Vilse i min trädgård

Ibland beter jag mig på ett visst sätt för att jag förväntar mig att andra människor förväntar sig att jag ska bete mig så.
Jag är egentligen inte den här personen, en del bitar har jag överhuvudtaget aldrig varit, en del bitar har jag inte varit på oerhört länge, men ändå så blir jag den här personen ibland.
Ibland när jag vet att folk runt om kring mig förväntar sig det så blir jag den här människan som jag inte ens känner igen själv. Jag vet inte vem hon är.
Jag vet inte ens om det är deras uppfattning eller förväntning eller om det är mina egna uppfattningar och förväntningar som jag tror att de har. Fast det egentligen är jag.
Sen bygger jag upp en sån spänning inuti mig själv och tar ut all skiten på mina närmaste.

Ibland går jag vilse i min egen trädgård. Jag hittar inte mina invanda stigar där jag trivs utan förvirrar mig runt på små vägar som går till ställen där jag inte vill vara.
Det finns vägar som jag har stängt av, där jag har bestämmt att jag aldrig mer ska gå in. Ändå så irrar jag mig in där emellan åt. Paniken stiger och jag börjar springa. Springa i blindo med trädgrenar piskandes i ansiktet.
Irrar omkring där och letar efter vägen ut, vägen till de trevliga upplysta stigarna där jag känner igen mig själv.

Hålrum i min själ som jag tror att jag har bommat igen för all framtid. Dörrar som jag spikat igen och låst med stora hänglås.
Ändå så öppnas de ibland. Dörren flyger upp, står och slår i vinden.
Jag blir kall innuti, kall och tom.
Framför allt så blir jag rädd. Livrädd.
Och jag flyr.
Flyr i panik.

Det är då det blir så fel.

Vissa situationen, vissa människor kan öppna de här dörrarna med en fingerknäppning.
Jag får panik, hittar inte ut, hittar inte in, går vilse, hittar inte hem.
Då är det skitlätt att bli full. Enklaste vägen ut är att bli full. Praktiskt. I allfall just då.
Sen hittar jag inte hem på timmar, dagar, ibland veckor.

Jag blir så arg på mig själv, hatar mig själv för att jag inte kan stoppa det. Stoppa mig själv från att ta de här vägarna, öppna de här dörrarna. Jag borde kunna orka stå emot, borde kunna vara den jag är, våga stå emot, våga vara jag.
Men ibland så går det inte. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vågar inte.

Och sen sitter jag här med frågorna, undringarna.
Vem är jag, var var jag , var ska jag, hur, var, varför???

Nu är det dags att ta nya tag. Stänga och regla dörrar, lägga igen gångarna och glömma att de finns.
Troligtvis kommer dörrna att blåsa upp igen och troligtvis kommer jag att springa längs de där stigarna med grenarna piskandes i ansiktet och monstret flåsandes efter mig.
Men kanske om jag har tur dröjer det länge till nästa gång.

Jag har mitt monster, min demon som alltid jagar mig. Det ligger i mörkret och smyger med glittrande ögon och glimmande tänder. Jag vet att det finns där, jag hör det ibland i mörkret, ser ibland en tand glimma till.
Men det är alltmer sällan och det har nog tappat en hel del av sin kraft. Men ibland så sänker jag garden och då slår det till med full kraft.
Slår undan mina fötter, äter mig. Min energi, min livskraft, mig.

Men nu nya tag.

En bra sak som hände i helgen var att jag fick loss en sak från mitt hjärta som suttit där ett tag.
Inte så att det har ätit upp mig men det har funnits där som ett irriterande skräp i ögat ungefär. Men nu är det borta, puts väck och det känns oerhört skönt då det, på sätt och vis, berör en person som det har visat sig att jag har en hel del gemensamt med och framförallt tycker oerhört mycket om.
Tack för att du finns och förstår, Lena.
Det är så mycket lättare nu när jag inte är ensam. Du vet vad jag menar :)

Over and out

Idiotjävel

Jag är så in i märgens trött på mig själv så att jag snart kräks.
Hatar verkligen mig och hela min person för tillfället.
Jag är en jävla klant och en usel jävla människa.
Tröttsamma, jävla, jobbiga, dumma idiotjävel.
Eller så är det bara så jävla enkelt att jag helt enkelt inte ska dricka alkohol över huvudtaget.
Nej, sanningen är den att jag är en idiot som inte ska dricka alkohol.
Där har vi svaret.
Så från och med nu är jag en idiot som inte dricker alkohol.
Och det borde ju innebära att jag är lite mindre idiot nu.

