Min dag, din dag, samma dag?

Två dagar i veckan på jobbet kör jag förbi Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Det är väl egentligen inget speciellt med det.
Och ändå så är det något speciellt med det och det är vad just det här inlägget ska handla om.
Jag har, i flera månaders tid, kört förbi där, först utan att ens reflektera över att det ens ligger där. Det var faktiskt till och med så att min arbetskamrat talade om för mig att det låg där, själv hade jag inte ens sett det.
Det är i och för sig inte så konstigt att jag inte såg det, för er som inte vet så ligger det högt upp ovanför vägen och är inte så lätt att se, speciellt inte när man ska köra i Stockholmstrafiken med en stor lastbil samtidigt som man kör förbi.
Nå, i allfall så har jag kört förbi, morgon efter morgon utan att ägna det en tanke tills här om morgonen när det plötsligt gick upp för mig.

Där inne, bakom de tegelklädda väggarna, finns massor av människor.
Där ligger de som har eller ska operera bort blindtarmen. Där inne ligger de som är sjuka i cancer, de som är sjuka av hjärtinfarkter, de som fått stroke. Där inne ligger folk som precis har opererat bort halsmandlarna.
Där inne föder flera kvinnor barn varje dygn och en del barn föds för tidigt och ligger i kuvös. En del av barnen föds stora, andra små.
En kvinna ligger där inne och väntar på besked om sin bröstcancer och en man väntar på att få reda på hur allvarlig hans infarkt var.
En man ligger i en säng och väntar på att döden ska hämta honom.
Det föds och dör människor där inne varje dag.
Under tiden kör jag förbi med lastbilen utan att ägna dem en tanke.
Inte en tanke ägnar jag heller åt alla de hundra, kanske tusentals anhörig där inne.
En mamma och pappa vid sin för tidigt födda dotter i sin kuvös. Väntar och ser om hennes små outvecklade lungor ska orka.
En make vid sin frus sida, hållandes hennes förr trinda men nu så magra hand.

I ett fönster sitter en son och hör sin sjuka fars rosslande andetag i orolig sömn. Från sin plats i fönstersmygen ser han min lastbil när jag väntar på grönt ljus i korsningen nedanför sjukhuset. Kanske undrar han vem chauffören är och var hon är på väg. Samtidigt ser jag upp mot fönstren och undrar vilka alla människor där inne är.
I en annan del av sjukhuset har en mor precis fått en son, 3469 g och 51 cm lång. Det vet inte mamman ännu, han ligger ännu på hennes bröst och öppnar sitt ena öga och ser på sin mor för första gången. Pappan till barnet ser, först på sin son och förundras över att denna lilla varelse är en del av han. En del av han och hon, och nu ser han på sin fru. Hon har svettdroppar i pannan och håret är rufsigt. Hon är, förutom det lilla knyttet i hennes famn, det vackraste han någonsin sett.
Mannen i fönstersmygen har flyttat ner till sin fars säng och håller hans hand. Han tänker på hur dessa en gång friska och starka händer höll i pakethållaren på hans cykel när han var fyra år och lärde sig att cykla. Samma händer som satte ett plåster på hans skrapade knä. Samma händer som höll honom när han just blivit född, på detta sjukhus för 38 år sedan.
Fadern drar ett sista rosslande andetag och sonen blundar och sväljer hårt. Han håller sin fars hand och gråter tyst.
Jag har för länge sedan fått grönt ljus i korsningen och är långt därifrån. Min dag fortsätter som vanligt. För ingen drog sitt första eller sista andetag i min värld idag. Men för mamman, pappan och mannen i fönstret har just den här dagen fått en annan innebörd för dem, resten av deras liv.

Over and out