Vem tusan är hon egentligen?

Jag blir så trött på mig själv emellanåt.
Som det här med att jag inte klarar av att släppa folk inpå livet. Jag tänker var gång jag lär känna någon ny att jag ska klara av att göra det. Men det går inte.
Hur mycket jag än vill och försöker så går det inte.
Har så oerhört svårt att låta folk se mig som jag är.
Antingen så blir jag flamsig och tramsig och skojar och stojar.
Eller så blir jag rätt så tyst och erkänner inga egentliga åsikter eller känslor.
Jag fattar inte varför jag gör så här.
Jag tror alltid att folk inte tycker om mig, att de tycker att jag är jobbig, fel och töntig. Att jag är en nolla som ingen egentligen vill vara vän med.
Så vad utstrålar jag då mot folk som kanske faktiskt tycker att jag verkar trevlig och vill vara min vän?
Har funderat, vridit och vänt på det här och försökt att hitta ett svar på varför jag beter mig så här.
Jag kan inte hitta några bra svar.
Lite bidragande har nog varit att man ju faktiskt har blivit redigt sviken av en del så kallade vänner genom livet.
Men ska man låta det göra en bitter och misstänksam mot nya människor man möter senare i livet?
Många vet nog hur det känns att bli sviken, att vara den som ens så kallade vänner pratar om bakom ryggen. Den som inte passar in, den som är fel.
Men borde jag inte ta kontroll över det och ge mig fan på att inte vara bitter?
Jo. Jag borde nog det.
Men jag kan inte.
Det går inte.
Det tar stopp, det blir kortis, det funkar helt enkelt inte.
Nu tycker ni kanske synd om mig och tror att jag är en ensam människa men det är jag inte.
Det finns en vän som har sett de flesta av mina sidor och hon tycker om mig som jag är (i allfall tror jag att hon gör det. Jo, jag är rätt säker på det). För henne har jag vågat säga vad jag tycker, visa mina svarta sidor. Hon vet, hon ser. Hon har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Skulle ställa upp för henne utan att blinka, utan att egentligen tänka. Jag tror hon vet vem hon är.
Speciell vän klev in i mitt liv och öppnade en massa dörrar som varit stängda i en herrans massa år. Han får se mig precis som jag är, på gott och ont. Han klev in genom dörren och gick husesyn som ingen annan ,varken man eller kvinna, gjort i hela mitt liv.
Mina föräldrar och min syster ser väl i det stora hela det mesta av mig. Mina barn känner mig ju så bra som barn i den åldern kan. Det finns ju en del sidor av en som ens barn helt enkelt inte ska känna till.
Jag har vänner som känner mig relativt bra. Som vet en hel del och som ser många av mina sidor som de är.
Så jag är inte ensam och det är inte synd om mig.
Det som däremot är synd är att jag med all säkerhet går miste om en massa väldigt bra människor. Som med all säkerhet skulle gilla mig för den jag verkligen är.

Over and out