Julbord med jobbet på lördag.
Jag tänker hoppa snaps och julöl och hela skiten och ta bilen hem.

Orkar inte med mig själv just nu. Kryper in under en sten och förtränger att jag finns.

Over and out

Utomjordingar tvättar släp. Mystiskt.

Jag tycker faktiskt att trafik kan vara vacker. Storstadstrafik kan vara som värsta konsten om tidpunkten och ljuset är det rätta.Vackert på något underligt sätt. Eller så är det bara jag som tycker det som inte ser så mycket annat.

I bland känner man att man är på väg åt rätt håll.

På vägen hem här om dagen så såg jag ett mystiskt fenomen. Som ni ser på bilden så var ena bakdörren på släpet och halva den andra dörren jätte smutsiga och ena halvan av den andra dörren helt ren. Det såg helt overkligt ut. Hur gick det till? Stannade han i lastbilstvätten och tvättade en tredjedel av ekipaget?
Mystiskt.
Kanske nåt utomjordingsfenomen, vem vet?




Nu är det långledigt och det ska jag inte klaga på. Känns oerhört rart att veta att man inte ska jobba förän på tisdagkväll. Jag ska njuta allt vad jag orkar.
Chefen bjussade på wienerbröd i kojan i morse, det var inte så fel det heller.

I helgen ska jag på nittioårskalas då min mormor fyller tant. Fast hon är ingen tant och kommer aldrig att bli. Hon är lite tantig i kroppen, visst, men i knoppen finns det inget tantigt alls. Hon är rapp i huvudet och har massor av humor.
Jag har inte träffat henne på år och dag känns det som (dåligt samvete, jajamensan) och det ska bli jättekul.
Helgen kommer också att innehålla kusinträff med alla mina kusiner på mammas sida. Det ska bli exakt hur kul som helst.
Jag säger det igen, exakt hur kul som helst :)

Nu. Jättebra bok som håller mig trollbunden, Hypnotisören av Lars Kepler. Läs!
Ja, det och sen kaffe så klart.

Over and out

Tofs gör min dag

En sak som gör mig glad är en karl i Stockholm. Jag brukar se den här mannen på Sveavägen på morgonen när jag lossar där uppe.
Han går i reflexkläder och städar på trottoaren med en lite pinne med en nypa på. Han går där och lurar med sin lilla pinne och sin vagn med en soptunna på. Det gör en ju i och för sig glad att folk städar och gör snyggt men det som gör mig allra mest glad med den här jeppen är att han har grått, ganska kort hår och mitt uppe på huvudet har han en liten tofs.
Det är inte snyggt, men det gör mig glad på något sätt.

Nu är det mest jobb, jobb, jobb som gäller. Men nu är det bara två nätter kvar sen är det långledigt. Skönt!
De här två nätterna ska jag ha praktikanten med mig och det är rätt skönt med lite sällskap, speciellt när man är trött.

Nu zombiefilm :)

Over and out

Egen, udda, saknad kissemiss

Det är märkligt. Livet. Döden.
Jag skrev ju om det igår, att vi föds och dör och att jorden på något sätt alltid fortsätter att snurra. Att dagarna går vidare.

Tog en promenad i morse med Speciell vän och hundarna. Gick längs vägen där jag vet att vår katt brukar jaga sorkar.
Gick där och visste att han skulle ligga där. Visste att han inte bara var på strövtåg, det var han aldrig. Han kom alltid hem flera gånger varje dag bara för att titta till oss och äta en bit.

