fel liksom? Nej, det gjorde det ju inte heller. Det enda som blev fel var väl att vi skulle till Dalarna men hamnade i Fucking Åmål. Men så kan det vara, man vet aldrig var en bil, en på tok för liten husvagn och en löjlig familj kan ta en. Nåja, vi kom till kusten också och backade in den lilla husvagnen bredvid några flotta, trettiometers husbilar och såg fantastisk utsikt och ett sjuhelvetes åskoväder.

Apropå åskoväder så hamnade vi i ett annat sådant en dag på semestern när vi bestämde oss för att ta en tripp till huvudstaden (visst, på semestern vill jag ju jättegärna åka till samma stad som jag åker till alla dagar på jobbet. Jo, fast jag ville faktiskt det för det var jag som var på jakt efter en ny störtkruka för att skydda den delen av kartellen som sitter högst upp på halsen, och nu talar jag inte om trumhinnorna, när vi åker hoj. Men satan, nu är jag där igen! Trumhinnor gå hem!) (Var var jag? Nu har jag tappat tråden fullständigt igen) (Jo, nu minns jag, huvudstaden var det, ja!).
Så vi valde att åka till en av förorterna som har gratis parkering och ta tuben in till stan. Det hade varit smart om det varit billigt att åka tunnelbana. Det är det inte. Fast det blev nog billigare än att parkera i stan i alla fall. Något som vi i alla fall blev var våta. Precis när vi skulle lämna bilen och gå till tunnelbanan öppnade sig himlens alla portar och då menar jag verkligen himlens alla portar. Som fem dränka katter gjorde vi sedan staden. Det var en bra dag. På sitt sätt.

Håhåjaja, det fanns många dagar på året som gick, närmare bestämt 365 och jag kan ärligt säga att jag har glömt flera stycken av dem. Några av dem har ni fått ta del av här och några av dem kommer att fall i glömska och försvinna som vilka dammtussar som helst. Nu ligger det i alla fall en hel hög nya, outforskade dagar på lut som jag ska fylla med säkerligen både roliga och tråkiga händelser.
Vill ni veta hur det kommer att gå kan ni fortsätta att följa den här bloggen. Om ni däremot känner att ni inte vill veta ett skit om hur mitt kommande år ska te sig kan ni glatt stänga ner er webbläsare eller surfa vidare i cyberrymden och lämna mig och mina trumhinnor åt vårt öde.
Valet är ditt.

Min utsikt så här på årets första dag är en hund på rygg med alla fyra benen i vädret i den ena ändan av kökssoffan och en gubbe med händerna på magen och tunga ögonlock i den andra ändan. Båda snarkar och jag tror att det är bäst att jag tar ut och rastar de små liven innan de fastnar i den där ställningen i all framtid.

Over and out