Vi var och hämtade den här katten på kattjouren. När vi var där och skulle välja en katt så hoppade den här kissen upp på diskbänken och ner i diskhon även fast det var vatten där i. Med tassarna i blöt drack han vatten från kranen.
Tvån, trean och jag som var där fnissade och tyckte att han var en riktig raring.
Glad. Så skulle jag beskriva den här katten.
Social till tusen och inte rädd för ett jävla nåt.
Nåväl, tillbaka till kattjouren. Vi hade transportburen stod på golvet och när vi bestämmt oss för den här lille killen så öppnade jag dörren till buren.
Katt gick fram till buren, gick in, lade sig till rätta.
Ta mig hem.
Så det gjorde vi så klart.
Det var en udda katt där här. Speciell och rolig. Inte kelig men otroligt social. Såg han en katt, hund eller människa så gick han fram, med svansen rätt upp i vädret, och hälsade. Ibland så blev katten, hunden eller människan inte glad men det sket han i. Då vände han bara på klacken och spatserade vidare med svansen i vädret.
Jägare var han verkligen. En harpalt, en fullvuxen mås, en fullvuxen skata och hur många små fåglar, råttor, sorkar och möss som helst har han tagit hem till matte och lagt på trappan.

Nu ligger kissemiss begravd här på tomten.
Det är tungt att mista en vän och flockmedlem.
Vi kommer att sakna vår udda och speciella katt.
Du fattas oss, kissen.

Over and out

Min dag, din dag, samma dag?

Två dagar i veckan på jobbet kör jag förbi Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Det är väl egentligen inget speciellt med det.
Och ändå så är det något speciellt med det och det är vad just det här inlägget ska handla om.
Jag har, i flera månaders tid, kört förbi där, först utan att ens reflektera över att det ens ligger där. Det var faktiskt till och med så att min arbetskamrat talade om för mig att det låg där, själv hade jag inte ens sett det.
Det är i och för sig inte så konstigt att jag inte såg det, för er som inte vet så ligger det högt upp ovanför vägen och är inte så lätt att se, speciellt inte när man ska köra i Stockholmstrafiken med en stor lastbil samtidigt som man kör förbi.
Nå, i allfall så har jag kört förbi, morgon efter morgon utan att ägna det en tanke tills här om morgonen när det plötsligt gick upp för mig.

Där inne, bakom de tegelklädda väggarna, finns massor av människor.
Där ligger de som har eller ska operera bort blindtarmen. Där inne ligger de som är sjuka i cancer, de som är sjuka av hjärtinfarkter, de som fått stroke. Där inne ligger folk som precis har opererat bort halsmandlarna.
Där inne föder flera kvinnor barn varje dygn och en del barn föds för tidigt och ligger i kuvös. En del av barnen föds stora, andra små.
En kvinna ligger där inne och väntar på besked om sin bröstcancer och en man väntar på att få reda på hur allvarlig hans infarkt var.
En man ligger i en säng och väntar på att döden ska hämta honom.
Det föds och dör människor där inne varje dag.
Under tiden kör jag förbi med lastbilen utan att ägna dem en tanke.
Inte en tanke ägnar jag heller åt alla de hundra, kanske tusentals anhörig där inne.
En mamma och pappa vid sin för tidigt födda dotter i sin kuvös. Väntar och ser om hennes små outvecklade lungor ska orka.
En make vid sin frus sida, hållandes hennes förr trinda men nu så magra hand.

I ett fönster sitter en son och hör sin sjuka fars rosslande andetag i orolig sömn. Från sin plats i fönstersmygen ser han min lastbil när jag väntar på grönt ljus i korsningen nedanför sjukhuset. Kanske undrar han vem chauffören är och var hon är på väg. Samtidigt ser jag upp mot fönstren och undrar vilka alla människor där inne är.
I en annan del av sjukhuset har en mor precis fått en son, 3469 g och 51 cm lång. Det vet inte mamman ännu, han ligger ännu på hennes bröst och öppnar sitt ena öga och ser på sin mor för första gången. Pappan till barnet ser, först på sin son och förundras över att denna lilla varelse är en del av han. En del av han och hon, och nu ser han på sin fru. Hon har svettdroppar i pannan och håret är rufsigt. Hon är, förutom det lilla knyttet i hennes famn, det vackraste han någonsin sett.
Mannen i fönstersmygen har flyttat ner till sin fars säng och håller hans hand. Han tänker på hur dessa en gång friska och starka händer höll i pakethållaren på hans cykel när han var fyra år och lärde sig att cykla. Samma händer som satte ett plåster på hans skrapade knä. Samma händer som höll honom när han just blivit född, på detta sjukhus för 38 år sedan.
Fadern drar ett sista rosslande andetag och sonen blundar och sväljer hårt. Han håller sin fars hand och gråter tyst.
Jag har för länge sedan fått grönt ljus i korsningen och är långt därifrån. Min dag fortsätter som vanligt. För ingen drog sitt första eller sista andetag i min värld idag. Men för mamman, pappan och mannen i fönstret har just den här dagen fått en annan innebörd för dem, resten av deras liv.

Over and out

:)

Latdag

Idag var min kusin här och vi planerade lite för kusinträffen vi ska ha. Det ska bli riktigt kul att träffas allihopa, det var ett tag sedan. Vi kom fram till att det i allfall är fem år sedan vi träffades alla samtidigt så det är dags.
Ser fram mot det!

Dagen har varit rent allmänt slö för min del men produktiv för min käraste sambo. Jag sov jätte länge och det enda jag egentligen har gjort idag är att jag har tvättat och vikt lite tvätt. Men Speciell vän har fått massa gjort idag och för det ska han ha kred.

Ettan ligger med hög feber och väldig huvudvärk. Antar att det kan vara svininfluensan eller någon annan influensa. Synd om han är det i allfall och vi andra vet vad vi har att vänta. Själv blir jag nog sjuk bortåt torsdag nästa vecka för då går jag på långledigt så det är ju givet att man blir liggande då. Tänk positivt, kostar inget att vara hemma när man ändå är ledig.
Men hur kul är det?

På fredag kommer trean hem och den här gången han är hemma passar det in med min långledighet. Det ska bli skönt att verkligen hinna vara med honom hela dagarna efter skolan istället för bara någon timme efter jag sovit bort hela dagen. Jag ger tummen upp för det. Allt vad jag orkar.

Nu vet jag att jag har en vecka framför mig som bara innehåller jobb, jobb och åter jobb. Det känns lite tungt men man får tänka positivt och se det så att jag faktiskt är ledig sen i hela fem nätter.
Stämmningen på jobbet är inget vidare för tillfället, alla är trötta och utarbetade. Irriterade på chefen och ledningen. Inga glada miner och mest gnäll och skäll.
I slutet av den här månaden har vi julbord och eventuellt kanske det kan lätta upp lite. Själv tänker jag gå på mötet vi har innan julbordet, äta av julmaten och sen tänker jag sjappa. Har ingen lust att partaja med de där. Det blev ju inget bra förra gången och jag orkar inte känna mig besviken igen så jag skiter i det. Åker väl hem till byhåla och går och ser ett lokalt band på lokala vattenhålet istället. Japp så får det bli.

Nu ska jag halvglo lite på Lyxfällan innan jag gör fika och drar till arbetet.

Over and out

Extra chaffis på mitt åkeri?

Köp lite nytt, dumpa lite gammalt

Jaha då är man ledig några dagar igen då. I går var första lediga dagen och den tog jag helt sonika och sov bort. Värdelöst men skönt.
Idag har jag varit och shopat lite och genast så känner jag mig gladare än på länge. Tänk vad det kan göra att bränna lite pengar.
I förlängningen blir man väl ändå deppigare när man inser att man är pank men det var i allfall roligt för stunden.

Sitter och försöker ladda inför att palla att orka åka till tippen med ett lass med skit som ligger och är i vägen. Gamla emballage, tidningar, glas och massa annat junk som ligger och skräpar både ute och inne.
Ska tvångs komendera ut två stycken barn som ju har lite att arbeta av. De säger inte så mycket, gör mest som de blir tillsagda vilket borde innebära att de fattar att de gjort fel. Alltid något.

Var en snabbis till jobbet idag för jag åkte hem med reservnyckeln i fickan. Klantig är man ju, det ska gudarna veta.
I går körde en av våra extrachaufförer min bil och då tog han och backade sönder dörren på släpet som precis varit inne på reparation för nästan 100 000 kr. Det känns kul. Eller inte.
Men det händer alltid något med grejerna, han man varit ledig några dagar och kommer tillbaka så är det alltid lite nya repor och sönderkörningar. Varför kan inte folk orka gå ut och titta innan de backar, är det så jobbigt? Hur lång tid tar det att gå ut och titta innan man backar ner? 20 sekunder?
Visst man förlorar 20 sekunder men vinner kanske flera tusen i reparationskostnader.
Men det är väl helt enkelt för jobbigt.
Det är klart att det händer saker i bland men varje vecka? Hela tiden?
Suck

Nej, nu sparkar jag mig själv i häcken och drar till tippen. Måste bara kolla så att det är öppet, annars blir det lite lätt onödigt arbete att plocka in skiten i bilen och sen plocka ur det hemma igen.

Over and out

Kattfnattskratt

Den här lilla filmen kan muntra upp mig vilken dag som helst. Har skrattat åt den här i flera år och skrattar fortfarande lika gott varje gång jag ser den.

Over and out

Vem tusan är hon egentligen?

Jag blir så trött på mig själv emellanåt.
Som det här med att jag inte klarar av att släppa folk inpå livet. Jag tänker var gång jag lär känna någon ny att jag ska klara av att göra det. Men det går inte.
Hur mycket jag än vill och försöker så går det inte.
Har så oerhört svårt att låta folk se mig som jag är.
Antingen så blir jag flamsig och tramsig och skojar och stojar.
Eller så blir jag rätt så tyst och erkänner inga egentliga åsikter eller känslor.
Jag fattar inte varför jag gör så här.
Jag tror alltid att folk inte tycker om mig, att de tycker att jag är jobbig, fel och töntig. Att jag är en nolla som ingen egentligen vill vara vän med.
Så vad utstrålar jag då mot folk som kanske faktiskt tycker att jag verkar trevlig och vill vara min vän?
Har funderat, vridit och vänt på det här och försökt att hitta ett svar på varför jag beter mig så här.
Jag kan inte hitta några bra svar.
Lite bidragande har nog varit att man ju faktiskt har blivit redigt sviken av en del så kallade vänner genom livet.
Men ska man låta det göra en bitter och misstänksam mot nya människor man möter senare i livet?
Många vet nog hur det känns att bli sviken, att vara den som ens så kallade vänner pratar om bakom ryggen. Den som inte passar in, den som är fel.
Men borde jag inte ta kontroll över det och ge mig fan på att inte vara bitter?
Jo. Jag borde nog det.
Men jag kan inte.
Det går inte.
Det tar stopp, det blir kortis, det funkar helt enkelt inte.
Nu tycker ni kanske synd om mig och tror att jag är en ensam människa men det är jag inte.
Det finns en vän som har sett de flesta av mina sidor och hon tycker om mig som jag är (i allfall tror jag att hon gör det. Jo, jag är rätt säker på det). För henne har jag vågat säga vad jag tycker, visa mina svarta sidor. Hon vet, hon ser. Hon har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Skulle ställa upp för henne utan att blinka, utan att egentligen tänka. Jag tror hon vet vem hon är.
Speciell vän klev in i mitt liv och öppnade en massa dörrar som varit stängda i en herrans massa år. Han får se mig precis som jag är, på gott och ont. Han klev in genom dörren och gick husesyn som ingen annan ,varken man eller kvinna, gjort i hela mitt liv.
Mina föräldrar och min syster ser väl i det stora hela det mesta av mig. Mina barn känner mig ju så bra som barn i den åldern kan. Det finns ju en del sidor av en som ens barn helt enkelt inte ska känna till.
Jag har vänner som känner mig relativt bra. Som vet en hel del och som ser många av mina sidor som de är.
Så jag är inte ensam och det är inte synd om mig.
Det som däremot är synd är att jag med all säkerhet går miste om en massa väldigt bra människor. Som med all säkerhet skulle gilla mig för den jag verkligen är.

Over and out

Varför är det så svårt?

Vill passa in
vill våga vara jag
våga släppa in er
låta er se mitt sanna jag
min insida

Vill inte stänga dörrarna
hålla distansen
vill sänka garden
låta er se
min insida

Vågar inte!
gömmer mig bakom prat
bladder och snack
vågar inte visa
min insida

Se mig
förstå mig
se att jag vill
vill att ni ska se
förstå
se mig
min insida

Varför är det så svårt?

Det ekar i Stockholm

Stockholm är sjukt lugnt på lördagar. På det sättet är det otroligt skönt att jobba helg, det är ingen trafik och det gör så mycket snabbare att ta sig fram där uppe.
Hade dessutom en underbart lugn natt och snarkade gott ett bra tag i hytten i natt. Bäst som jag låg där och sov så började det regna ute och då är det mysfaktor tusen. Värmen på och man ligger där inne under filten och har det torrt och varmt. Då är det inte helt fel att jobba.

Funderade på det här med alla människor i storstan. Det måste vara väldigt många som jobbar måndag till fredag för man ser knappt en käft på lördagarna. Inga som är på väg till jobbet, inga byggjobbare, inga hundägare. Jag såg en person typ som var ute och knatade och han verkade inte vara på väg någonstans för han strosade mer än gick.
Vad gör alla de andra människorna? Ligger de hemma och trynar? Sitter och dricker en kopp te och äter en smörgås? Ser på morgon tv?
Var är alla?

Nu är jag ledig en natt och sen ska man på det igen. Jag får passa på att njuta av den här dagen och kvällen. Risken att jag somnar på soffan är väl ungeför lika stor som att det blir vår efter vintern, dvs hundra procent.

Nu kom ettan hem från innebandymatchen.
Stoppa pressarna, han har gjort mååååål!

Nu. Softa i soffa.

Over and out

Speciell vän

Mitt hjärta tillhör dig.
Till tidens slut.

Jag älskar dig.

Over and out

Plats i korgen, lilla bil

Små barn, små bekymmer.
Jag har aldrig riktigt köpt det där. Men plötsligt så inser jag att det är helt sant.
Ettan och tvåan ligger inte direkt på plus hos oss nu för tiden.
Man kan väl säga som så att det dröjer en stund innan de får använda datorer, vara med kompisar och ha mobiltelefon igen.

Sålde min älskade bil igår. Det känns i mitt hjärta idag. Saknar den redan. Tycker alltid att det är lite sorgligt att sälja bilar. De blir ju liksom lite som ett husdjur.
Jag hoppas den nya ägaren, som förövrigt ringer till Speciell vän och frågar saker om den hela tiden, tar god hand om den. Han ringde idag och frågade om Speciell vän kunde tänka sig att byta bromsar på bilen åt honom. Han har frågad vad det kostar att köpa och montera drag på den och viktigast av allt, vad det kostar att köpa och installera fjärrstyrt centrallås.
Nu hoppas vi att han inte får problem med bilen för då får vi väl lov att byta nummer.

Nu är det jobbperiod och det händer inte så mycket mer än det. Jobb, jobb, jobb. Hinner väl eventuellt sova lite och kanske äta då och då. Men så mycket mer är det väl inte, tyvärr.

Pratat med kusin och planerar så smått en kusinträff på den andra sidan av släkten. Det skulle vara skitkul att få ihop det för det kan bli som kusinträff nr ett, dvs väldigt mycket skratt. Håller tummarna att det går att få till.

Nej, jag har som inget roligt att berätta så jag lägger mig på soffan istället och tittar på medans Speciell vän bakar. Han är så snäll som alltid kommer på att han ska göra sånt när jag har bestämmt mig för att hålla igen lite. Tack, tack liksom.

Over and out